I veckan var jag på Blekinge museum och lyssnade på en superbra föreläsning av Svante Fischer docent vid Stockholms universitet om Solidusmynt som hittats bland annat i Blekinge.
Solidusmynten kom till Sverige som en betalning som svenska legosoldater fick då de tjänstgjort i Romarriket. De som överlevde och kom hem med guld hade sannolikt fått en helt ny status. Men det fanns också många som aldrig kom hem då både resan och jobbet som legosoldat samt hemresa med guld i fickorna var farofyllt.
Väldigt ofta smältes solidusmynten ner och gjöts om till andra former. På en del solidusmynt gjordes ett hänge så de kunde bäras som smycken och därmed visas upp.
Men det fanns en stor rånrisk i att komma hem med guldet. Så vad skulle man då göra? Kassavalven var ännu inte uppfunna. Det säkraste sättet man då visste under järnåldern var att gräva ner sina rikedomar på en hemlig plats.
De guld som hittats som guld- och smyckeskatter, eller depåfynd som de kallas av fackmännen, är guld som ägaren aldrig kom tillbaka och hämtade. Det är nära att tro att de hann avlida plötsligt, kanske i strid, för annars glömmer man nog inte gärna bort sin förmögenhet!
Solidusmynt har man hittat mest av på öarna Gotland, Öland och på Bornholm. Vattenvägarna var de enklaste farbara vägarna under den här tiden. Men det finns också soliddusmynt hittade i Blekinge vilket är fantasieggande. Vem var personen som kom hem med guldet och var hade han fått det? Var hade han tjänstgjort och hur länge hade han varit hemifrån. Säkerligen hade han mycket att berätta när hamn kom hem till släkt och vänner om äventyret på resande fot, om slag, krig och nya länder, dofter, annorlunda djur och annan mat.
Man kan spåra en del mynt som gjorts med samma stämpel och hur de spridits över världen med legosoldater. Det finns exempelvis kopplingar mellan guld hittat på Öland och det som hittats i Blekinge. Men om de var vänner och tjänstgjort i samma armé eller kanske spritts genom handel vet man ännu inte.
.
