Privata ekonomiska intressen styr tillgången till vår natur och vår kulturhistoria

Vid Flaken bodde Nils Dacke sina sista år i livet där han arrenderade en gård. Gränstrakten kring Blekinge och Småland är full av historia sedan gränsen Danmark och Sverige gick här. Även om det ovan jord inte finns så mycket synliga minnen efter 500 år så finns platserna och berättelserna kvar och de har här spelat en central roll i historien.  

Privata intressen stänger ute allmänhetens tillgång till sina historiska platser

Förra ägarna Sven och Gun Pettersson var mycket engagerade kring gårdens historiska värde för allmänheten.  Här fanns då informationstavlor, resta stenar och visning av en äldre grund som möjligen kunde varit fundamentet till just det hus som Dacke bodde i. Idag är Flaken en stängd plats och all information borta, så när som på en övervuxen sten på en slänt med texten "Dacke bodde här". Över den gamla landsvägen med mycket gamla anor har man byggt en paddock.

Hällristningar och resta stenar otillgängliga i privata trädgårdar

Kanske tycker somliga att jag sticker ut hakan för mycket genom att ifrågasätta hur långt enskilda intressen ska få gå före allmänhetens tillgång till sina historiska platser? Vi har platser i Blekinge där man byggt privata hus invid resta fornminnen och hällristningsområden med bilder och figurer inritade för tusentals år sedan. Men tyvärr så är det stopp för allmänheten att se dem, då enskilda hävdar sin privata rätt. 

Ok, jag förstår att man inte vill ha ett lämmeltåg av folk på sin tomt. Men, och just här kommer ett stort MEN, när husen en gång byggdes så visste man i de allra flesta fall att dessa fornminnen fanns där! Husen skulle aldrig byggts på ett sådant sätt att de lade beslag på historiska lämningar.  Ett annat exempel är de byggnadsrester som finns på Gåsenabben i sjön Älten som också ligger i gränstrakten kring forna gränsen Danmark-Sverige. Ingen vet vad som legat här, men en byggnad på en udde möjligen från 1300-talet. Den byggnad som legat där har haft betydelse. Men det är mycket svårt att ta sig dit. Vägen är avstängd och låst, och inhägnaden ut till udde så välgjord att bara någon med stark kropp och mycket energi kan ta sig dit med svårigheter. Markägaren styr.

Privata ekonomiska intressen styr tillgången till vår naturen och våra historiska platser

Sedan har vi privata affärsidkare som har sin verksamhet i naturreservat och i UNESCO:s världsarv. Följden blir på flera ställen att man får betala inträde för att nå områden som har blivit utpekade av  länsstyrelser eller organisationer som UNESCO, som särskilt betydelsefulla för allmänhetens intressen, nu och för framtiden. 

Det är alltså viktiga platser för de stora flertalet. Men allmänheten stängs ute av de privata företagen eller så tar de ut avgifter och styr öppettiderna..  

När reglerna ser ut som de gör idag  lägger några få personer beslag på viktiga naturområden och historiska platser, och stänger allmänheten ute helt eller delvis. Det kan inte vara rätt! 

En liten skara av enskilda människor och bolag med ekonomiska intressen i naturen, avgör var ett vindskydd får byggas, var en vandringsled får gå, var en p-plats kan göras, sätta ett stängsel med sex rader taggtråd som gör det omöjligt att ta sin in på platsen. Ja, det finns en allemansrätt. Men en markägare kan försvåra att människor kan ta sig dit. 

Varför går ekonomiska värden före rekreation och hälsa? Vår historia är vår och naturen är vår! Under ett gemensamt ansvar så borde reglerna vara så att viktiga platser som har ett stort värde, historiskt, miljömässigt eller som rekreationsplats skall vara tillgängliga för alla.

Vägar, som gått på samma plats genom århundraden, kanske börjat som ridstigar eller gångstigar sätts det en grävskopa i av en privat markägare. Fornlämningar som är tusentalsår gamla förstörs vid byggen som nya E22an Lösen-Jämjö. I västra Blekinge förlade man E22 genom den utdikade sjön Vesan vilket gör den näst intill omöjlig att restaurera trots att den läcker enorma mängder koldioxid. Jag inser att gränsen mellan bevarande av historiska miljöer och byggandet för framtiden är svår. Men vi måste ändå vara försiktiga med de val vi gör.

När man förstör en byggnad, en naturmiljö, fornlämning, en ålderdomlig väg med en historia som går hundratals, eller tusentals år tillbaka, måste man tänka efter inte bara en gång, utan många gånger. 

I dag förstörs naturmiljöer och lämningar som aldrig någonsin kommer att kunna repareras. Det kräver eftertanke och stor ödmjukhet.

När det gäller naturområden tänker jag på utdikningen av olika vattendrag som i flera fall aldrig gav någon extra odlingsbar jord vilket var syftet för dessa projekt. Idag står de och läcker koldioxid. Vid utdikningen av Lyckebyån valde beslutsfattarna att låta bli att göra konsekvensanalyser. Om man inte gör en konsekvensanalys är det svårt för efterkommande att kritisera den förstörda naturen, eller hur?  Verkö är ett annat sorgligt exempel. Där många människor protesterade mot att få natur med underbar skog och stränder vid havet förstörda, men förgäves. 

Blekinges största vattenregleringsprojektet blev en flopp, inte odlingsbar jord.

På bilden ovan ser man Lyckebyåns onaturliga vattenfåra vid Flaken. På höger sida ligger den gård som Nils Dacke arrenderade. Det var här och i den närliggande Flakesjön han ville fiska upp sin mat och få sina inkomster, men historien blev annorlunda.

I mitten av 1900-talet, notera att det bara är drygt 80 år sedan, genomfördes här det största vattenregleringsprojektet i Blekinge. En rad sjöar försvann och marken dränerades på vatten. Den allra största delen av marken gick det aldrig att odla på. Här växer idag sly eller skog. Av den stora Bockabosjön återstår en mycket liten vattenspegel. Nils Dackes Flakesjö är ett minne blott.

Andra sidan bron ser vi den orörda delen av Lyckebyån. Här går kanotleden genom ett stycke vacker natur. Här skulle det vara fint med sikthyggen på rastplatserna för kanotledens skull. Att människan får stora hälsovinster av vistelse i naturen är vetenskapligt belagt. Naturen erbjuder frid i själen och outdoor aktiviteter för kropp och rekreation. Men andra intressen styr.

Naturen är ett ekonomiskt privilegium för markägarna 

Vi pratar ofta om det privilegier allemansrätten ger oss i Sverige. Men sällan vänder vi på det och frågar varför det bara är ett privilegier  för vissa enskilda människor, markägare, med ekonomiska intressen som ska avgöra var naturen är tillgänglig, för vem och vilken naturhänsyn som tas, eller inte tas när det ekologiska systemet förstörs vid kalhuggning. 

När nybyggarna kom till Amerika och köpte marken, kunde inte urbefolkningen, Indianerna, förstå hur den vite mannen kunde äga jorden. Jorden vi alla lever på, ägs och styrs av ett extremt litet antal människor. Kanske dags att tänka i andra banor om koldioxidutsläppen skall minskas, naturen ska vara tillgänglig och historiska platser och naturvärden sparas utan att de stoppas av dessa mycket få enskilda personer. I världen bor 7,7 miljarder människor. Det skulle vara intressant att veta hur många av dem som äger mark? Men det är 155 miljoner människor som saknar tillräckligt med livsmedel. Med ett annorlunda system skulle jorden kunna föda alla. Med ett annorlunda system skulle inte bara de ekonomiska värden som naturen ger till några få vara det som styr i så hög utsträckning. Andra värden skulle ses lika viktiga och för alla, inte bara några få.

Inlägget kanske spretar väl mycket i vissa läsares ögon. Men vad jag vill komma fram till är att vi måste tänka om radikalt om vi ska få en värld med ett hållbart ekologiskt kretslopp, en natur som är öppen och ger hälsa och välbefinnande åt människor, där vi värnar om vår historia och naturområden, en värld där ingen längre svälter. Världen är rik, det skulle gå att genomföra. Låt oss börja här hemma nu med en gång!

Stenvalvsbron vid Flaken restaurerades 1945 och är byggd av huggen sten med kallmursteknik. Det betyder att man inte använt murbruk, exempelvis cement som det nu talas så mycket om. med anledning av kalkbrytningen på Gotland. 

Höstsolen får de två valven att spegla i Lyckebyåns vatten intill den mark som var Dackes gård och som senare ägdes av den organisation som utsatte Lyckebyån för Blekinges största vattenregleringsflopp med stora förstörda naturenvärden som följd! 

.