Sommarkväll

Klenemåla kvarn utanför Nybro

 

Prioriterade matjorden

Bägge de här husen låg precis vid skogens slut, men någon tomte såg jag däremot inte till ;-) Men alltså vilka vackra små stugor och jag blir så glad att de underhålls och bevaras. 

Och placeringen, det var precis så här man byggde förr. Numera förlägger man nya bostadsområden på bästa matjorden som exempelvis Spandelstorp utanför Karlskrona och det planerade området närmare Augerum. Kommunen borde skämmas! Vi pratar om miljöförstöring och ekosystemen och så bygger man på matjorden som är bästa platsen för att odla vår mat!

Förr då man hade vett att vara rädd om matjord och odlingsmark, förlade man husen strax utanför odlingsmarken, precis som de här bägge husen ligger. 

Även vägarna drogs där de inte störde matproduktionen. Tänk på någon gång du är ute och åker. En äldre väg går ofta precis i skogskanten utanför odlingsmarken. Ett känt typexempel på en sådan väg är den mellan Lösen och Augerums kyrkor.  Men det finns många, många fler exempel och när man ser dem vet man att de är en äldre väg från den tiden man tänkte långsiktigt och klokt!  

Sagoidyll i skogsbrynet

 

Då och då kommer man förbi små söta stugor längs vägen,  som den här med tomten fylld av blommor i blått, rött och gult. 

Och nu har jag fått veta lite mer om stugan. Den kallas mormors stuga efter Maria Liljegren och hennes man ställde stugan här 1870 som då hade köpt den av trädgårds-Sven. Efter det att Maria blivit änka öppnade hon Ramdalas första affär i stugan. Även hennes dotter Axelina och dotterdottern Karin hade senare båda affärer i Ramdala. 

Jag misstänkte att torpstugan kanske varit ett båtsmanstorp, men så var det alltså inte. Båtsmanstorpet har legat på andra sidan vägen men mer söder ut.  

Tack för hjälpen med informationen :-D

Stenar av betydelse längs vägen

 

Väghållningssten Törnerydsvägen Karlshamn

Under långa tider har människor kommit och gått

Är man ute och vandrar eller åker längs en väg och det dyker upp väghållningsstenar längs vägen så är vägen gammal. Men dessa väghållningsstenar ser mycket olika ut. Ibland bara ett märke, en symbol för de olika bönderna, ett inristat nummer och ibland kommer mer avancerade stenar med väglottsnummer och årtal.

År 1628 inrättades Lantmäteriet och med det kom vägunderhållningsskyldighet för bönderna. Det var olika tjänstemän från länsstyrelsen som kronofogde eller fjärdingsman som mätte ut och delade in vägarna i väglotter till de enskilda bönderna att sköta. Dessa markerades sedan med stenar för att klargöra vart bondens väglott började och tog slut.

Väghållningssten Augerum Karlskrona

En lag med samsyn på vägunderhåll kom 1734 och böndernas underhållsskyldighet gällde utan ersättning och de skulle då också ansvara för att hålla hästar till nästa gästgivargård / skjutshåll. Det skulle vara högst 2 mil mellan dessa gästgiverier. Förutom regler för hur gästgiverierna skulle se ut och vilken standard de skulle hålla, gavs också riktlinjer för de olika vägarnas utseende. En Kungsväg och landsväg skulle vara 10 alnar bred och en kyrkväg 6 alnar. 1 aln var 2 fot dvs. 59,3 cm.

Lönnemåla- Hemsjö Olofström

AK-arbeten med nya vägar

Jag har ett minne då jag som barn var och klättrade på ett berg intill vägen mellan Lyckeby och Torsås och där fann en sten med inskriptioner. Helt begeistrad över mitt spännande fynd kom jag hem och berättade för mamma som förstod att det var en sten som AK-arbetare satt upp. Sedan dess har jag på flera platser just AK-stenar som talar om att vägen är gjord efter första världskriget.

Statens arbetslöshetskommission instiftades 1914 då man förstod att första världskriget skulle innebära stor arbetslöshet. Men det var först efter första världskriget som arbetslösheten steg och var 1922 34 procent. Många utav dessa arbeten var just att förbättra vägnätet.

.

Förminskningen av Ronneby blodbad

Ronneby kyrka

Minst 2000 dog vid massakern i Ronneby

Intressant dansk artikel från Videnskap.dk om det märkliga fenomenet att flera svenska historiker vill förminska och förlöjliga minnet av Blodbadet i Ronneby. Även i Danmark finns en tendens att glömma bort det forna Östdanmark som Blekinge tillhörde, i sin historia. 

Vid Stockholms blodbad 1520 avrättades 80-90 personer ur adeln. Vid Linköpings blodbad år 1600 avrättades 5 rådsherrar som stått på den förlorande sidan vid slaget vid Stångebro.

Utplåna staden

Vid Ronneby blodbad under Nordiska sjuårskriget 1564 dödades runt 2000 personer. Erik XIV var ute efter att utplåna staden. Det var en massaker där alla dödades urskillningslöst. Barn, kvinnor, gamla och inte bara vapenföra män vilket var brukligt vid den här tiden. Ändock har jag stött på flera historiker som menar att händelsen saknar betydelse och att Ronnebyborna håller liv i historien genom att hylla och fira händelsen som annars, med rätta skulle få falla i glömska. Ett resonemang som inte används vid andra ovan nämnda blodbad. Jag är inte på något sätt historiker men tycker att jag ändå med rätta kan reagera och fundera på denna mycket märkliga attityd till en stor massaker. Varför? Är det fortfarande, även för nutidsmänniskor obekvämt att svenskarna gjorde sig skyldiga till ett massmord på danskar? Är det därför nutida historiker vill förminska händelsen och till och med påstå att Blekingarna hyllar en betydelselös händelse? Läs gärna artikeln i Videnskap.dk. 

Svenskerne stod bag glemt massakre på danskere
For 450 år siden red Sveriges kong Erik 14. til Ronneby i Blekinge og slagtede 2.000 danskere. Skønt det var en af Nordens største massakrer, er den ikke husket af ret mange

https://videnskab.dk/kultur-samfund/svenskerne-stod-bag-glemt-massakre-pa-danskere?fbclid=IwAR3rnpJD7j_SesGGYRaTnLR7v_NGwoI7M_5BOfDa0M5HXVLvXKtVM-eCTBE

Danska trupper vid Älvsborg 1563 Nordiska sjuårskriget

Kvinnoförtryckets bänk!

En ovanlig detalj i Öljehults kyrka är kyrktagningsbänken som går att dras ut under en av de nedersta bänkraderna. Det är just att bänken är utdragningsbar som är lite ovanlig. Men kyrktagningen var ett tvång i alla församlingar i Sverige, i en tid då kyrkoplikt gällde. Man var tvungen att gå till gudstjänsten, tillhöra Svenska kyrkan och för kvinnor att bli kyrktagna då de blivit orena vid förlossningen. 

Här skulle den nyförlösta kvinnan kyrktagas av prästen innan hon fick lov att gå in i kyrkorummet. Ett vidrigt och förlegat kvinnoförtryck. Borde man inte hyllat alla dessa kvinnor som låg hemma och födde sina barn utan modern mödravård och smärtlindring. Med följden att både mödra- och barndödligheten var stor. Nej, förutom denna prestation med livet som insats ansågs hon oren, och skulle ligga på knä (vilket är en förnedrande ställning) nere vid kyrkporten tills den manligt styrda kyrkan hade sagt sitt.

Seden har sitt ursprung i Moseboken. Där en kvinna som fött ett gossebarn skulle stanna hemma 40 dagar och hade hon fött en flicka skulle hon stanna hemma 80 dagar från templet. Att föda en flicka behövde tydligen längre tid av rening. Efter detta skulle hon frambära ett reningsoffer till templet. Alltså hon behövde renas för att ha fött barn! Inte välkomnas, äras, hyllas, eller glädjas. Utan den nyförlösta kvinnan skulle renas! Männen behövde inte renas naturligtvis. 

Utdragningsbar kyrkotagningsbänk finns även i Bräkne-Hoby kyrka. I Jämshög har man ett helt rum för denna kvinnorening, som kyrkan stolt kallar gudmorshuset utan att reflektera över sedens innebörd. Man vill gärna omskriva att det handlade om att välsigna modern. Men så var det inte, och vid en välsignelse behövs det inga särskilda bänkar för att ligga på knä för den manliga prästens fötter längst ner i kyrkan.

Kyrkotagning fanns i Sverige fram till 1942 då den nya kyrkohandboken omskrivit seden till en moders tacksägelse. Var inte fäderna tacksamma? Ja, ni hör resonemanget från kyrkan håller inte.

Inser att jag sticker ut med denna kritik mot kyrkan. Och Nej, jag har ingen tilltro till kyrkan, även om jag är en stor anhängare av Jesu kärleksbudskap! Med ett kärleksbudskap till sin nästa står vi upp rakryggade och ser varandra som jämbördiga partner med respekt och omtanke. I kärlek används aldrig maktmedel. Kärlek är alltid fri! Och alltid öppen!

 

Urgammal väg till utskeppningshamnen i Nättraby

Utsnitt av Generalkarta 1684

De tidigaste vägarna som gick i nord- sydlig riktning från Värend ner till hamnarna i Blekinge var viktiga både för Värendsborna som fick sina varor såld men också för Blekinge som kunde transportera hem varor från hamnarna vid kusten.

Det här vägen som går förbi Marielund gick ifrån Växjö ner över Blekinge gränsen och igenom Tving och Fridlevstad till utskeppningshamnen i Nättraby. Den svenska kungen hade under 1300-talet genom flera gårdsdonationer sett till Växjöbiskopen hade fått full kontroll över vägen. Blekinge var danskt från mitten av 1000-talet till 1658, med undantag av åren mellan 1332-1360 då den svenska kungen Magnus Eriksson köpt Skånelandskapen för 34 000 mark silver.

Enligt en uppgift som jag fått, utan säker källa, säger att 4,6 kilometer av vägsträckningen här är exakt samma som under 1600-tal och troligen även tillbaka till 1300-talet. Dock var den då i betydligt sämre skick än den är i dag. De flesta vägar under den här tiden var trampade gångstigar och några mycket få var framkomliga med oxkärror och häst med vagn. 

Koordinater: 56.2135627,15.5406537

Kartnål Google maps finns här 

Det som transporterades från Värend ner till utskeppningshamnarna i Blekinge var till största delen timmer, ved, pottaska, tjära, oxar och hudar.

Bland det som tvärtom importerades till hamnarna i Blekinge fanns  salt, kläde, humle, öl

Bronsåldersröse

Det märkliga är att människor har rört sig inom samma område under flera tusen år.

Vid Marielund finns ett bronsålders fält med rösen och stensättningar på ett höjdkrön över den omgivande vägen i öster och dalgången i väster.

Ekebacken vid Marielund är ett fint lövskogsområde med ädellövskog. Delvis finns här stora block och äldre grova träd med svampar och tickor. Det finns vandringsstigar igenom området. 

Namnet Ekbacken kan ha kommit av en äldre ek-odling i den norra delen mot Marielunds gård.

Ekebacken är en av Skogsvårdsstyrelsens nyckelbiotoper och av Länsstyrelsen registrerad som Natura 2000. 

Smycke från Vång

 

Dessa smycken är kopior på ett smycke som hittades vid utgrävning i Västra Vång utanför Ronneby. 

Originalet var i brons och det har suttit på en kvinnodräkt. 

Smycket är ett trefliksspänne och är daterat till tiden runt år 1000 e.Kr.

Pålspärrarnas hemligheter

En "Öppen plats" med bördig jord är Ekebacksgärdet tillhörande Augerums gård

Vad skyddade pålspärrarna utanför Lyckebyåns utlopp?

Jag har en del funderingar på varför man byggde pålspärrar söder om Lyckebyåns utlopp. Det faktum att man satt upp pålspärrar  just där, visar på att man velat skyddat något som varit mycket viktigt för befolkningen och som behövde skyddas mot angrepp utifrån av fiender. 

Men frågan är vad man velat skydda på platsen åren runt 1000- 1100-talet på platsen där Lyckeby idag ligger? Eller är det Lyckebyån man velat skydda? 

Platsen öster om Lösens kyrka hade betydelse innan Lyckå byggdes.

Lösen med Kungalev och by

Man anser att området direkt öster om Lösens kyrka varit den plats där ett större centrum eller by legat. Dels beroende på att havet gick så lång upp för tusen år sedan, och dels för att man vet att det någonstans i Lösen funnits en Kungalev, dvs. en förvaltningsgård för den danske kungen. 

Men i havet utanför Lösen har man hittills inte funnit några pålspärrar.

Lyckå slott som är borg nr 2.
År 1449 gjordes inköpen av tomter för den första träborgen, Lyckå 1

Lyckå, en oansenlig fiskeby?

Man tänker sig att när  Kungaleven i Lösen förlorat sin betydelse så inrättas staden Lyckå och den första träborgen byggs. Köpebrevet när Claus Nielsen Sparre år 1449 köper några tomter avsedda för ett borgbygge finns bevarade. Det är det första omnämnandet vi känner till om den forna staden strax norr om Lyckebyån utlopp i Östersjön. Och det är där utanför i havet pålspärrarna ligger. Man menar numera att Lyckå aldrig var någon blomstrande stad och att staden inte alls var gammal utan tvärtom en oansenlig fiskeby med hamn när Sparre började bygget av borgen.

Frågan om pålspärrarna

Förra året 2021 fann man en rad med helt nya pålspärrar och det visade sig att de var fällda år 1113.

https://sverigesradio.se/artikel/klart-palarna-i-lyckebyfjarden-ar-tusen-ar-gamla. Från udden på Hästö nära Sågvägen till Bergudden går en pålspärr c-daterad till runt år 1000.

Längre in mot Lyckebyåns utlopp ligger ytterligare en tredje pålspärr sydost om Enholmen och den har jag inte hittat någon datering på. Det är möjligt att det inte finns någon datering gjord på den pålspärren.

Pålspärrar satte upp 300-400 år före det att Lyckå inrättades och eftersom man hittills ansett att Lyckå bara var en oansenlig fiskeby fanns det inget av värde att skydda på platsen.  Detta är orimligt och det är kring detta mina funderingar går. Det måste helt enkelt funnits något där som var mycket viktigt att skydda! Detta något som historien döljer och som återstår att avslöja...

Jag tror inte att en liten fiskehamn räcker. Men det kan ha varit så att man felbedömt Lyckås betydelse så att hamnen var betydligt större än man hittills trott. Kanske var platsen som senare blev Lyckå inte alls en liten, utan en ganska stor fiskeby med en viktig hamn där man bedrev handel av betydelse och som behövde skyddas ?

Ekebacksgärdet söder om Augerums gård

Ekebacksgärdet en större stormannagård med by?

En annan möjlighet är att Ekebacksgärdet vid Augerum, där man funnit en båtgrav från 600-talet har haft en större betydelse och med en befolkning till en större by. Båtgravar är mycket ovanligt i denna delen av Sverige så varför finns det en på den här platsen? Anmärkningsvärt är att det var en kvinna som fanns i båtgraven när den upptäcktes i slutet av 1800-talet. Man fann även rester till hus och det finns gravfält längs ån och på Kummeln. Dessa är väl synliga om man vandrar Lyckåleden. 

Pärlor från båtgraven i Augerum Fotograf John Ljungqvist SHM https://mis.historiska.se/mis/sok/bild.asp?uid=223763

Jag tänker att en möjlighet är att området kring Augerum, med färdväg via Lyckebyån, varit mer betydande än vad vi hittills trott. Många tror inte detta på grund av vattenfallet vid Lyckeby. Men faktum är att vi inte vet hur ån såg ut vid fallet innan dammen byggdes på 1700-talet. 

Augerums gård idag.
Här har en äldre tidig väg passerat norrut och kartor antyder på en tullstation.

Vattenvägen på ån var viktig

Augerums gård har gamla anor, och en betydande väg mot Småland har passerat Augerums gård. Det var ingen ödemark. Man drog vägen där folket fanns, dit transporterna skulle. Varför byggde man en gård just vid Augerum om inte ån var farbar? 

Det är allmänt vedertaget att namnet Augerum ska ha betydelsen ave- grund vik, samt -rum som betyder öppen plats. Platser med -rum tillkom senast under vikingatiden enligt Hallberg "Ortsnamn i Blekinge".  Vid den här tiden var vi danskar och pratade danska. Jag tror helt enkelt att namnet istället betyder Aage/Auge/ Åke. Alltså  Åkes öppna plats.

Lyckebyån

Stormannen Åke utövade handel?

Då vi inte har så mycket fakta ännu att gå på, får man fundera på olika möjligheter. 

Om vi tänker oss att en storman vid namn Aage/Auge/Åke har bott vid Ekebacksgärdet och Augerum någon gång under mitten av det första tusen åren efter Kristus kan denna storgård haft en handel med en betydande hamn. 

Kring Ekebacksgärdet söder om Augerum där man fanns båtgraven från 600-talet och där man också fann rester av hus kan denna storman haft en betydande handel norrut och med en hamn. Kanske detta utgjorde början till dels Augerums gård, men också som föregångare till Lyckå?

Jag menar att även om Lösen haft en betydelse som Kungalev och med en by/befolkning som bott öster om nuvarande Lösens kyrka, så måste pålspärrarna ovillkorligen ha skyddat något oerhört viktigt. Inga pålspärrar är hittills funna i havet utanför Lösen, vilket är värt att begrunda i sammanhanget.

En viktig plats måste ha funnits runt Lyckebyån kring år 1000

Så jag tror att man måste börja fundera på om fiskebyn som fanns innan Lyckå blev stad kanske inte alls var så oansenlig, utan tvärtom har det sannolikt legat en by, till exempel i närheten av Ekebacksgärdet med en viktig hamn för handeln. Där byn eller en storman idkade handel med människor från skogarna i norra Blekinge och Småland via land- och vattenvägarna som gick norrut. 

Troligen har dessa byar, både runt Lösen och Augerum existerat samtidigt, men att hamn och handel höll sig till Lyckebyån. Det är ju där pålspärrarna finns.

I vart fall är det helt osannolikt att man runt år 1000 byggde inte mindre än tre pålspärrar för att skydda en obetydlig fiskehamn. Nej, något mycket större och viktigare har funnits här! Frågan är bara vad? 

Ekebacksgärdet med sluttningar ner mot Lyckebyån

Ellie Howell Wooster College SHM 2018-06-18

 

Spännbuckla från vikingatiden funnen i Augerum

https://mis.historiska.se/mis/sok/bild.asp?uid=462466&page=1&in=1

Poddavsitt om Sandbyborg

Idag kommer det ett litet tips på en stor mordgåta! Massakern på Sandbyborg på Öland.

Det är Linneuniversitet som pratar om den drygt 1500 gamla gåtan om vad som verkligen hände på Sandbyborg den dagen för så länge sedan då fiender tog sig in i borgen och mördade alla människor som var där- alla från spädbarn till kvinnor och män. En ren massaker!

Ett intressant poddavsnitt med intervjuer av arkeologerna som varit med och grävt på platsen. Och har du inte varit på Sandbyborg så åk dit om du har möjlighet. Sandbyborg ligger direkt på stranden på den östra sidan av Öland med utsikt över det vidsträckta havet.

/https://lnu.se/forskning/snillenstimulerar/mysteriet-med-massakern-i-sandby-borg/?fbclid=IwAR2Umc2ZFhBscmLGut0AAbrxjrAUVaGUlsKuxUb7iuYtzkFuexdpbshxgzc

Höga Nöjets väg

Körde förbi ytterligare en rolig vägskylt. Vem vill inte bo på Höga Nöjets väg? Funderar på tillkomsten av dessa roliga ortsnamn. Har de som bor där själva fått bestämma? För en fantasifull tjänsteman på vägverket är det nog inte eller?

Skylten står söder om Tving, Karlskrona.

När allt tycks falla på plats...

Ljuset denna kväll var helt magiskt och har fastnat i mitt minne, och av erfarenhet vet jag att de där få gångerna då allt är så vackert att hjärtat slår extra slag går aldrig att återskapa. Det blir inte detsamma att återvända och tro att man kan återuppleva magin hur gärna man än vill. Känslan av att allt faller på plats. Ljuset några minuter efter solnedgången svepte in omgivningarna i pastellfärger, nästan vindstilla med bara några få krusningar på ytan, kallt med minusgrader som gav klara kontraster och fina historiska miljöer intill havet.

Dessutom kom ett mycket trevlig äldre par och pratade en liten stund. Till och med deras siluetter var vackra när deras skuggor speglade sig i vattnet, då de fortsatte bortåt på gångvägen förbi den gamla bastionen. Men det kändes som ett intrång att fotografera dem så jag lät det vara. Respekt och magkänsla är viktigt och fick vägleda.

Fyren däremot, Karlskrona nedre, fick komma med på bild. Den står på Stumholmen i Karlskrona. På en del som heter Laboratorieholmen, men numera är utfyllt och bildar en enhet med Bastion Kungshall där man skjuter salut när kungligheter fötts och Stumholmen.

Karlskrona, Annandag jul 2021

Min artikel om pesten publicerad i Släkt-eken

Blekinge släktforskarförening publicerade min artikel om Pestkyrkogården i Bräkne-Hoby i Släkt-eken Nr 147 i augusti 2021 

Pesten, koleran och andra sjukdomar är ett intressant forskningsområde för släktforskare och i vår historia. Många levnadsöden finns gömda bakom alla dessa begravningsplatser. Ibland är de utmärkta med en mur eller ett kors. I Karlskrona skärgård finns en övervuxen sten som markerar en av alla dessa platser som lätt faller i glömska nuförtiden men som då satte skräck i befolkningen. På Saltö finns ett annat exempel där ett stort träd växer över en liten flickas gravsten. Pestkyrkogården i Bräkne-Hoby utmärker sig genom sina ståtliga murar och ligger lättillgänglig bakom järnvägsstationen för den som vill göra en utflykt dit. 

Andra pest- och kolerakyrkogårdar i Blekinge finns bland annat i Farabol, två stycken i Vilshult, Komperskulla, Hallasjö. Asarum.

Artikeln om Pestkyrkogården i Bräkne-Hoby ligger som ett eget inlägg på min blogg under länken: https://utflyktochvandringsbloggen.blogspot.com/p/pestkyrkogarden-i-brakne-hoby.html

 

Länktips! Arkeologibloggen

Här kommer något så enkelt som ett länktips ;-) Men ett mycket bra sådant ;-)

Blekinge museum ligger bakom Arkeologibloggen där man kan följa vad som sker på området inom Blekinge. 

Lätt att kika in där om man letar förslag till en utflykt!

Arkeologi i Blekinge 

Blekinge museum

https://arkeologiiblekinge.blogspot.com/

 https://arkeologiiblekinge.blogspot.com/

Utdikningen av Lyckebyån

 

Skäverydssjön var en av de sjöar som dikades ut vid det stora utdikningsprojektet som startades i mitten av 1900-talet, då ett tiotal sjöar försvann i södra Småland och norra Blekinge. Tanken var att få mer odlingsbar mark men projektet slog galet fel! Nästan ingen mark blev odlingsbar och idag växer skog eller sly på den allra största delen av det som tidigare var sjöbotten. En del av naturskandalen ligger i att man aldrig gjorde någon konsekvensanalys av projektet efter att utdikningen slutfördes. 

Bilden är tagen de sista dagarna i oktober 2021 vid Skäveryds gård som ligger några kilometer norr om Vissefjärda i Småland. Lyckebyån som går i östra kanten av den forna sjön svämmar över några gånger per år. Dels beroende på snösmältning under våren, kraftigt regn eller vid reglering av dammarna norrut. Men sommartid finns det inget vatten alls länge i sjön, utan då betar korna den yta som förr var en mycket vacker sjö. Det är inte bara en utseendeförändring av det sjörika landskapet som skett, utan det påverkar miljön i negativ riktning med koldioxidutsläpp, övergödning av Östersjön och en påverkan av det ekologiska systemet där en biologisk mångfald påverkats av människans ingrepp i naturen.

Det har för många år sedan tagits fram ett underlag för att omvandla Skäverydssjön till våtmark men tyvärr har inget därefter hänt. Vi får hoppas länsstyrelsen i Kalmar län och markägaren åter tar tag i våtmarksprojektet och sätter det i verket!

Kanotleden från Gusemåla -Västersjön-Mästaremåla passerar Skäveryd.  Paddla i Lyckebyån

Vägen som syns till vänster i bild är den gamla Kungsvägen som Carl XI byggde i slutet av 1600-talet då han behövde en vagnsbred väg till den nya örlogsstaden Karlskrona. Vägen förband den nya staden med Lenhovda -Eksjö-Stockholm. Dessförinnan fanns en ridstig, Lyckåleden, som sedan urminnes tider har följt Lyckebyåns dalgång. Utanför bild längs vägen står en milsten på ett fundament i vägkanten. Någon kilometer norrut låg gästgivargården i Emmabo.

Betesdjur på forna Skäverydssjön med Lyckebyån i bakgrunden.

.

Privata ekonomiska intressen styr tillgången till vår natur och vår kulturhistoria

Vid Flaken bodde Nils Dacke sina sista år i livet där han arrenderade en gård. Gränstrakten kring Blekinge och Småland är full av historia sedan gränsen Danmark och Sverige gick här. Även om det ovan jord inte finns så mycket synliga minnen efter 500 år så finns platserna och berättelserna kvar och de har här spelat en central roll i historien.  

Privata intressen stänger ute allmänhetens tillgång till sina historiska platser

Förra ägarna Sven och Gun Pettersson var mycket engagerade kring gårdens historiska värde för allmänheten.  Här fanns då informationstavlor, resta stenar och visning av en äldre grund som möjligen kunde varit fundamentet till just det hus som Dacke bodde i. Idag är Flaken en stängd plats och all information borta, så när som på en övervuxen sten på en slänt med texten "Dacke bodde här". Över den gamla landsvägen med mycket gamla anor har man byggt en paddock.

Hällristningar och resta stenar otillgängliga i privata trädgårdar

Kanske tycker somliga att jag sticker ut hakan för mycket genom att ifrågasätta hur långt enskilda intressen ska få gå före allmänhetens tillgång till sina historiska platser? Vi har platser i Blekinge där man byggt privata hus invid resta fornminnen och hällristningsområden med bilder och figurer inritade för tusentals år sedan. Men tyvärr så är det stopp för allmänheten att se dem, då enskilda hävdar sin privata rätt. 

Ok, jag förstår att man inte vill ha ett lämmeltåg av folk på sin tomt. Men, och just här kommer ett stort MEN, när husen en gång byggdes så visste man i de allra flesta fall att dessa fornminnen fanns där! Husen skulle aldrig byggts på ett sådant sätt att de lade beslag på historiska lämningar.  Ett annat exempel är de byggnadsrester som finns på Gåsenabben i sjön Älten som också ligger i gränstrakten kring forna gränsen Danmark-Sverige. Ingen vet vad som legat här, men en byggnad på en udde möjligen från 1300-talet. Den byggnad som legat där har haft betydelse. Men det är mycket svårt att ta sig dit. Vägen är avstängd och låst, och inhägnaden ut till udde så välgjord att bara någon med stark kropp och mycket energi kan ta sig dit med svårigheter. Markägaren styr.

Privata ekonomiska intressen styr tillgången till vår naturen och våra historiska platser

Sedan har vi privata affärsidkare som har sin verksamhet i naturreservat och i UNESCO:s världsarv. Följden blir på flera ställen att man får betala inträde för att nå områden som har blivit utpekade av  länsstyrelser eller organisationer som UNESCO, som särskilt betydelsefulla för allmänhetens intressen, nu och för framtiden. 

Det är alltså viktiga platser för de stora flertalet. Men allmänheten stängs ute av de privata företagen eller så tar de ut avgifter och styr öppettiderna..  

När reglerna ser ut som de gör idag  lägger några få personer beslag på viktiga naturområden och historiska platser, och stänger allmänheten ute helt eller delvis. Det kan inte vara rätt! 

En liten skara av enskilda människor och bolag med ekonomiska intressen i naturen, avgör var ett vindskydd får byggas, var en vandringsled får gå, var en p-plats kan göras, sätta ett stängsel med sex rader taggtråd som gör det omöjligt att ta sin in på platsen. Ja, det finns en allemansrätt. Men en markägare kan försvåra att människor kan ta sig dit. 

Varför går ekonomiska värden före rekreation och hälsa? Vår historia är vår och naturen är vår! Under ett gemensamt ansvar så borde reglerna vara så att viktiga platser som har ett stort värde, historiskt, miljömässigt eller som rekreationsplats skall vara tillgängliga för alla.

Vägar, som gått på samma plats genom århundraden, kanske börjat som ridstigar eller gångstigar sätts det en grävskopa i av en privat markägare. Fornlämningar som är tusentalsår gamla förstörs vid byggen som nya E22an Lösen-Jämjö. I västra Blekinge förlade man E22 genom den utdikade sjön Vesan vilket gör den näst intill omöjlig att restaurera trots att den läcker enorma mängder koldioxid. Jag inser att gränsen mellan bevarande av historiska miljöer och byggandet för framtiden är svår. Men vi måste ändå vara försiktiga med de val vi gör.

När man förstör en byggnad, en naturmiljö, fornlämning, en ålderdomlig väg med en historia som går hundratals, eller tusentals år tillbaka, måste man tänka efter inte bara en gång, utan många gånger. 

I dag förstörs naturmiljöer och lämningar som aldrig någonsin kommer att kunna repareras. Det kräver eftertanke och stor ödmjukhet.

När det gäller naturområden tänker jag på utdikningen av olika vattendrag som i flera fall aldrig gav någon extra odlingsbar jord vilket var syftet för dessa projekt. Idag står de och läcker koldioxid. Vid utdikningen av Lyckebyån valde beslutsfattarna att låta bli att göra konsekvensanalyser. Om man inte gör en konsekvensanalys är det svårt för efterkommande att kritisera den förstörda naturen, eller hur?  Verkö är ett annat sorgligt exempel. Där många människor protesterade mot att få natur med underbar skog och stränder vid havet förstörda, men förgäves. 

Blekinges största vattenregleringsprojektet blev en flopp, inte odlingsbar jord.

På bilden ovan ser man Lyckebyåns onaturliga vattenfåra vid Flaken. På höger sida ligger den gård som Nils Dacke arrenderade. Det var här och i den närliggande Flakesjön han ville fiska upp sin mat och få sina inkomster, men historien blev annorlunda.

I mitten av 1900-talet, notera att det bara är drygt 80 år sedan, genomfördes här det största vattenregleringsprojektet i Blekinge. En rad sjöar försvann och marken dränerades på vatten. Den allra största delen av marken gick det aldrig att odla på. Här växer idag sly eller skog. Av den stora Bockabosjön återstår en mycket liten vattenspegel. Nils Dackes Flakesjö är ett minne blott.

Andra sidan bron ser vi den orörda delen av Lyckebyån. Här går kanotleden genom ett stycke vacker natur. Här skulle det vara fint med sikthyggen på rastplatserna för kanotledens skull. Att människan får stora hälsovinster av vistelse i naturen är vetenskapligt belagt. Naturen erbjuder frid i själen och outdoor aktiviteter för kropp och rekreation. Men andra intressen styr.

Naturen är ett ekonomiskt privilegium för markägarna 

Vi pratar ofta om det privilegier allemansrätten ger oss i Sverige. Men sällan vänder vi på det och frågar varför det bara är ett privilegier  för vissa enskilda människor, markägare, med ekonomiska intressen som ska avgöra var naturen är tillgänglig, för vem och vilken naturhänsyn som tas, eller inte tas när det ekologiska systemet förstörs vid kalhuggning. 

När nybyggarna kom till Amerika och köpte marken, kunde inte urbefolkningen, Indianerna, förstå hur den vite mannen kunde äga jorden. Jorden vi alla lever på, ägs och styrs av ett extremt litet antal människor. Kanske dags att tänka i andra banor om koldioxidutsläppen skall minskas, naturen ska vara tillgänglig och historiska platser och naturvärden sparas utan att de stoppas av dessa mycket få enskilda personer. I världen bor 7,7 miljarder människor. Det skulle vara intressant att veta hur många av dem som äger mark? Men det är 155 miljoner människor som saknar tillräckligt med livsmedel. Med ett annorlunda system skulle jorden kunna föda alla. Med ett annorlunda system skulle inte bara de ekonomiska värden som naturen ger till några få vara det som styr i så hög utsträckning. Andra värden skulle ses lika viktiga och för alla, inte bara några få.

Inlägget kanske spretar väl mycket i vissa läsares ögon. Men vad jag vill komma fram till är att vi måste tänka om radikalt om vi ska få en värld med ett hållbart ekologiskt kretslopp, en natur som är öppen och ger hälsa och välbefinnande åt människor, där vi värnar om vår historia och naturområden, en värld där ingen längre svälter. Världen är rik, det skulle gå att genomföra. Låt oss börja här hemma nu med en gång!

Stenvalvsbron vid Flaken restaurerades 1945 och är byggd av huggen sten med kallmursteknik. Det betyder att man inte använt murbruk, exempelvis cement som det nu talas så mycket om. med anledning av kalkbrytningen på Gotland. 

Höstsolen får de två valven att spegla i Lyckebyåns vatten intill den mark som var Dackes gård och som senare ägdes av den organisation som utsatte Lyckebyån för Blekinges största vattenregleringsflopp med stora förstörda naturenvärden som följd! 

.

Glömda hus, glömda berättelser...

 När jag ser övergivna hus kan jag inte låta bli att undra hur det såg ut under sin glans dagar? Vilka som bott där? Och så varför detta fina hus med en så gullig liten glasveranda har blivit övergivet? Tänk om det kunde berätta sin historia....

.

De sentida ålderdomliga vägpartierna

Det här vägstycket är fotograferat i Röshult, Kyrkhult socken i nordvästra Blekinge under sensommaren. När jag växte upp i östra Blekinge under 70-talet fanns det många sådana här vägar på landsbygden. De var lätta att cykla på och vägrenarna örtrika med smultron och sommarblommor i olika färger som vi plockade. Vi är många som har minnen från dessa sommar-romantiska vägar där barn sprungit med bara ben, där vi andas sommarlov i luften och vi är lediga med tid för varandra.

Idag ser man inte dessa vägar lika ofta tyvärr. Dessa vägpartier som är ett fenomen som uppstod under förra seklet. Idag upplever vi dem som så ålderdomliga men så är det inte alls. Dessa vägar med tydliga hjulspår och en grässträng i mitten har bara funnits sedan de motordrivna fordonen gjorde sin entré i landskapet. Innan fordonstrafiken kom gick hästarna framför vagnarna och deras hovar slet upp gräset i mittsträngen som aldrig fick fäste att växa. Men för oss som växt upp från mitten av 1900-talet in på 2000-talet, är dessa små fina vägar rena sinnebilden av svensk landsbygd när den är som allra vackrast under sommarhalvåret och in på hösten.

.

Märklig förnekelsen av Ronneby blodbad

 

Katarina Harrisson Lindbergh, har i sin bok Nordiska sjuårskriget gett en beskrivning som går ut på att förneka Ronneby blodbad, som hon uttryckligen menar aldrig var ett blodbad. Utan staden utsattes bara för en i krig ordinär plundring.

Fel att anklaga Erik XVI trupper för stadsbranden

Författaren Katarina Harrisson Lindbergh skriver att många miste sina hem pga. branden som bröt ut, men den vill hon inte lasta Erik XIV för utan skriver att den kunde tillkommit genom en olyckshändelse. 

Det är helt befägt att tro att stadsbranden som bröt ut under Erik XIV:s anfall mot Ronneby inte hade med anfallet att göra. Hon skriver att branden kunde brutit ut i tumultet som uppstod men att Erik XIV inte kan lastas för detta. Självklart kan han det. Om inte Erik XIV anfallit Ronneby den 4 september 1564 hade inte stadsbranden uppstått. 

Ronneby blodbad högtidlighålls av Ronnebyborna

Vidare skriver Katarina Harrisson Lindbergh att det inte går att jämföra Ronneby blodbad med Stockholms blodbad. Orsaken till att Ronneby blodbad är ihågkommit till eftervärlden är Erik XIV:s beskrivning av att Ronnebyån färgades röd av blod menar hon, och att invånarna förvånansvärt nog återberättar, dramatiserar och högtidlighåller det öde de stackars danska stadsborna drabbades av 1564.  I normala fall vill inte folk gissla sig med ogärningar som begåtts av de egna landsmännen skriver hon och menar att det ligger en anklagelse mot Sverige, ifrån Ronnebys sida genom att ogärningar högtidlighålls. 

Tyska legosoldater reagerade på barbariet under blodbadet

Jag tycker Katarina Harrisson Lindberghs beskrivning av Ronnebyblodbad är hårresande. Hon skyler över vad som verkligen hände under Ronneby blodbad trots att våldet var så omfattande mot den civila befolkningen att till och med de tyska legoknektarna som Erik XIV hade hyrt in reagerade och tyckte att barbariet gått för långt. Vittnets mål berättar att spädbarn slets ut armarna på sina unga mödrar och slängdes i elden. Erik XIV soldater skonade ingen. Kvinnor, barn, gamla, alla som kom i knektarnas väg dödades på ett sätt som inte var vanligt på den tiden då man vanligtvis bara angrep och dödade vapenföra män. De få som överlevde togs som fångar till Kalmar slott och barn sattes på vägen att dö.

Glömmer bort dödsstöten för flera av Blekinges städer

I sin bok skriver Katarina Harrisson Lindbergh ingenting om att Eric XIV fälttåg genom Blekinge sätter in nådastöten mot tre av Blekinges städer, Avaskär, Lyckå och Elleholm som aldrig återhämtar sig. Avaskär ödeläggs, Lyckå ger sig och slottet intas av svenskarna som istället bränner ner det när de lämnar det. Elleholm blir så förstört att staden aldrig reser sig igen även om flera försök görs. Även Sölvesborg drabbas under Nordiska sjuårskriget. 

Hela Blekinge drabbades hårt

Den sammanfattande bilden över hur hårt Nordiska sjuårskriget drabbar Blekinge ser inte Katarina Harrisson Lindbergh utan hon förfärar sig över att Ronneby, en liten stad med svenska medborgare återberättar, dramatiserar och högtidlighåller Ronneby blodbad trots att de skett av de egna landsmännen, svenskarna. Hon skriver att ett blodbad i Köpenhamn eller Roskilde skulle få en mer prominent plats i en normal dansk historiebok men att Ronneby blodbad saknar betydelse. Vidare ondgör hon sig över att Ronnebyborna bidrar till att svenskarna av idag känner till händelsen. Det resonemanget visar på att författaren tycks vara av åsikten att grymheter mot minoriteter saknar betydelse, men en sådan syn är avskyvärd. Även om Ronneby är en liten stad idag och Blekinge ett litet landskap var detta angrepp  enormt förstörande för landskapets städer och befolkningen.

Nedvärderande av Blekinges historia

Man kan inte låta bli att undra över vad Katarina Harrisson Lindbergh har emot Blekinge och främst Ronneby eller om hon är en sådan patriot att ingen kritik mot det egna landet Sverige får förekomma ens i dess historiska mening? 

Det är en historieförvanskning Katarina Harrisson Lindbergh gör då hon förminskar Ronnebyblodbad till en ordinär plundring och bara i förbifarten nämner Avaskär och Lyckå, och helt glömmer bort städerna Elleholm och Sölvesborg samt det ödesdigra följderna som blev av Erik XIV:s anfall. Man kan inte återge ett krig och glömma bort och stryka över något som var så förödande för ett helt landskap genom att låtsa att det inte hade betydelse för de inblandade länderna Danmark och Sverige. 

Tvärtom var Blekinge så betydelsefullt att Erik XIV deltog och som svensk kung ville han åt hela Skånelandet där Blekinge ingick. Lidandet och betydelsen av händelserna blir inte mindre för att Blekinge 130 år senare blir svenskt. Det är inte en koppling som är relevant för de människor som slaktades i Blekinge under Nordiska sjuårskriget då tre städer fick genomgå sin dödsstöt och spädbarn kastades på elden medan de vuxnas blod färgade den idag så idylliska Ronnebyån röd. 

Svaret är enkelt till Katarina Harrisson Lindbergh. Vi Blekingebor kan vår historia och vi kommer att fortsätta att komma ihåg den!

Nordiska sjuårskriget 1563-1570 

Katarina Harrisson Lindbergh 

Boken finns bland annat på Akademibokhandeln https://www.akademibokhandeln.se/bok/nordiska-sjuarskriget-1563-1570/9789175455396/

.