Utflyktochvandringsbloggen.blogspot.com: Älmeboda kyrkoruin och kyrkohistoria i Växjö stift

Älmeboda kyrkoruin och kyrkohistoria i Växjö stift

Kyrkoruinen i Älmeboda

När jag svänger in mot kyrkoruinen har det snöblandade regnet spruckit upp i våren första riktigt fina vårdag med en värmande sol. Till min glädje ser jag att platsen numera är ordentligt upprustad och riktigt besöksvänlig och det är sannerligen många år sedan jag var här sist. Det första som möter mig är en stor skylt som berättar om platsen och inte bara kyrkoruinens historia utan kyrkans historia i Älmeboda socken. Den första kyrkan på platsen var en absidkyrka som byggdes 1150 e.Kr. och det är ovanligt tidigt om man betänker att Älmeboda ligger mitt i skogsbygden 4,5 mil söder om Växjö och lika många mil norr om Karlskrona. Till Kalmar som under medeltiden var en av Sveriges största städer år det 6,5 mil. Älmeboda ligger med andra ord i en skogsbygd långt ifrån större städer och ändå så byggde man en kyrka här så tidigt som på mitten av 1100-talet. Hur kan det komma sig? Man skall då också ha med i beräkningen att vägarna ofta var rid- och klövjestigar som inte var framkomliga med vagn.

Sigfridslegenden

Enligt den kända Sigfridslegenden var det Olof Skötkonung som var den första Sveakungen som lät döpa sig och som behöll sin tro till sin död. Han döptes av den engelske missionären Sigfrid år 1008 i Husaby källa i Västergötland. Olof Skötkonung bad därefter missionären Sigfrid att kristna det område som sedan blev Sverige. Enligt legenden reste Sigfrid från Danmark till Värend med sina tre systersöner Unaman som var präst, Sunaman diakon och Vinaman subdiakon. När de kom till Värend slog de läger vid norra sidan av den sjö som idag kallas Växjösjön. Där fick Sigfrid en uppenbarelse av en ängel som bad honom bygga en kyrka precis på den plats där de slagit läger. När kyrkbygget kommit igång reste sedan Sigfrid vidare för att fortsätta sitt missionsarbete. Systersönerna stannade kvar i Växjö för att färdigställa kyrkan och kristnandet av Värend.

Gunnar Gröpe

Men systersönerna kom i onåd hos hedningarna, som leddes av en lokal härskare i Värend som hette Gunnar Gröpe och som senare dog i Blekinge och blev begravd på Tvings kyrkogård enligt legenden. Med Gunnar Gröpe i spetsen halshögg hedningar de tre systersönerna år 1022 och sänkte ner deras huvuden i ett träkar i Växjösjön. När Sigfrid senare återvände till Växjö såg han ett ljussken som ledde honom till sjön där han fann träkaret med systersönernas huvuden. Deras huvuden ska då enligt berättelsen ha lyst som stjärnor medan de sjöng psalmer.

Olof Sötkung kommer till hjälp

Olof Skötkonung skall då med sina här kommit genom Värend och tvingat hedningarna att betala ett stort skadestånd som Sankt Sigfrid inte ville ta emot då han var kristen. Men i en uppgörelse fick kyrkan markegendomen mellan Växjösjön och Kronoberg vid Helgasjön, vilket blev början på kyrkans stora markinnehav.

Sankt Sigfrid , första biskopen i Växjö

Men trots denna förlust fortsatte Sigfrid sitt missionerande och blev den första biskopen i Växjö. Han kalls Sankt Sigfrid och avbildas ofta med ett träkar med tre huvuden som attribut. Växjö domkyrka har kallats Sankt Sigfrids domkyrka och när Sankt Sigfrid dog någon gång omkring åren 1045-1050 och begravdes under golvet i domkyrkan. Den platsen ska idag vara markerad med ett S i golvet.

Legenden sanning eller myt?

När det gäller sanningshalten i legenden så tror man att det funnits en missionär vid namn Sigfrid knuten till Växjö där den äldsta skriften om legenden är från 1200-talet, alltså skriven 200 år efter det att Sankt Sigfrid skulle ha levt. Legenden om Sigfrid är omtalad och spridd i sydöstra Sverige. I Växjö finns Sankt Sigfrids folkhögskola och vid byn Sankt Sigfrid utanför Nybro finns en källa som sägs vara en av de källor där han döpte människor under sitt missionsarbete. Växjö stift bildades ur Linköpings stift senast år 1170 e.Kr vilket, enligt historieprofessorn Dick Harrisson, inte hade skett om området vid den här tiden hade styrts av en sammanhållen svensk kung. Det betyder att Småland fortfarande vid den här tiden bestod av en rad små land vilket landskapsnamnet Småland kommer ur.

Handelsmännens krav på kristna dop

När det gäller tidigt döpta till den kristna tron bidrog det att i många av Europas köpstäder som kristnats långt före Sverige, ställde man krav att handel bara fick ske med handelsmän som tagit det kristna dopet. Säkerligen fanns det de som för affärernas skulle bekände tron med munnen men behöll sin asatro.

Man brukar säga att Sverige kristnades på allvar först under 1100-talet och det var samtidigt som Älmeboda första kyrka byggdes mitt i skogsbygden långt från större städer.

Domkyrkan Växjö tillkom på sent 1100-tal och blev biskopssäte omkring år 1170, men det har sannolikt funnits en tidigare träkyrka innan domkyrkan i Växjö och något byggdatum för den kyrkan finns inte bevarat. Men att kyrkan byggdes i Växjö som var en knutpunkt där flera vägar från olika håll möttes är ett naturligt val av plats om man bortser ifrån Sigfridslegenden.

Vikingatidens asatro ebbar ut

Övergången från vikingatiden som räknas från det att vikingarna anföll det engelska klostret Lindisfarna den 8 juni år 793 e.Kr. till den för vikingarna så ödesdigra dagen då den norske kungen Harald Hårdråde Sigurdsson, som precis hade vunnit två slag mot engelsmännen, träffas av en pil i halsen och dör omedelbart vid Stamford bridge den 25 september år 1066 och gjorde att vikingatiden fick ett plötsligt slut.

Smygande övergång till kristen tro- runstenar och kyrkobygge

Men vad det gällde kristnandet blev det inte inga plötsliga förändringar utan tvärtom en smygande övergång från asatron till kristendomen under en längre tid. Från denna tid finns intressanta runstenar.

I det nyss nämna Ingelstad som ligger runt 2 mil norr om Älmeboda hittade man på Östra Torsås kyrkogård under 1800-talet en trappsten som visade sig innehålla runor (SM15) där inskriptionen berättar om en man vid namn Svart... som byggt en bro. Kanske över Skyeån som rinner söderut intill kyrkan. Men den dåvarande prästen flyttade runstenen till prästbostället Kåragården, öster om Ingelstad, där den fortfarande kan besökas.

Inmurad i den östra korväggen på domkyrkan i Växjö hittade man 1813 en runsten med en kristen bön och med namnet Viking. Hela inskriptionen på runstenen (sm 10) lyder: ”...reste stenen efter Gunnar, Grims son. Gud hjälpe hans själ. Tyke Viking”. Runstenen kan besökas utanför Domkyrkan.

Värend, en folkland blir en del av Sverige

De små landen styrdes av bygdegemensamma ting. Dessa ting och de seder som växt fram genom gemensamma kontakter höll samman folket. Det stora området Värend, där invånarna kallades virdar utgjordes av östra och mellersta Kronobergs län. Det var första smålandskusten som införlivades på fredlig väg till det område som skulle bli Sverige. Först under 1200-talet slöts sig resten av de små landen, där Värend ingick, till riket Sverige.

Älmebodas första kyrka byggs

På 1150-talet, under samma tid som Älmebodas första kyrka byggdes, härjade den danske kungen Sven Grate i Värend och kusten attackerades flera gånger av sjörövare från Baltikum.

Så även om Smålands alla små land slöts sig till Sverige på fredlig väg hade de föregåtts av många anfall utifrån där danskarna stod för många angrepp och de kom söder ifrån varför just södra Värend var hårt ansatt. Detta gjorde att behovet av befästa gårdar och borgar ökade.

Några mil österut vid Emmaboda byggdes med tiden en befäst gård på Rockstockaholme där Bielkeleden nu går samt en storgård, Vesaborg, var en befäst ö i Lyckebyån där Vissefjärda kyrka byggdes och fortfarande ligger.

Det går därför inte att utesluta att Älmeboda kyrka hade med försvaret av de södra delarna av Värend att göra och att man genom byggandet av kyrkan ville markera att området hörde till Värend och Växjö stift.

Byar tar form och trälsystemet avskaffas på 1300-talet

Tidigare under järnåldern fanns inte byar så som vi ser idag. Utan byarna växte fram med tiden genom utflyttningar från storgårdar där en storman styrde.

Samhället var starkt indelat i hierarkier där varje person visste sin givna plats. Systemet med trälar hörde inte till det kristna samhället med var tillåtet ända fram till 1300-talet då det förbjöds men hade sannolikt börjat avskaffas några hundra år tidigare.

Kyrkor byggdes sent

Om vi tar en snabb blick ut i omvärlden under tiden då de första kyrkorna kom, så inrättades två stift året 1059, i det då danska Skåne. Dels i Lund med den anglosaxiske biskopen Henrik samt i Dalby med biskopen Egino som lydde under ärkebiskopsstiftet Hamburg-Bremen. Det är drygt 100 år före domkyrkan byggs i Växjö.

I Älmebodas närområde fanns det i grannförsamlingen Södra Sandsjö en träkyrka som byggdes först under 1500-talet. I Tingsryd där Tingsås kyrka nu står fanns också en äldre träkyrka men först från år 1590. Går vi österut mot Långasjö byggdes den första kyrkan där i slutet av 1200-talet men det är 150 år efter Älmeboda fick sin första kyrka.

Kyrkor vid gamla kultplatser

Ofta kom kyrkorna att ligga där det tidigare funnits kultplatser och man kan ibland se det genom att kyrkan ligger vid brons- eller järnåldersgravfält. I Ingelstad som bara ligger ett par mil norr om Älmeboda passerar Växjövägen förbi Östra Torsås där en av Växjö stifts tidigaste kyrkor byggdes. Där finns ett större järnåldersgravfält och Ingelstad anses vara södra Smålands äldsta tingsplats. Det skulle därför falla sig mycket naturligt om Älmeboda hade vägar norrut som förband de bägge orterna men på den tidigaste odaterade kartan jag hittat så anges ingen väg mellan dessa grannbyar. Det gör det än mycket mer märkligt att man anlade en kyrka i skogsbygden men inte hade etablerade kontakter.

I Blekinge finns sex stycken bevarade medeltidskyrkor och ingen av de tidiga kyrkorna i Blekinge är placerade i skogsbygden på det sätt som Älmeboda första kyrka var. Landskapet Blekinge fick sina första kapell först på 1600- och 1700-talet i skogsbygden mot Småland och man vet även att någon av öarna i skärgården haft tidiga kapell för sjöfarare. Kung Valdemars segelled tillkom under 1200-talet och beskriver hur rutten för seglatsen gick samt hur lång tid varje distans tog från Blekinges skärgård till Reval i nuvarande Tallinn. Med tanke på segelleden bli det förståeligt varför öarna fick kapell så tidigt och att kyrkor längs sjövägarna var viktigt för de kristna sjöfararna. Och detta kan möjligen vara den första ledtråden till varför man anlade en kyrka så tidigt som på mitten av 1100-talet mitt i Smålands skogar långt från större byar och handelsplatser.

Väg sedan urminnes tider mot Småland

Men vi måste stanna kvar i Blekinge och då i Hjortsberga kyrka som ligger öster om Ronneby och är en av dessa medeltidskyrkor som även föregicks av en äldre träkyrka . Den har till och med ibland ansetts kunna vara den äldsta kyrkan i Blekinge. En dendrokronologisk undersökning visade att träet till takstolarna fällts år 1228 och med en felmarginal på +- 5 år. Kyrkan ligger vid ett av Blekinges största och bäst bevarade järnåldersgravfält och bara någon kilometer från Västra Vång där utgrävningarna under de senaste åren allt mer har visat att platsen varit ett större maktcentrum under drygt tusen år från de första århundradena före Kristus födelse fram till vikingatidens slut.

Men vid Älmeboda finns inga stora järnåldersgravfält närmare än nyss nämnda Ingelstad. Däremot kan jag läsa en kort mening där Fotovikens museum skriver, att förbi Hjortsberga kyrka och den äldre järnåldersmiljön har det gått en urgammal huvudväg från kusten upp mot Småland vilket kan vara en ledtråd till att det trots allt passerat en äldre väg förbi Älmeboda.

Äldre kartor

När jag kontrollerar vägnätet på de tidigaste kartorna från lantmäteriet över området så är den äldsta kartan jag hittar inte daterad men den visar att det gick en väg nedifrån Blekinge som passerade Gitterås väster om Eringsboda till Älmeboda. Därifrån gick vägen via Fagrasjö ner till Långasjö. På en karta från år 1663 går det även en väg från Älmeboda till Växjö. Kartorna från den här tiden är osäkra då man före lantmäteriets införande på 1600-talet inte var så noga med angivelserna eller årtalen. Men de ger ändock en stark fingervisning om att Älmeboda hade förbindelse med Blekinge där det fanns en marknad för skogsvaror och där hamnarna fanns.

Däremot har aldrig gått att transportera varor från Värende till de Blekingska hamnarna via åarna på grund av forsar och sten. Men vintertid då isarna låg på sjöar och olika vattendrag använde man dem för transporter. Det är därför även möjligt att varor transporterade tidigt från den sydligaste delen av Värend ner till Blekinges hamnar och marknadsplatser. Bland varor som exporterades fanns pottaska som utvanns av lövträd, främst bokaska och användes till framställning av såpa och glas. Även kreatur föstes genom skogslandskapet ner till hamnarna för export. Andra handelsvaror var näver och järn från lågintensiv järnframställning ut sjömalm och slutligen pälsar. Sigfridsmässmarknaden var känd för sin stora pälshandel och firas nu mera som Växjö vårmarknad.

I gengäld behövde folket i Värend importera salt för inläggningar, kläde och tyg samt humle och man kan anta att salt sill även stod på önskelisten för Värend.

Tidiga absidkyrkor för att hävda stiftets gränser

Värend bröts sig ur Linköpings stift 1169 genom tillkomsten av Växjö stift och detta medförde tydligare regioner i det som skulle bli den här delen av Sverige.

Sockenbildningen växte fram men var till största delen klar vid sekelskiftet åren runt 1300 men några dröjde till mitten av 1300-talet. Växjö fick sina stadsprivilegier år 1342 men staden stod även under biskopens överhöghet.

När Växjö stift inrättas senast år 1170 var domkyrkan i Växjö byggd även om den senare byggdes ut i flera etapper under medeltiden. Men för att visa upp stiftets gränser och status byggdes sju stycken absidkyrkor i sten. Enligt Ullén (2006) var dessa Asa och Östra Torsås kyrkor som inte längre kvar. Moheda vilken man anser byggdes med hjälp av danska hantverkare, vilket visar att man även hade ett fredligt utbyte med Danmark. Bergunda som har karaktär av en försvarskyrka, Därefter Hemmesjö gamla kyrka som stod färdig år 1175 och är den mest oförändrade kyrkan i stiftet samt en av de äldsta kyrkorna i landet. Dädesjö gamla kyrka som är känd för sina medeltidsmålningar och är en av åtta medeltidskyrkor i Sverige som är utnämnd till statligt byggnadsminne. Den sista av de sju kyrkorna som byggdes vid stiftets inrättande är Drevs gamla kyrka som är den äldsta i kyrkan i Kronobergs län och den ende som blivit dendrokronologiskt daterad vilket gav årtalet 1170.

Älmeboda första kyrka av trä eller sten?

Med tanke på ovanstående är det märkligt att inte Älmebodas första absidkyrka nämns bland ovanstående sju kyrkor. Men i kontakt med länsstyrelsen menar de att det inte är säkerställt om den första kyrkan i Älmeboda var en träkyrka eller en absidkyrka av sten. Men oavsett det är Älmebodas första kyrka unik genom att vara en av de allra första kyrkorna som byggdes i Växjö stift och helt säkert tidigare än några av dem som idag framhålls som de sju kyrkor som markerade stiftets inrättande, vilket gör den tillsammans med läget i den så sent koloniserade skogsbygden allt mer fascinerande.

Växjö stifts revirmarkering

Älmebodas tidigaste kyrka är samtida med och i vissa fall tidigare än stiftets allra första kyrkor och med stiftsbildningen. Det är troligt att även Älmeboda kyrka byggdes för att visa stiftets gränser mot det då danska Blekinge oavsett om den byggdes i trä eller i sten. För de katolskt kristna var kyrkobesöken viktiga och man kan tänka sig att resande på den tidigare nämna vägen besökta kyrkan innan de reste vidare. Kyrkan syftade då till att påminna om att man nu befann sig inom Växjö stifts gränser. De som reste var människor som var kopplade till kyrkan och samhällets styrande. Men även i syfte av handel och på många platser fanns uppsamlingsplatser av de varor som skulle transporteras. Kanske är det en av förklaringarna till att Älmebodas kyrka placerades i gränslandet mellan Värend och det danska Blekinge. Så sammanfattningsvis kan vi sannolikt sluta oss till att kyrkan i Älmeboda byggts så tidigt som år 1150 på grund av en rad olika orsaker som rör stiftsbildningen i Växjö och maktpositionerna i gränslandet tillsammans med behovet av varutransport som de pådrivande orsakerna.

Det var inte slumpen som valde platsen för Älmeboda kyrka

Ett är i vart fall säkert, att när man valde ut platsen för kyrkan så tidigt som år 1150 var det inte slumpen som avgjorde kyrkans placering. Utan i Älmeboda måste det ha funnits en alldeles särskild orsak till att man ville förlägga denna mycket tidiga kyrka just här. Och den särskilda anledningen får vi hoppas kommer att säkerhetsställas i en inte alltför avlägsen framtid.

Älmebodas kyrka byggs ut

Älmebodas första kyrka blev med tiden för liten och byggdes ut första gången redan under 1400-talet till en 26 meter lång salkyrka.

Men kyrkan brändes ner av danskarna år 1565 under Nordiska sjuårskriget. Kyrkan byggdes återigen upp och förlängdes i slutet av 1700-talet. Den var då en av Värends största salkyrkor vilket tyder på att kyrkan hade väldigt många besökare. Befolkningen hade då expanderat i skogsbygderna och vägarna var mer framkomliga mellan en rad orter i Värend och Blekinge. Den sista gudstjänsten hölls den 16 september 1877.

Besöket vid kyrkoruinen

Jag återvänder under sommaren till kyrkoruinen som syns mäktig med alla de fyra höga murarna bevarade. Den är inramad av en levande och mycket välskött kyrkogård som ligger i ett låglänt grönskande skogsparti nedanför kyrkklockan och peststenen.

Kyrkoruinens murar är vackra och bildar en mosaik av gråstenens alla olika toner från grå till rödaktiga nyanser. Det är verkligen uppskattande att ruinen är så väl omhändertagen och platsen så besöksvänlig. Intrycket av en naturskön plats stärks av den mycket till överdåd frodiga stensötan som dignar av grönska över murarna som ramar in gudstjänstrummet. Den måste onekligen ha funnit mycket gynnsamma förhållanden här för att växa sig så frodig. Jag tar en bild av stensötan och visar en vän som är intresserad av botanik och han utbrister spontant att det är den största stensötan han sett.

Gräset är välklippt och ett modernt stenbord som väl smälter in i kulturmiljön där den står framför ruinens östra gavel och används säkerligen då man firar olika högtider i ruinen. För nog passar den här både spännande och romantiskt vackra platsen både för gudstjänster och familjehögtider som barndop och bröllop.

Vid en vandring på den omgivande kyrkogården finner jag att kyrkogården fortfarande använda och flera gravar är prydda med blommor och ljuslyktor i olika modeller. Det hugger tag i hjärtat då en liten vindsnurra markerar ett litet barns viloplats och jag sänder en bön med omsorg om barn och den nära familjen. På andra platser finns gamla gravstenar där namnen och årtalen inte längre går att läsa och på ytterligare en gravsten finns en Mariabild skulpterad. Här ryms både sorg och kärlek precis som vi i våra liv får en blandad kompott av upplevelser men ändå känns atmosfären kring kyrkoruinen en otroligt ljus plats. När jag rundar ruinens sista hörn under min vandring lägger jag märke till de välgjorda murarna som ramar in kyrkogården. En fint formad grön mossa ligger som ett mjukt täcke på murarna som skänker ett fridfullt välbehag till platsen. I nordvästra hörnet blir muren extra bred men är fortfarande vällagd med var sten noga placerad bland de övriga och kanske vittnar breddningen av muren om en tidigare placerad byggnad.

Peststen och klocktorn

På en höj närmare parkeringen intill klockstapeln i trä från 1937 finns en ovanligt stor peststen som berättar om pestens härjningar under 1700-talet.

På latin höggs det året 1714 in en text som i översättning lyder:

” År 1711 avled många i pest i denna församling. Magister Magnus A. Megalinus var då kyrkohårde”.

Det lär ha varit en piga som varit på barndop i Blekinge som fått smittan med sig hem. I familjen där hon tjänstgjorde dog alla inom tre dagar står det i en av Smålandspostens artiklar, där man intervjuar några kunniga Älmebodabor inför 300 årsdagen av peststenen. Enligt uppgifter hade 396 människor avlidit av pesten fram till augusti 1711. Men troligen var det betydligt fler, kanske 450 som dog av pesten vilket av en tredjedel av socknens befolkning.

Pesten 1710-11 skördade en tredjedel av Sveriges befolkning

Åren 1708-09 hade det varit missväxt som gjorde att väldigt många människor var undernärda när pesten slog till 1710. Böldpesten som hade slagit till i Riga i maj 1710 och kom sedan med skeppen till sjöstäderna Stockholm och Karlskrona. I Blekinge var det de hemvändande båtsmännen som fick smittan med sig till landskapets olika hörn. Där räknar man med att en tredjedel av befolkningen, runt 16000 människor, dog av pesten. Därifrån spred sig snabbt den fruktade sjukdomen över gränsen till Småland. I Södra Möre dog sammanlagt 3253 personer. I Vissefjärda församling dog 465 personer mellan 1710-1712 och på våren 1712 dog även den 48-åriga kyrkoherden även han pestdrabbad.

Myndigheterna förbjöd begravningar vid kyrkan samt att inga släktingar eller vänner fick närvara vid jordningen på grund av smittorisken. Man begravde de döda i nyinrättade begravningsplatser som låg spridda till olika platser i socknen. Ibland dog så många att de lades flera i samma grav för man han inte gräva nya gravar i takt med de många dödsfallen.

Gudstron var stark på den här tiden och för människor var det helt otänkbart att deras nära och kära inte fick vila i kyrkans vigda jord. Detta medförde att många grävde upp sina döda nattetid och återbegravde dem vid kyrkan. På så sätt spreds smittan vidare.

Kyrksjön

I från kyrkoruinen går en tydligt skyltad väg ner 800 meter till Kyrksjön. Där har hembygdsföreningen satt upp bänkbord mycket lämpligt för att avnjuta en medhavd matsäck med sjöutsikt. Det finns en parkering 100 meter före sjön, men för den som har svårt att gå kan man köra ända ner och släppa av en medpassagerare.

Den nya kyrkan och hembygdsgården

Slutligen bestämdes att kyrkan i Älmeboda var för liten och en ny byggdes i Rävemåla tre kilometer söderut. Den nya kyrkan står i korsningen där de äldre färdvägarna korsades. Denna flyttning förklarar varför den nuvarande kyrkan i Rävemåla, inte heter Rävemåla kyrka utan Älmeboda kyrka och den invigdes den 19 september 1877 av biskopen Gustav Hultman.

Vid den södra utfarten från Rävemåla samhälle, vid vägen mot Tingsryd ligger Rävemåla hembygdspark med rödmålade stugor. Sommartid finns här ett våffelcafé. I hembygdsparken kan man titta på en skvaltkvarn samt räls och vagnar från järnvägen Nättraby-Alnaryd-Elmeboda järnväg (NAEJ) som trafikerade sträckan under olika period från år 1895 till 1946. Järnvägen kallades Krösnabanan vilket kommer från ”krösen” som betyder lingon. Namnet sägs komma av att kvinnorna från Karlskrona tog tåget upp mot skogarna för att plocka lingon. I en annan version ska namnet ha kommit av att tåget gick så sakta, särskilt vid backarna norr om Alnaryd mot Eringsboda, att kvinnorna där kunde stiga av och plocka krösen under tiden som tåget stånkade sig upp från Nättrabyåns dalgång till Eringsboda.

Vägbeskrivning och tillgänglighet

Kyrkoruin är skyltad från väg 122 vid Älmeboda. Hembygdsföreningen anordnar visning av kyrkoruinen varje söndag i juli mellan kl: 13-16. Tillgängligheten är bra runt kyrkoruinen som omges av en välklippt gräsmatta som gör den framkomlig med rullstol i torr väderlek. Kyrkoruinen är även väl synlig från parkeringen. För att se peststenen måste man kunna ta sig upp för en mindre backe som är mer svårtillgänglig. Det finns ett torrdass i en knuttimrad stuga på området med det är inte tillgänglighetsanpassat.