En ögonvittnesskildring av Blekinge år 1586
År 1586 tar en förmögen borgare i Ulm, Samuel Kiechel, en resa genom Sverige upp till Stockholm och Uppsala. Återresan gick utefter ostkusten och över Kalmar, där påskhelgen tillbringades. Och nu lämnar vi Kiechel ordet.
Kalmar slott enligt Sueciaverket
Den 5 april vid middagstiden lämnade vi Kalmar och redo samma eftermiddag 4 mil på en mycket djup och vattenfylld väg ty landet är tämligen slätt, så att vattnet fördelar sig vida omkring: på aftonen kommo vi till en kyrkoherde, hos vilken vi tillbringade natten; stället heter Söderåkra.
Den 6 dennes foro vi tidigt härifrån, och kommo vid frukosten till en liten stad kallad Avaskär, 3 mil från vårt nattläger; där gränsar till varandra de båda konungarikena Danmark och Sverige, och tillhör denna stad Danmark.
Detta landskap heter Blekinge. Landskapet hit är tämligen flakt och man har Östersjön på vänster hand. På eftermiddagen foro vi därifrån, och gick vägen genom en svår, stenig och obanad bergstrakt och kommo vi om aftonen till byn Nättraby, som ligger 4 mil från förutnämnda stad. I Nättraby åto vi frukost.
När Kiechel passerar kyrkan i Nättraby år 1586, hade den legat invid ån i drygt 400 år.
Den 7 foro vi därifrån på en krokig, obanad och mycket bergig väg och kommo vid middagstid till en öppen liten stad, Ronneby kallad, som är den förnämsta orten i Blekinge, och låg 2 mil från vårt nattläger.
Efter måltiden foro vi därifrån över vilda, steniga berg och klippor, som på somliga ställen voro glatta och jämna, att man kunde tro de var gjutna eller konstslipade;det är både farligt och obehagligt att rida däröver.
På vägen skildes jag och min reskamrat från varandra, men stötte åter tillsammans en mil därifrån, redo därefter länge vilse under natten, innan vi påträffade folk. Slutligen kommo vi till en präst och bådo herren om härbärge mot betalning, men erhöllo intet. Till slut bergärde vi allenast få ställa in våra hästar i hans stall; vi skulle nog hjälpa oss hos hästarna; men även därtill nekade han, och vi måste fara vidare.
Ej långt därifrån kommo vi till en
gammal tysk krigsman, som mottog både oss och hästarna, men den
gode mannen hade varken mat åt oss eller foder åt hästarna, vilka
måste nöja sig med hö. Prästen önskade vi sjukan, ty vår värd
sade oss, att han var rik, men mycket snål; orten heter Hästaryd
och ligger 3 mil från Ronneby.
Innan jag nu lämnar landet, måste jag nämna något om de båda landskapen, Småland, som tillhör konungen av Sverige, och Bleking, som lyder under danska kronan, om deras hushållning, seder och bruk.
Att börja med äro husen vanligen byggda i fyrkant av en knut försedd otimmrade stockar, och icke högre än en våning, och taken likformigt betäckta med bjälkar. Rummen äro icke brädfodrade och mellan stockarna bestrukna med lera eller kogödsel.
Husen äro i allmänhet betäckta med grästorv, och på den föda sig om sommaren till en stor del får och getter och bildar taket övre delen av stugan. På taket brukar finnas ett enda litet fönster, en halv aln i fyrkant, det är överdraget med pergament eller glas. Flera ljusgluggar eller fönster bruka de icke ha. Dörren till rummen äro så låga, att man djupt måste buga sig för att komma in. Däremot är tröskeln så hög, att den är svår att komma över. Detta är för den uppväxande tamboskapen skull, varom mer här nedan.
I stugan hava de ett bord, vanligtvis
så lång som stugan är bred. Kök, kammare, sovrum samt allt vad
hushållet hörer, allt inrymmas om vintern i detta rum, och istället
för spis bruka de bakugnen; i densamma uppgöres eld en tre timmar
före dagen. Så att detta rum hela dagen är så varmt, att hustrun,
barnen och tjänstefolket, som icke ha utgöra, hela vintern gå i
bara linnet, även om det utom hus är så kallt, att ungboskapen
kunna förfrysa i stallen.
Vad sängställen beträffar, har var och en sin särskilda plats; bredvid bordet är vanligen en sängplats, fylld något med sängkläder, men till största delen med halm. Densamma är avsedd för bonden och hans hustru.
Omkring bakugnen där det är varmt och gott, ligga barnen; de, som ännu äro så unga, att de hålls i vagga, ligga i en liten rund kista, i ett stycke urholkad av ett träd; denna kista är bunden vid ett rep, som är fäst upptill vid en bjälke och svävar ungefär en aln över marken, den gungar man fram och tillbaka.
På bänkarna, som äro täckta av halm, sova drängar och pigor, främmande gäster ligga på golvet; men vill värdfolket visa dem särskild ära, så låter man dem sova på bordet.
Glada griskultingar i Vämöparken
Jämte hundar, kattor, höns och duvor, som ingenting betyder, hålla de även i rummet kalvar, lamm, getter och så grisar, som vanligen hava sin plats mitt i stugan, och slicka en i ansiktet nattetid, då man sover. Då således människor och kreatur vistas i samma rum, kan man föreställa sig, vilken angenäm doft där måste vara, då luften ingostädes går ut, om man ej öppnar dörren, och en främling blir av den dåliga luften mättare än av den bästa måltid.
Vidare plägar husbonden alltid vara den förste vid bordet och sitta ovantill, hans hustru vid sidan, och har han rättighet att under måltiden giva ifrån sig en stark rapning eller flera sådana efter varandra, liksom hans hustru och barn. Jag tror det är för att roa främmande gäster istället för att tala till dem. Då någon har tillräckligt mat och dryck med sig för att själv äta och även bjuda sin värd, är han välkommen; dessutom förstå bönderna begära av en gäst muskot, kanel, nejlikor, ingefära o.dyl.; men att få något av dem även för penningar händer ej så ofta. Deras dryckeskärl, som de sätta på bordet, består av en stor, vid träskånka, som man måste lyfta med bägge händerna.
- Kvinnorna är av naturen sköna, finbildade och vithyade, och hålla sig i klädedräkten renliga, snygga och ”adeliga”; jag vill tro, en kan ofta ett fjärdedels år bära samma linnetyd om halsen; eljest i medfödda seder, dygder och skönhet icke olika zigenerskorna. Detta rör bondfolket, som bor här och var i skogarna och ödemarkerna och aldrig kommer därifrån; för övrig är det icke utan att det även i städerna finnes vackra kvinnor.
På skog hava dessa båda landskap ingen brist, och fullt upp med berg och klippor. Om vintern är det fullt upp med snö och is, att man undrar på, vad folk lever av, då man ser, att allt omkring dem är livlöst. Nog nu därom.
För att komma till min resa, red jag i dagningen från Hästaryd. Vi färdades denna dag på en mycket bred väg, som förde oss ut från landet. På vägen gjorde hästen med mig ett farligt fall, dock utan att vi skadades. Vi kommo om aftonen till en obefäst, välbyggd stad, Åhus, beläget i ett särskilt landskap, Skåne, ett slätt, bättre odlat och fruktbarare land samt bebott av ett i klädedräkt och hushåll renligare folk. Vi hade denna dag rest 9 mil, och låg staden vid en arm av Östersjön.
Texten är hämtad ur William Anderssons bok Bleking, några uppsatser till hembygdsundervisningens tjänst. Boken är utgiven i Lund 1916.
Högloftsstugan i Mölleryd i privat ägo men kan ses från vägen
Mina tankar om texten...
Ja, man kan inte annat än skratta åt
grisarna slickar gästerna i ansiktet om natten. Och trots att
människorna under 1500-talet bor tillsammans i samma rum som djuren
tycker han att kvinnorna håller sig renliga och snygga, fast det är
bättre med renligheten i Skåne. Men ändå måste jag säga att det är fantastiskt att det finns en så gammal ögonvittnesskildring som tar oss 500 år tillbaka i tiden.
Husen var stocktimmrade och hade ett enda takfönster. Tillbaka i tiden fick man betala skatt för varje fönsterglas. Per-August stenstuga som ligger i Sillesås utanför Jämjö har inga fönster men en taklucka som kan öppnas. https://utflyktochvandringsbloggen.blogspot.com/p/per-august-stenhus.html
Förr bodde de allra flesta blekingar i så kallade högloftsstugor. En ryggåsstuga där alla bodde precis som i Kiechels beskrivningen ovan. Denna ryggåsstuga var på en eller båda sidor tillbyggda med en högloftsdel som användes för förvaring och för djuren. Men blev det för kallt vintertid togs de in i stugan.
Dessa högloftstugor finns tyvärr bara bevarade i några mycket få fall.
Mest känd är kanske Lars-Petterstugan i Vämöparken som kommer ifrån Holje (Olofström) Blekinge museum beskriver den på sin websida: Blekinge museum Lars-Petterstugan
Kyrkhultstugan på Skansen
På Skansen finns Kyrkhultstugan bevarad, se nedan och den har det omtalade takfönstret! Läs mer om kyrkhultsstugan på Wikipedia Kyrkhultsstugan
Mölleryds högloftsstuga är i privat ägo men kan ses ifrån vägen. Koordinater: 56.25743,15.39811 Google maps
Kyrkhultsstugan på Skansen med takfönster. Bild:Skansen
Det enda Hästaryd jag kan hitta ligger direkt öster om Mörrum. Kan hända det var där den tyske krigsmannen och den snåle prästen bodde.
Om man vandrar Blekingeleden mellan Runamo och Blankasjön så är skogsvägen framkomlig med bil. Men med bil får man ta en liten omväg och kommer inte förbi den omtalade platsen för de falska runorna vid Runamo. Men innan man kommer fram dit från Runamo går kungsleden över flera flacka berghällar. Här är det halt och jag har funderat på hur hästarna för klarade dessa berghällar som vintertid kunde vara fylda av is. Måhända var det så kungleden såg ut på många platser då och Kiechel klagar mycket riktigt på att vägen på många platser är obanad. Det var först då den danska kungen skulle möta Gustav Vasa i Brömsebro som han gav order om att vägen genom östdanmark skulle underhållas så att hovet kunde komma fram med vagnar. Ditills hade vägen bara varit en ridväg och knappt det.
Modern takvagga från Amazon
Vaggan användes fram till 1800-talet
Vaggan som hängde i rep från
takbjälkarna är av en modell som användes in på 1800-talet. En
bekant som var född som bonddotter i en by utanför Småländska Örsjö berättade
om Frans som var en återkommande gäst i föräldrahemmet. Frans skadades
som barn, då denna typ av vagga föll till golvet då repen brast.
Han kunde gå men fick svåra skador för resten av livet och därmed
svårt med försörjningen. Frans stuga ligger mitt emot infarten
till Örsjö om man kommer från Emmaboda och kan besökas. Se länken nedan.
https://www.hembygd.se/madesjo-orsjo-kristvalla/page/9948
