Senast på bloggen

 

6000 tranor vid Pulken den 26 mars 2026

Uppdaterat Tranmatningen vid Pulken

https://utflyktochvandringsbloggen.blogspot.com/p/pulken-tranor-i-tusental.html

Djur i vårsolen

 

Nu har det varit några riktigt härliga vårdagar med sol ute och jag passade på att ta en promenad med kameran. Och några vår- ystra djur och fåglar stötte jag på.  :-D

Kamp på liv och död mellan häger och abborre

Idag fick jag beskåda en utdragen kamp mellan en gråhäger och en abborre i Lyckebyån.

Först stod hägern på en brygga och uppförde sig lite besynnerligt och hoppade sedan ner bakom bryggan så jag inte riktigt kunde se vad den höll på med. I någon minut tänkte jag att den kanske fastnat med näbben i något?

Men så slängde den upp med huvudet och jag kunde se att den kämpade med en ganska så stor och rejäl abborre. Tydligen hade den lyckats fånga abborren bara någon minut innan jag kom...

Men efter 5-10 minuters kamp gav den upp och drog sig ner under bryggan med abborren i näbben.

Där doppade den abborren i vattnet flera gånger. Jag misstänker att detta var för att den stora abborren lättare skulle gå ner.

Jag funderade på om hägern verkligen kunde få ner en så stor abborre i halsen utan att kvävas? Jag vet att ormar har en teknik där de kan lyfta ut luftstrupen åt sidan för att inte kvävas då de sväljer ner stora byten hela. 

Men nu gällde det en häger som uppenbarligen hade stora problem att få ner fisken. Gapet på hägern verkade helt enkelt för smalt.

Efter ett envist doppade av abborren i vattnet och kämpande...

så började det se ut som om abborren var på väg ner i gapet på hägern. Men den svalde och svalde och trixade med gapet för att få ner abborren.

Så fick hägern abborren rätt och snart var det bara stjärtfenan som stack ut ur näbben.

Men abborren sprattlade...

När hägern svalt ner abborren stod den kvar och fortsatte att svälja upprepade gånger. Jag fick intrycket av att den inte mådde riktigt bra av att ha den stora fisken på väg ner genom halsen till magen.

När jag lämnade häger hade jag stått och spanat på skådespelet säkert 20-25 minuter. 

Man kan fundera på hur stora byten de kan ta? Den här abborren verkade vara lite på gränsen till för stor. 

Och hur länge står sig hägern på detta fiskarfänge innan den måste äta igen? 

.

Fasaner- parbildning redan i februari

Fasanhöna. Tuppen i bakgrunden

Det händer att fasantuppar samlar flera hönor inför parningen men här såg jag bara en tupp och en höna.  Detta var den 26 februari.

Efter parningen lämnar tuppen hönan som ensam ruvar på äggen och föder upp ungarna.

Fasanhönan lämnar då boet för att äta och tömma tarmen en 15-30 minuter per dag. Det är en kort stund hon har på sig för att få i sig mat innan hon riskerar att äggen börjar kallna.

Äggläggningen sker i april-maj och honan ruvar i cirka 25 dagar. Det gör att ungarna bör kläckas maj-juni.

En lite märklig grej med fasanhönor är att om de blir hotade av rovdjur när de ruvar kan de spela skadade och gå ifrån boet för att locka bort rovdjuret. När de lyckats med den uppvisningen flyger de plötsligt iväg och återvänder till äggen när faran är över.

Fasaner har en varierad kost. De äter mycket insekter, larver, maskar, sniglar och spindlar. Så här års under vinterhalvåret hittar de frön, spill från åkrar, knoppar och växtdelar. På en hel del av bilderna ser man att de har jord på näbbarna efter sina födosök. 

Vid fågelmatningen

Större hackspett på väg ner mot fågelmatningen

Större hackspett 

Har vit skulderparti och röd undergump.

Hannen har dessutom en röd fläck i nacken som kan ses på de här bilderna.

Större hackspett, hanne

Större hackspett, hanne

Större hackspett, hanne

Koltrast, hanne

Koltrast

Hanen är helsvart i fjäderdräkten med en tydlig, gul till orange näbb och en gul ögonring.

Kontrasten mellan den mörka kroppen och den lysande näbben gör honom lätt att känna igen, särskilt när han sitter och sjunger öppet.

Honan är mörkbrun snarare än svart, ofta lite ljusare och svagt fläckig på bröstet.

Näbben är brunaktig eller svagt gulbrun och inte alls lika klar i färgen som hannens.

Domherre, hanne

Domherre

Hannen är kraftig och rund med ett nästan bulligt intryck.
Bröst och kinder är klart rödrosa, ryggen grå och huvudet djupt svart med svart haka.
Stjärten är svart och övergumpen vit – en tydlig kontrast när den flyger.

Honan har samma form och teckning men saknar den röda färgen.
Bröstet är istället gråbrunt eller beige, mer dämpat och diskret.
Även hon har svart hjässa och vit övergump, men helhetsintrycket är mjukare i tonen.

Domherre, hanne

Domherre, hona

Domherre. Hanne i förgrunden. Honan i bakgrunden

Domherre, hanne

Nötväcka, ses ofta klättra med huvudet nedåt på trädstammar

Nötväckan 

Är en liten, kompakt fågel med stort huvud och nästan obefintlig hals. Ovansidan är blågrå, medan undersidan är varmt rostbeige till orange, starkast i färgen mot flankerna. En tydlig svart ögonrand går från näbben bak över kinden och ger den ett skarpt uttryck. Näbben är rak, spetsig och ganska kraftig. Stjärten är kort.

Det mest utmärkande är hur den rör sig: den klättrar vant på trädstammar – ofta nedför med huvudet först, något som nästan inga andra småfåglar gör.

Grönfink, hona

Grönfink

Hanen är kraftig med stor, ljus näbb.
Fjäderdräkten är olivgrön till gulgrön, med tydliga gula fält på vingarna och längst ut på stjärten som lyser när han flyger.
Helhetsintrycket är färgstarkt men ändå dovt grönt.

Honan är mer diskret i färgerna.
Hon är gråbrun med svagt gröntonad rygg, och de gula fälten på vingarna finns kvar men är mindre tydliga.
Helhetsintrycket är mjukare och mer dämpat än hos hanen.

Grönfink, hanne

När jag satt och iakttog grönfinkarna såg det ut som om honan och hanen "pussades" ;-) De stötte till varandra med näbbarna. Funderade på varför?

Nu har jag läst på. När honan ligger på ägg matar hannen henne. Så redan nu, under tidig vår, före parning visar hannen att han kan försörja honan vid ruvningen genom att mata henne med frön. Det var alltså det jag såg genom kameralinsen när jag satt och spanande på dem. :-D

Till vänster: Grönfink, hanne
Till höger: Nötväcka

Grönfink, hanne

Grönfink, hanne

Stjärtmes

Stjärtmesen

Är liten och rund som en fluffig boll med en mycket lång, smal stjärt – nästan längre än kroppen.
Huvudet är mestadels vitt med mörka teckningar vid ögat, ryggen svart med inslag av rosa och flankerna svagt rosatonade.
Helhetsintrycket är ljust, mjukt och nästan porslinslikt.

Hos stjärtmesen är skillnaden mellan hane och hona i praktiken nästan omöjlig att se i fält.
Man behöver ofta beteende eller DNA-analys för att säkert avgöra kön – utseendet avslöjar det sällan.

Stjärtmes

Talgoxe och blåmes

Talgoxen

Talgoxen är en stadig och livlig mes med tydliga kontraster. Huvudet är svart med stora vita kinder, som små ljusa fält mot det mörka. Ryggen är olivgrön och undersidan klart gul. Mitt över bröstet löper ett svart längsgående band – som en slips. Näbben är kort och kraftig. Stjärten är mörk med vita kanter.

Blåmes

Blåmesen 

Är en liten, kvick och färgstark fågel. Den har en blå hjässa, vita kinder och en smal svart ögonlinje som går genom ansiktet. Ryggen är grönaktig och vingarna klara blå med vita band. Undersidan är gul, ibland med en svag mörk mittlinje på bröstet. Näbben är liten och spetsig, stjärten blå.

Hane och hona är mycket lika; hanen kan ha något starkare blå färg, men skillnaden är svår att se utan nära jämförelse.

En rastlös liten akrobat som gärna hänger upp och ner i grenarna.

Talgoxe till vänster
Blåmes till höger

.