Ronnebys medeltida spetälskesjukhus
En underbyggd teori om leprosoriets placering
Det Sankt Jörgens Hospital i Ronneby, som är känt från både historiska stads-kartor och äldre skriftiga dokument var högst sannolikt ett för sin tid ordinärt sjukhus och inte ett spetälskesjukhus. Troligen var det en efterföljare till det leprosorium som tidigare funnits i staden. Under den tid då spetälskan grasserade var vårdgivande sjukhus enligt gällande förordningar alltid placerade på en för ändamålet lämplig plats utanför stadsgränsen. Bedömningen huruvida spetälskan hade upphört eller ej inom ett visst område kunde se olika ut från en plats till en annan.
 |
| Del av 1690 års stadskarta över Ronneby |
Spetälskan var ett av medeltidens allvarligaste hälsoproblem och samtidigt en av de få sjukdomar som lämnat spår efter sig på de skelett som finns bevarade. Sjuk-domen kan därför spåras långt tillbaka i tiden. Skrivna dokument och arkeologiska fynd visa att spetälskan existerade i Egypten på 100-talet f. Kr. Bibliska texter talar om spetälska på flera ställen, men om det härvidlag rör sig om en sjukdom enligt våra kliniska begrepp står dock inte helt klart.
Arkeologiska utgrävningar visar att sjukdomen fanns i Europa redan under det första århundradet e.Kr. En större utbredning kom dock först efter korstågen på 1000 – 1200-talet. C:a 19.000 spetälskesjukhus, leprosorier är kända i Europa från denna tid. Innan man visste något om bakterier betraktades spetälskan som ett Guds straff. Redan bibliska texter visar att man tidigt började isolera de smittade. Om det var sjukdomen eller djävulen man skyddade sig emot framgår dock inte tydligt av texterna. Isolering kom att bli den viktigaste åtgärden mot spetälskan under de kommande 2.000 åren. Ingen annan sjukdom har varit förbunden med så stora sociala konsekvenser som detta lidande. De drabbade förlorade sin familjekontakt och blev utstötta från samhället.
Historiskt belagda leprosorier i Danmark
Spetälskan var i Danmark, som vi i Blekinge ju tillhörde vi denna tid, ända från början av medeltiden en välkänd och fruktad sjukdom. Den kulminerade under 1200 – 1300-talet då det i Danmark kom att byggas c:a 40 spetälskesjukhus eller Sankt Jörgens-gårdar, som de kallades. Det skriftliga källmaterialet för spetälskan i Danmark och övriga Norden är tyvärr väldigt begränsat. Sjukdomen omtalas varken i krönikor, annaler eller årsböcker. Den nämns nästan enbart i enstaka helgonredogörelser.
I ett danskt skelettmaterial bestående av 3033 skelett begravda under perioden 1100 – 1530 finns det tecken på att 798 hade lidit av lepra. Detta material härrör från 11 allmänna kyrkogårdar i både stads- och landsbygds-områden samt från spetälskehospitalet Sankt Jörgensgården i Odense. Det vill säga att en fjärdedel av dessa personer hade haft sin sjukdom så länge att de hunnit få förändringar i skelettet orsakade av lepran. Skelettmaterialet visar mycket av den omfattning i vilken spetälskan var utbredd i Danmark under medeltiden, men samtidigt också att sjukdomen hade försvunnit från flera större städer, exempelvis Odense och Malmö redan vid slutet av 1300-talet. Samtidigt står det klart att sjukdomen kunde finnas kvar i vissa landsbygdsdistrikt ända fram till reformationen. Regionala utbrott av spetälska har därefter förekommit i Europa ända fram till våra dagar. Karantänsförordningarna till trots var det under medeltiden inte bara tillåtet utan på ofta även krav på att de intagna ständigt skulle lämna hospitalen för att tigga, vilket naturligtvis samtidigt innebar en smittofara.
1973 utförde arkeologerna Thomas Persson och Karl-Axel Björkqvist en värde-full utgrävning i Ronneby på den plats där ett Sankt Jörgens hospital en gång hade legat. Undersökningen är redovisad och digitalt tillgänglig på Blekinge Läns-museums hemsida under beteckningen ”Rapport 2018:4”. I rapporten heter det bl.a.: ”De vid undersökningen påträffade sparsamma fynden visar allmänt på perioden 1300-1500-tal, men ger inget närmare svar på när anläggningen kan ha kommit till. Inte heller är det möjligt att avgöra om det ursprungligen varit ett hospital för spetälskefall”. Fyndmaterial från en utgrävning kan naturligtvis vara betydlig äldre än åldern på den anläggning där de arkeologiskt påträffas.
De täta kontakter, affärsmässiga och andra som Ronneby, liksom övriga Danmark under medeltiden hade med Tyskland innebar sannolikt att det var från detta land som spetälskan i väsentlig grad kom till oss. Med sjukdomen och dess bekämpande följde också mycket av den kultur, den samhällsordning och det språkbruk, som hade sitt ursprung i Tyskland. I det geografiska område, som i dag ingår i Tyskland fanns c:a 1000 historiskt belagd spetälskesjukhus, leprosorier. I stadens Münster finns i dag ett spetälskemuseum vars bakomliggande organisation sedan 1996 ger ut en årsskrift, tillgänglig på Internet, under namnet "Die Klapper".
Den som på medeltiden i Tyskland och angränsande områden led av spetälska, sades ha "die Leprosen", ett ord som i folkliga sammanhang förkortades till "die Rosen", rosorna. Ordet "Rosen" kom på många platser att kopplas till namnen på exempelvis gator, parker eller vattendrag i närheten av ortens leprosorium. Så kan man i många städer i Tyskland där det funnits ett spetälskesjukhus än i dag finna namn som översatt till svenska betyder Rosengatan, Rosenparken, Rosenbäcken eller liknande. Med koppling till Ronneby ger detta förhållande gatunamnet ”Rosengatan” en specifik innebörd. Det är inte känt att någon annan gata i Ronneby haft ett jämförbart blomsternamn. Gatan i fråga börjar vid Norrebro där stadsporten nedanför vattenfallet hade sin plats.
Om det anförda språkliga sammanhanget stämmer i Ronnebys fall innebär det att det ursprungliga leprosoriet måste ha legat strax utanför den aktuella bron. För att uppfylla den medeltida standarden vid placering av ett spetälskesjukhus räckte det inte med att leprosoriet låg ett stycke utanför staden på en valfri plats. De lepra-sjukas dagliga försörjning var till stor del avhängig de intagnas möjlighet att få allmosor, inte minst av vägfarande som färdades förbi hospitalet.
Genom Norrebro passerade de besökare som kom till staden både från norr och från väster. Eftersom det kom att dröja ända till nutid innan vägen från västra till östra Blekinge blev lagd utanför staden var "Långa- eller Stora gatan" i Ronneby under många sekler en genomfartsled från väster till öster i Blekinge. Det innebar att namnet Rosengatan i vårt äldsta kartmaterial fått konkurrera med namnet på genomfartsleden. Om inte Rosengatan verkligen startat innanför Norrebro skulle dess namn ha saknat sin djupare innebörd. Vid korrespondens med Dr. Ralf Klötzer, föreståndare för lepramuseet i Münster, menar denne att Rosengatan i Ronneby var den gata dit stadens spetälska i första hand var hänvisade för att tigga. Under sådana vandringar var det allmänt föreskrivet att de leprösa skulle skramla med sina "klappror" för att hålla friska medmänniskor på avstånd.
En annan faktor av betydelse för placeringen av de lokala leprosorierna var närheten till en större vattensamling, helst ett rinnande vattendrag. Vatten spelade en viktig roll både för leprosoriets egen vattenförsörjning och som ett rengörings-medel vid vården av de intagna. --- Som en kuriositet kan härvid anföras att "Rosenån" på medeltiden var ett vattendrag strax utanför Köpenhamn, som flöt fram i närheten av stadens leprosorium.
Mot bakgrund av ovan redovisade fakta är området utanför Norrebro av stort intresse i försöken att finna platsen för Ronnebys ursprungliga Sankt Jörgens-hospital. I avsaknad av kartor och skriftliga dokument från medeltiden blir det nödvändigt att undersöka vad som går att utläsa ur senare utgivet material. Det kan väl anses rimligt förmoda att när Sankt Jörgens hospital upprättades inne i staden fick bakomliggande organisation möjlighet att överta de ekonomiska förmåner som föregångaren utanför stadsportarna hade haft. --- Vad gäller själv bron hade dess placering och uppförande på medeltiden blivit underlättat genom att halvvägs ut i ån kunna ”mellanlanda” på den ö som där finns. Den nuvarande valvbron, som ligger något närmare vattenfallet stod klar år 1844.
Olof Ingstad skriver 1915 (i ”Ronneby stads häfder” s. 23): ”Till hospitalets underhåll var den s.k. fattiglyckan i stadens jordar anslagen”. Tyvärr saknas käll-hänvisning för denna uppgift. Kanske även de stadsbor som tillhörde stadens fattigvård fick anlägga sina kolgårdar i fattiglyckan. Området i fråga låg på den plats där stadshuset i dag ligger och där 1690 års karta har texten ”Trägårdar och Hagar”. Med tanke på de leprasjukas vacklande hälsa bör deras hospital ha funnits i närheten.
Vissa uppgifter om hur fattigvården bedrevs i svunnen tid går att finna i ”Ronneby stadsbok 1634 – 1640”. Här finns ett flertal fall redovisade där ”de fattiges föreståndare Jakob Schomager” dragit försumliga bidragsgivare inför rätta. I äganderätten till många av stadens tomter ingick en skyldighet att betala ett visst belopp avsett för ett specifikt kyrkligt eller socialt ändamål. Under rubriken ”Tiil S. Jörgens Hospitall” finns i ”Lunds stifts Landebok” ett dussintal sådana betalningsskyldigheter angivna. I avdelningen ”Tiill Cappeler och altare” finns i samma bok också ett åläggande för den som innehar ”ett stycke jord i S. Jörgens lycka” att betala en viss årlig avgift.
I sökandet efter den plats där Ronnebys egentliga spetälskesjukhus låg spelar det historiska kartmaterialet en viktig roll. Då handlar det inte så mycket om vår allra äldsta Ronnebykarta, den av Johannes Mejer från mitten av 1600-talet utan i högre grad om uppgifterna på det 10-tal kartor som följer därefter. Det handlar om en kartsamling som tillkommit under flera sekler, med början vid slutet av 1600-talet. Många av dessa kartor har också ett värdefullt tomtregister.
Först i raden står 1690 års stadskarta och då särskilt området kring Norrebro. Tomtnumren på kartan följer numreringen i den för tiden gällande mantalslängden. Några av de övriga kartorna har sina egna tomtnummer. På dessa saknas tyvärr också i många fall ett förklarande register. I registret för 1690 års karta står att tomt nr 40 är ”Hospitalet tillhörigt”. Tomt nr 41 innehas av borgmästaren Blasius König. För båda tomterna finns också uppgift om vilken typ odlingsjord som marken hade. Det vinklade, avgränsade område, som beskrivs med orden ”små hagar” tycks inte ha varit avsett för odling. Samma avgränsning återkommer på ett antal av de kartor som är av senare datum. På flera av dessa är området i fråga försett med bebyggelse.
I redogörelser för de smittskyddsförordningar som gällde för leprosorierna heter det ofta att byggnaderna i fråga var omgivna av ett staket eller en mur i tydligt avgränsande syfte. Även den odlingsmark, som var tilldelad hospitalet omgavs av smittskyddsskäl med ett kraftigt staket. Om de lokala ekonomiska förhållandena medgav bestod anläggningen av både ett bostadshus, en kyrka eller ett kapell och en kyrkogård. Den senare byggnaden var om möjligt uppförd i sten. Det fanns dock även leprosorier som fick nöja sig med att ha ett separat ”andaktsrum” inne i bostadshuset, vilket i vår nordiska miljö i regel var en träbyggnad. Hur det i Ronneby förhöll sig i dessa avseenden är dock okänt.
Det var på denna plats utanför Norrebro som många av de bästa förutsättningarna för ett medeltida spetälskesjukhus tycks ha funnits samlade. Bristen på samtida skriftliga dokument och det aktuella områdets nuvarande utseende omöjliggör dock en regelrätt bevisföring.
Två delförstoringar hämtade från den historiska kartsamlingen:
1731 års karta visar en byggnad på den vinklade tomten. - Symboliken hos det korsförsedda klotet saknar en tydlig förklaring. Kan det möjligen handla om en hänvisning till en kyrkoanknuten anläggning på okänd plats utanför bron?
……………………………..
Även i mitten av 1800-talet var den diskuterade tomten bebyggd.
Litt.:
Ankarloo B. - Ronneby stadsbok 1634 – 1640 ; 1996.
Beijer P. – Ronneby by; Ronneby fyra hemman under 1700- och 1800-talen.
Boldsen J. & Molerup L. -Outside St. Jörgens leprosy in the medieval city of Odense ; 1984
Ehlers E. – Danske St. Jörgensgaarde i Middelalderen ; 1898
Ingstad O. – Bidrag till Ronneby stads historia, Riksantikvarieämbetet ; 1915
Lenz K. -Hvordan forsvandt spedalskhed fra Danmark i sluttningen af middel-alderen ; 2014
Ljunggren K.G. & Eider B. – Lunds stifts landebok, del 2 ;
Mogren M, - Spetälska och spetälskehospital i Norden under medeltiden ; 1984
Rosborn S. – Spetälskehuset St. Jörgen i Malmö ; 2015
Stenholm L. – Medeltidsstaden nr 64, Ronneby; 1964
Tuulse A. – Sveriges kyrkor, Blekinge, Ronneby, Band IV, häfte 1 ; 1959
Kartmaterialet har ställts till förfogande av Blekinge Läns Museum och Kartavdelnigen vid Lantmäteriet i Gävle
Kontakt med Lepramuseet i Münster, Tyskland har etablerats.
Museets årsskrift ”die Klapper” finns för de senaste 28 åren tillgänglig på Internet.
…………………………………….
Varmt tack till arkivforskare Göran Mendys för ovärderlig hjälp med transkribering av, framför allt äldre karttexter.
Karlskrona den 10 februari 2025
Harald Andersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar