Betesdjur på forna Skäverydssjön med Lyckebyån i bakgrunden.
Betesdjur på forna Skäverydssjön med Lyckebyån i bakgrunden.
I dag finns en bred stenbro, Udda bro, vid platsen. Udden heter den stora gården med en huvudbyggnad från 1700-talet.
Vid undersökningar har man funnit en gammal boplats här. En del av en brandhärd och avslag av kristianstadsflinta och en skivskrapa. Bland lösfynden finns också ett mynt 1 ör präglat Fredrik I från 1700-talet. Kanske någon som reste längs den då nygjorda Kungsvägen tappade myntet?
Lyckebyån rinner igenom Kyrksjön och var säkerligen en viktig transportväg för de tidiga bosättarna i området.
.
Privata intressen stänger ute allmänhetens tillgång till sina historiska platser
Förra ägarna Sven och Gun Pettersson var mycket engagerade kring gårdens historiska värde för allmänheten. Här fanns då informationstavlor, resta stenar och visning av en äldre grund som möjligen kunde varit fundamentet till just det hus som Dacke bodde i. Idag är Flaken en stängd plats och all information borta, så när som på en övervuxen sten på en slänt med texten "Dacke bodde här". Över den gamla landsvägen med mycket gamla anor har man byggt en paddock.
Hällristningar och resta stenar otillgängliga i privata trädgårdar
Kanske tycker somliga att jag sticker ut hakan för mycket genom att ifrågasätta hur långt enskilda intressen ska få gå före allmänhetens tillgång till sina historiska platser? Vi har platser i Blekinge där man byggt privata hus invid resta fornminnen och hällristningsområden med bilder och figurer inritade för tusentals år sedan. Men tyvärr så är det stopp för allmänheten att se dem, då enskilda hävdar sin privata rätt.
Ok, jag förstår att man inte vill ha ett lämmeltåg av folk på sin tomt. Men, och just här kommer ett stort MEN, när husen en gång byggdes så visste man i de allra flesta fall att dessa fornminnen fanns där! Husen skulle aldrig byggts på ett sådant sätt att de lade beslag på historiska lämningar. Ett annat exempel är de byggnadsrester som finns på Gåsenabben i sjön Älten som också ligger i gränstrakten kring forna gränsen Danmark-Sverige. Ingen vet vad som legat här, men en byggnad på en udde möjligen från 1300-talet. Den byggnad som legat där har haft betydelse. Men det är mycket svårt att ta sig dit. Vägen är avstängd och låst, och inhägnaden ut till udde så välgjord att bara någon med stark kropp och mycket energi kan ta sig dit med svårigheter. Markägaren styr.
Privata ekonomiska intressen styr tillgången till vår naturen och våra historiska platser
Sedan har vi privata affärsidkare som har sin verksamhet i naturreservat och i UNESCO:s världsarv. Följden blir på flera ställen att man får betala inträde för att nå områden som har blivit utpekade av länsstyrelser eller organisationer som UNESCO, som särskilt betydelsefulla för allmänhetens intressen, nu och för framtiden.
Det är alltså viktiga platser för de stora flertalet. Men allmänheten stängs ute av de privata företagen eller så tar de ut avgifter och styr öppettiderna..
När reglerna ser ut som de gör idag lägger några få personer beslag på viktiga naturområden och historiska platser, och stänger allmänheten ute helt eller delvis. Det kan inte vara rätt!
En liten skara av enskilda människor och bolag med ekonomiska intressen i naturen, avgör var ett vindskydd får byggas, var en vandringsled får gå, var en p-plats kan göras, sätta ett stängsel med sex rader taggtråd som gör det omöjligt att ta sin in på platsen. Ja, det finns en allemansrätt. Men en markägare kan försvåra att människor kan ta sig dit.
Varför går ekonomiska värden före rekreation och hälsa? Vår historia är vår och naturen är vår! Under ett gemensamt ansvar så borde reglerna vara så att viktiga platser som har ett stort värde, historiskt, miljömässigt eller som rekreationsplats skall vara tillgängliga för alla.
Vägar, som gått på samma plats genom århundraden, kanske börjat som ridstigar eller gångstigar sätts det en grävskopa i av en privat markägare. Fornlämningar som är tusentalsår gamla förstörs vid byggen som nya E22an Lösen-Jämjö. I västra Blekinge förlade man E22 genom den utdikade sjön Vesan vilket gör den näst intill omöjlig att restaurera trots att den läcker enorma mängder koldioxid. Jag inser att gränsen mellan bevarande av historiska miljöer och byggandet för framtiden är svår. Men vi måste ändå vara försiktiga med de val vi gör.
När man förstör en byggnad, en naturmiljö, fornlämning, en ålderdomlig väg med en historia som går hundratals, eller tusentals år tillbaka, måste man tänka efter inte bara en gång, utan många gånger.
I dag förstörs naturmiljöer och lämningar som aldrig någonsin kommer att kunna repareras. Det kräver eftertanke och stor ödmjukhet.
När det gäller naturområden tänker jag på utdikningen av olika vattendrag som i flera fall aldrig gav någon extra odlingsbar jord vilket var syftet för dessa projekt. Idag står de och läcker koldioxid. Vid utdikningen av Lyckebyån valde beslutsfattarna att låta bli att göra konsekvensanalyser. Om man inte gör en konsekvensanalys är det svårt för efterkommande att kritisera den förstörda naturen, eller hur? Verkö är ett annat sorgligt exempel. Där många människor protesterade mot att få natur med underbar skog och stränder vid havet förstörda, men förgäves.
Blekinges största vattenregleringsprojektet blev en flopp, inte odlingsbar jord.
På bilden ovan ser man Lyckebyåns onaturliga vattenfåra vid Flaken. På höger sida ligger den gård som Nils Dacke arrenderade. Det var här och i den närliggande Flakesjön han ville fiska upp sin mat och få sina inkomster, men historien blev annorlunda.Stenvalvsbron vid Flaken restaurerades 1945 och är byggd av huggen sten med kallmursteknik. Det betyder att man inte använt murbruk, exempelvis cement som det nu talas så mycket om. med anledning av kalkbrytningen på Gotland.
Höstsolen får de två valven att spegla i Lyckebyåns vatten intill den mark som var Dackes gård och som senare ägdes av den organisation som utsatte Lyckebyån för Blekinges största vattenregleringsflopp med stora förstörda naturenvärden som följd!
.
Skogen är inte bara en massa träd, utan en skog är ett levande ekosystem som tar århundraden att bygga upp!
.
.
En otroligt sann historia.
Det är känt från Brehms Djurens liv att mal finns i Helge å och Holje å. I den senare är det särskilt i Ivösjön och den lilla Möllesjön vid Skälmershult i Vilshultåns dalgång, som man sett mal.
Per Nilsson i Skälmershult, som har en liten gård nära sjön, berättar:
”Det var många som hade sett malen förut, men själv hade jag inte haft den turen. Jag hade i alla fall blivit så intresserad, så jag låtit bysmeden smida en riktigt stor krok av grovt järn och sa hade jag köpt ett rep på 100 alnar i Vilshult. Och ni må tro, att det dröjde väl inte mer än ett par månader, förrn jag en vacker dag, när jag hade ett ärende ner mot sjökanten, fick se krusningar och vågor ute på sjön, som jag genast begrep måste vara malen. Jag kunde nästan se ryggfenan.
Och jag hem i fattigaste hast och tog med mig redskapen och så hästen. Jag knöt fast den fria ändan av repet om stammen på en stadig ek vid stranden och så rodde jag iväg så långt repet räckte och slängde ut kroken med ett rejält köttstycke på.
Och ni skulle sett, jag hann inte mer än i land förrn repet sträcktes. Som väl var hade jag gjort knuten så, att den löstes bara man drog i den fria tampen. Jag knöt fast den i hästens sele och så smackade jag”.
Per Nilsson gör ett uppehåll och ser tankfullt bort mot kvällshimlen.
”Nå hur gick det?”
”Joo, det ska jag säja er” återtar Per Nilsson, ”sen dess har jag aldrig sett hästen”.
Blekingeboken 1964
Det räcker ofta med några mil för att dialekterna ska förändras. Här kommer länkar till två klipp på Listerländska.
Listerlänningen; https://youtu.be/fVpGD2fgxVo?t=153
En listerlänning besöker Jon i Täppet; https://www.facebook.com/watch/?v=353129441450439
Riksreliket Karlskrona min älskade stad sjunger inte på dialekt men ändå om en av Blekinges städer.
https://www.youtube.com/watch?v=_AxZtVOHP4M
.
-
Älskar när människor har humor och kreativitet ;-D
Bilden är tagen i en av småbyarna runt Gullabo, utanför Torsås i södra Småland.
.
Datsun 120Y Årsmodell 1974.
.
Det var ganska varmt så hen hade tagit sig ett dopp i hamnen och började putsa sig.
Både i hamnen och vid restaurangen Laxboden fanns gott om gråsparv och svalor. Man svalorna var lite för snabba för att jag i sommarvärmen skulle vilja jaga dem med kameran. Gråsparven där emot visade upp sig precis intill mig.
Gjorde ett litet klipp från elskootern till vindskyddet vid Stora Kroksjön i friluftsområdet Långasjönäs utanför Asarum. Bedårande vacker bo...