Katarina Harrisson Lindbergh, har i sin bok Nordiska sjuårskriget gett en beskrivning som går ut på att förneka Ronneby blodbad, som hon uttryckligen menar aldrig var ett blodbad. Utan staden utsattes bara för en i krig ordinär plundring.
Fel att anklaga Erik XVI trupper för stadsbranden
Författaren Katarina Harrisson Lindbergh skriver att många miste sina hem pga. branden som bröt ut, men den vill hon inte lasta Erik XIV för utan skriver att den kunde tillkommit genom en olyckshändelse.
Det är helt befägt att tro att stadsbranden som bröt ut under Erik XIV:s anfall mot Ronneby inte hade med anfallet att göra. Hon skriver att branden kunde brutit ut i tumultet som uppstod men att Erik XIV inte kan lastas för detta. Självklart kan han det. Om inte Erik XIV anfallit Ronneby den 4 september 1564 hade inte stadsbranden uppstått.
Ronneby blodbad högtidlighålls av Ronnebyborna
Vidare skriver Katarina Harrisson Lindbergh att det inte går att jämföra Ronneby blodbad med Stockholms blodbad. Orsaken till att Ronneby blodbad är ihågkommit till eftervärlden är Erik XIV:s beskrivning av att Ronnebyån färgades röd av blod menar hon, och att invånarna förvånansvärt nog återberättar, dramatiserar och högtidlighåller det öde de stackars danska stadsborna drabbades av 1564. I normala fall vill inte folk gissla sig med ogärningar som begåtts av de egna landsmännen skriver hon och menar att det ligger en anklagelse mot Sverige, ifrån Ronnebys sida genom att ogärningar högtidlighålls.
Tyska legosoldater reagerade på barbariet under blodbadet
Jag tycker Katarina Harrisson Lindberghs beskrivning av Ronnebyblodbad är hårresande. Hon skyler över vad som verkligen hände under Ronneby blodbad trots att våldet var så omfattande mot den civila befolkningen att till och med de tyska legoknektarna som Erik XIV hade hyrt in reagerade och tyckte att barbariet gått för långt. Vittnets mål berättar att spädbarn slets ut armarna på sina unga mödrar och slängdes i elden. Erik XIV soldater skonade ingen. Kvinnor, barn, gamla, alla som kom i knektarnas väg dödades på ett sätt som inte var vanligt på den tiden då man vanligtvis bara angrep och dödade vapenföra män. De få som överlevde togs som fångar till Kalmar slott och barn sattes på vägen att dö.
Glömmer bort dödsstöten för flera av Blekinges städer
I sin bok skriver Katarina Harrisson Lindbergh ingenting om att Eric XIV fälttåg genom Blekinge sätter in nådastöten mot tre av Blekinges städer, Avaskär, Lyckå och Elleholm som aldrig återhämtar sig. Avaskär ödeläggs, Lyckå ger sig och slottet intas av svenskarna som istället bränner ner det när de lämnar det. Elleholm blir så förstört att staden aldrig reser sig igen även om flera försök görs. Även Sölvesborg drabbas under Nordiska sjuårskriget.
Hela Blekinge drabbades hårt
Den sammanfattande bilden över hur hårt Nordiska sjuårskriget drabbar Blekinge ser inte Katarina Harrisson Lindbergh utan hon förfärar sig över att Ronneby, en liten stad med svenska medborgare återberättar, dramatiserar och högtidlighåller Ronneby blodbad trots att de skett av de egna landsmännen, svenskarna. Hon skriver att ett blodbad i Köpenhamn eller Roskilde skulle få en mer prominent plats i en normal dansk historiebok men att Ronneby blodbad saknar betydelse. Vidare ondgör hon sig över att Ronnebyborna bidrar till att svenskarna av idag känner till händelsen. Det resonemanget visar på att författaren tycks vara av åsikten att grymheter mot minoriteter saknar betydelse, men en sådan syn är avskyvärd. Även om Ronneby är en liten stad idag och Blekinge ett litet landskap var detta angrepp enormt förstörande för landskapets städer och befolkningen.
Nedvärderande av Blekinges historia
Man kan inte låta bli att undra över vad Katarina Harrisson Lindbergh har emot Blekinge och främst Ronneby eller om hon är en sådan patriot att ingen kritik mot det egna landet Sverige får förekomma ens i dess historiska mening?
Det är en historieförvanskning Katarina Harrisson Lindbergh gör då hon förminskar Ronnebyblodbad till en ordinär plundring och bara i förbifarten nämner Avaskär och Lyckå, och helt glömmer bort städerna Elleholm och Sölvesborg samt det ödesdigra följderna som blev av Erik XIV:s anfall. Man kan inte återge ett krig och glömma bort och stryka över något som var så förödande för ett helt landskap genom att låtsa att det inte hade betydelse för de inblandade länderna Danmark och Sverige.
Tvärtom var Blekinge så betydelsefullt att Erik XIV deltog och som svensk kung ville han åt hela Skånelandet där Blekinge ingick. Lidandet och betydelsen av händelserna blir inte mindre för att Blekinge 130 år senare blir svenskt. Det är inte en koppling som är relevant för de människor som slaktades i Blekinge under Nordiska sjuårskriget då tre städer fick genomgå sin dödsstöt och spädbarn kastades på elden medan de vuxnas blod färgade den idag så idylliska Ronnebyån röd.
Svaret är enkelt till Katarina Harrisson Lindbergh. Vi Blekingebor kan vår historia och vi kommer att fortsätta att komma ihåg den!
Nordiska sjuårskriget 1563-1570
Katarina Harrisson Lindbergh
.
