Märklig förnekelsen av Ronneby blodbad

 

Katarina Harrisson Lindbergh, har i sin bok Nordiska sjuårskriget gett en beskrivning som går ut på att förneka Ronneby blodbad, som hon uttryckligen menar aldrig var ett blodbad. Utan staden utsattes bara för en i krig ordinär plundring.

Fel att anklaga Erik XVI trupper för stadsbranden

Författaren Katarina Harrisson Lindbergh skriver att många miste sina hem pga. branden som bröt ut, men den vill hon inte lasta Erik XIV för utan skriver att den kunde tillkommit genom en olyckshändelse. 

Det är helt befägt att tro att stadsbranden som bröt ut under Erik XIV:s anfall mot Ronneby inte hade med anfallet att göra. Hon skriver att branden kunde brutit ut i tumultet som uppstod men att Erik XIV inte kan lastas för detta. Självklart kan han det. Om inte Erik XIV anfallit Ronneby den 4 september 1564 hade inte stadsbranden uppstått. 

Ronneby blodbad högtidlighålls av Ronnebyborna

Vidare skriver Katarina Harrisson Lindbergh att det inte går att jämföra Ronneby blodbad med Stockholms blodbad. Orsaken till att Ronneby blodbad är ihågkommit till eftervärlden är Erik XIV:s beskrivning av att Ronnebyån färgades röd av blod menar hon, och att invånarna förvånansvärt nog återberättar, dramatiserar och högtidlighåller det öde de stackars danska stadsborna drabbades av 1564.  I normala fall vill inte folk gissla sig med ogärningar som begåtts av de egna landsmännen skriver hon och menar att det ligger en anklagelse mot Sverige, ifrån Ronnebys sida genom att ogärningar högtidlighålls. 

Tyska legosoldater reagerade på barbariet under blodbadet

Jag tycker Katarina Harrisson Lindberghs beskrivning av Ronnebyblodbad är hårresande. Hon skyler över vad som verkligen hände under Ronneby blodbad trots att våldet var så omfattande mot den civila befolkningen att till och med de tyska legoknektarna som Erik XIV hade hyrt in reagerade och tyckte att barbariet gått för långt. Vittnets mål berättar att spädbarn slets ut armarna på sina unga mödrar och slängdes i elden. Erik XIV soldater skonade ingen. Kvinnor, barn, gamla, alla som kom i knektarnas väg dödades på ett sätt som inte var vanligt på den tiden då man vanligtvis bara angrep och dödade vapenföra män. De få som överlevde togs som fångar till Kalmar slott och barn sattes på vägen att dö.

Glömmer bort dödsstöten för flera av Blekinges städer

I sin bok skriver Katarina Harrisson Lindbergh ingenting om att Eric XIV fälttåg genom Blekinge sätter in nådastöten mot tre av Blekinges städer, Avaskär, Lyckå och Elleholm som aldrig återhämtar sig. Avaskär ödeläggs, Lyckå ger sig och slottet intas av svenskarna som istället bränner ner det när de lämnar det. Elleholm blir så förstört att staden aldrig reser sig igen även om flera försök görs. Även Sölvesborg drabbas under Nordiska sjuårskriget. 

Hela Blekinge drabbades hårt

Den sammanfattande bilden över hur hårt Nordiska sjuårskriget drabbar Blekinge ser inte Katarina Harrisson Lindbergh utan hon förfärar sig över att Ronneby, en liten stad med svenska medborgare återberättar, dramatiserar och högtidlighåller Ronneby blodbad trots att de skett av de egna landsmännen, svenskarna. Hon skriver att ett blodbad i Köpenhamn eller Roskilde skulle få en mer prominent plats i en normal dansk historiebok men att Ronneby blodbad saknar betydelse. Vidare ondgör hon sig över att Ronnebyborna bidrar till att svenskarna av idag känner till händelsen. Det resonemanget visar på att författaren tycks vara av åsikten att grymheter mot minoriteter saknar betydelse, men en sådan syn är avskyvärd. Även om Ronneby är en liten stad idag och Blekinge ett litet landskap var detta angrepp  enormt förstörande för landskapets städer och befolkningen.

Nedvärderande av Blekinges historia

Man kan inte låta bli att undra över vad Katarina Harrisson Lindbergh har emot Blekinge och främst Ronneby eller om hon är en sådan patriot att ingen kritik mot det egna landet Sverige får förekomma ens i dess historiska mening? 

Det är en historieförvanskning Katarina Harrisson Lindbergh gör då hon förminskar Ronnebyblodbad till en ordinär plundring och bara i förbifarten nämner Avaskär och Lyckå, och helt glömmer bort städerna Elleholm och Sölvesborg samt det ödesdigra följderna som blev av Erik XIV:s anfall. Man kan inte återge ett krig och glömma bort och stryka över något som var så förödande för ett helt landskap genom att låtsa att det inte hade betydelse för de inblandade länderna Danmark och Sverige. 

Tvärtom var Blekinge så betydelsefullt att Erik XIV deltog och som svensk kung ville han åt hela Skånelandet där Blekinge ingick. Lidandet och betydelsen av händelserna blir inte mindre för att Blekinge 130 år senare blir svenskt. Det är inte en koppling som är relevant för de människor som slaktades i Blekinge under Nordiska sjuårskriget då tre städer fick genomgå sin dödsstöt och spädbarn kastades på elden medan de vuxnas blod färgade den idag så idylliska Ronnebyån röd. 

Svaret är enkelt till Katarina Harrisson Lindbergh. Vi Blekingebor kan vår historia och vi kommer att fortsätta att komma ihåg den!

Nordiska sjuårskriget 1563-1570 

Katarina Harrisson Lindbergh 

Boken finns bland annat på Akademibokhandeln https://www.akademibokhandeln.se/bok/nordiska-sjuarskriget-1563-1570/9789175455396/

.

Malen i Möllesjön

En otroligt sann historia.

Det är känt från Brehms Djurens liv att mal finns i Helge å och Holje å. I den senare är det särskilt i Ivösjön och den lilla Möllesjön vid Skälmershult i Vilshultåns dalgång, som man sett mal.

Per Nilsson i Skälmershult, som har en liten gård nära sjön, berättar:

”Det var många som hade sett malen förut, men själv hade jag inte haft den turen. Jag hade i alla fall blivit så intresserad, så jag låtit bysmeden smida en riktigt stor krok av grovt järn och sa hade jag köpt ett rep på 100 alnar i Vilshult. Och ni må tro, att det dröjde väl inte mer än ett par månader, förrn jag en vacker dag, när jag hade ett ärende ner mot sjökanten, fick se krusningar och vågor ute på sjön, som jag genast begrep måste vara malen. Jag kunde nästan se ryggfenan.

Och jag hem i fattigaste hast och tog med mig redskapen och så hästen. Jag knöt fast den fria ändan av repet om stammen på en stadig ek vid stranden och så rodde jag iväg så långt repet räckte och slängde ut kroken med ett rejält köttstycke på.

Och ni skulle sett, jag hann inte mer än i land förrn repet sträcktes. Som väl var hade jag gjort knuten så, att den löstes bara man drog i den fria tampen. Jag knöt fast den i hästens sele och så smackade jag”.

Per Nilsson gör ett uppehåll och ser tankfullt bort mot kvällshimlen.

”Nå hur gick det?”

”Joo, det ska jag säja er” återtar Per Nilsson, ”sen dess har jag aldrig sett hästen”.

Blekingeboken 1964

Härliga dialekter

Det räcker ofta med några mil för att dialekterna ska förändras. Här kommer länkar till två klipp på Listerländska. 

Listerlänningen; https://youtu.be/fVpGD2fgxVo?t=153

En listerlänning besöker Jon i Täppet; https://www.facebook.com/watch/?v=353129441450439

Riksreliket Karlskrona min älskade stad sjunger inte på dialekt men ändå om en av Blekinges städer.

https://www.youtube.com/watch?v=_AxZtVOHP4M

.

En del av landsbygden

 

Möte med en häger i Mörrumsån

På en tur längs Mörrumsån stötte jag på en gråhäger. Den var inte så där grymt skygg som de ofta är, utan satt kvar när jag stannade bilen. Den såg nybadad ut, lite rufsig i fjädrarna och kliade sig bakom örat. 

Hägern är en av mina favoritfåglar då den har just den här förmågan att se lite ruggig ut. Så som man kan känna sig nyvaken, en tidig måndagsmorgonen och när det känns alldeles för tidigt att stiga upp ;-) 

Den har också sin karaktäriska flygutseende. Ett stort Z som kommer flygande med stora vingar som den slår i ganska djupa slag vid landning och flykt. Verkligen en härlig fågel! :-D Numera har den också fått sällskap av ägretthägern som blivit vanligare här runt om i Blekinge. Ägretten är helt vit med en lysande gul/orange näbb.

Hägern blir omkring en meter hög i utsträckt läge. Vingspannet upp mot 175 cm och en vikt strax under 1,5 kg.

Efter en liten stund tyckte den min närvaro var för besvärlig och flög över till en sten andra sidan ån. 

Mörrumsån är Blekinges största å och djurlivet är beroende av alla våra åar och att de mår bra. Här finns bland annat musslor, kungsfiskare, havsörn, strömstare och forsärla.

-

Ännu lite sommar

 

En liten bit av sommaren stannar fortfarande kvar trots att vi tagit ett steg in på den allra första höstmånaden september. Vid Gökalv satt några par tätt hopslingrade på klipporna där en lätt bris krusade vattenytan. På picnicfiltar under ekarna njöt några små grupper av människor av solens sista varma strålar tills solnedgången kom. Själv lyckades jag fånga några bilder av sensommarkvällen och tänkte att den här sommaren har gått på tok för fort. Jag skulle vilja hålla fast de sista dagarna för att sträcka ut dem till att vara riktigt, riktigt länge. Men varför det egentligen? Kanske hösten kommer med bedårande soliga varma dagar då luften är hög och klar, och fyller träden och marken med färgsprakande blad och löv. Var årstid har sin tjusning...

.