Bilkyrkogården ligger längs väg 119 i det lilla samhället Ryd i Småland. Omgivningarna är vackra här med mycket vatten och fjorden helt intill samhället.
Ett foto- och utflyktstips är att ta en tur kring broarna bland annat från den gamla försvunna järnvägen. Här finns också en gammal stenbro med hela 8 valv. De kommer i ett annat inlägg...
Det som i dag kallas bilkyrkogården började egentligen som ett torvtäktsföretag på 1930-talet. Det var en man vid namn Åke Danielsson som slog sig ner här ute i myren. Han levde enkelt, nästan eremitiskt, och körde omkring på traktorer och bilar som han reparerade, byggde om och ibland helt enkelt lät stå kvar när de gett upp.
När torvbrytningen avtog började bilarna samlas. Från 1940-talet och framåt drog Åke dit skrotbilar för att plocka delar och använda dem i sina olika konstruktioner. Det var aldrig tänkt att bli en sevärdhet. Men med tiden blev det hundratals vrak, uppställda lite hur som helst i kanten av mossen. När myndigheterna på 1990-talet började fundera på att sanera området blev det protester – inte minst från lokalbefolkningen som ansåg att platsen blivit en del av bygdens historia. Till slut fick bilkyrkogården vara kvar, som ett skyddat kultur- och naturinslag, trots att den tekniskt sett är en samling bilvrak i en våtmark.
Det var med allt detta i bakhuvudet jag fortsatte vandra mellan de rostiga karosserna. Många av bilarna är från 1940- och 50-talen, en del från tiden strax därefter. Volvo PV, gamla Fordar, någon och annan Opel. Här och där stod en kaross på en plats som om Åke bara klivit ifrån den ett ögonblick. Naturen har gjort sitt: rutor krossade av tid, mossa som klättrat upp längs dörrarna, vissa bilar nästan helt nedsjunkna i myren.
Det är inte svårt att förstå varför fotografer älskar platsen. Ljuset här ute är märkligt stilla, och de gamla fordonen blir nästan skulpturer. Men samtidigt känner man av den dokumentära tyngden: att detta är en unik rest av svensk landsbygdshistoria, ett avtryck av en man som levde annorlunda och gjorde sitt eget avtryck i tiden, utan att själv försöka.
När jag lämnade området tänkte jag på hur naturen långsamt fortsätter arbetet. Bilarnas metall bryts ned, men inte fort. Expertbedömningar säger att de kan ligga kvar i decennier utan att göra större skada, eftersom de flesta vätskorna runnit bort för länge sedan. Ändå är det något märkligt harmoniskt i hur rost och myrmark möts här. Ett slags oavsiktligt monument över både mänsklig uppfinningsrikedom och vår oförmåga att släppa taget om saker vi levt med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar