Fridfull morgon

 

Snart var hela solskivan över horisonten, på ängen satt hararna och putsade sin päls som färgades gyllene av den tidiga morgonsolens rodnad. I viken började gässen höras och jag följde ljudet ner mot stranden.

 

 

 

 Denna morgon som svepte in landskapet i ett gyllene ljus, spar jag i mitt minne till frost och vinters tid.

 

 

Godmorgon! sa moder sol och började värma jorden och dess frusna invånare, som kom fram ur skuggorna, denna magiska morgon, då allt var stilla, sprött och vackert.

 

 

 

Och med kameran i handen satt jag stilla vid stranden och såg dagen vakna. Kanske borde jag göra morgonen sällskap lite oftare, där mitt sinne får ro och kroppen vila utav att bara vara. 

Hararna satt stilla länge, länge i kanten av fältet med en potatisodling. Och inte brydde de sig så nämnvärt om, att de fått besök av en tvåbening, så där lite oväntat på morgonkvisten. Med det är passande namn, att fälthararna sitter på fältet och spejar eller kanske de också bara vilade en stund, för att få sinnesro efter morgonens frukost, utan räv eller havsörn varit i sikte. För så är det säkert att vara hare bland naturens vilda djur, att slå sig allt för mycket till ro, kan betyda att harens ångestskri, i gapet på räven eller örnens vassa klo, sätter stopp för den långörade harens harmoniska morgonbestyr.

Men längre ut på fältet satt ytterligare en hare och längst bort på fältet, gick ett rådjur som var betydligt mer vaksam mot kamerans smattrande ljud, än hararna som lugnt satt kvar och gjorde just ingenting.

 

Morgonen är bästa tiden att vara ute i naturen, då djuren och fåglarna är mera aktiva, ljuset mera underbart och det är fridfullt i sinne och kropp.

 

 

När solen kommit upp och dagen började bli varm, av sommarens heta sol, lyste strandängen blommor i en mängd olika färger. Där hoppade en gräshoppa och en nyckelpiga satte sig på min hand, stannade till och sa hej, innan hon åter tog satts och flög i väg med sin lilla lätta prickiga kropp, lika ljuvlig som en virvelvind under julisolens starka strålar. Och vinden tog i, ju ljusare dagen blev och jag styrde hemåt. Med tacksamt hjärta och sinne, över förmågan att kunna ta min flykt, ut till naturens saliga boningar, vilket inte alla är förunnat. Så med tacksamt sinne och minnen rika, hade dagen startat med harmonisk förundran.