Utflyktochvandringsbloggen.blogspot.com: Sandsjöns rastplats/Vägershulätslägret, en plats med mörk historia

Sandsjöns rastplats/Vägershulätslägret, en plats med mörk historia

Vägershultlägret vid Sandsjön – den dolda krigshistorien längs riksväg 28/31

I dag är Sandsjön en plats som de flesta förknippar med en paus längs vägen.

Här, mellan Kosta och Lenhovda, går riksväg 28 och riksväg 31 tillsammans genom det småländska skogslandskapet. Vid Sandsjön ligger en rastplats där man kan stanna bilen, sträcka på benen, äta sin matsäck och blicka ut över vattnet.

Det ser fridfullt ut.

Men just här finns spåren efter en betydligt mörkare och ganska okänd del av den svenska historien.

Under andra världskriget låg Vägershultlägret här-

Det var inte samma slags läger under hela sin existens. Vägershult förändrades flera gånger under krigsåren och berättelsen om platsen handlar både om norska flyktingar, svensk flyktingpolitik, arbete och disciplin – och senare om tyska och österrikiska desertörer som hade lämnat den tyska krigsmakten.

I dag påminner framför allt minnesmärket, en rest sten vid Sandsjön och informationstavlan på platsen om det som hände här

Det är svårt att föreställa sig när man står vid den stilla sjön att människor en gång levde här under starkt begränsad frihet.

Norge ockuperas och flyktingarna kommer till Sverige

För att förstå varför Vägershultlägret över huvud taget uppstod måste vi gå tillbaka till våren 1940.

Den 9 april 1940 invaderade Tyskland Norge och Danmark.

Norge gjorde militärt motstånd, men efter omkring två månaders strider hade tyskarna tagit kontroll över landet. Kung Haakon VII och den norska regeringen fortsatte kampen från Storbritannien.

Under den tyska ockupationen började människor fly från Norge till Sverige.

Flyktingströmmen ökade kraftigt under de följande åren.

Det kunde vara människor som hade deltagit i motståndsrörelsen, personer som riskerade att gripas av tyskarna, judiska norrmän, unga män som ville ansluta sig till de norska styrkorna och många andra som av olika skäl inte längre kunde eller ville stanna kvar i det ockuperade Norge.

Sommaren 1941 hade flyktingströmmen blivit så omfattande att de svenska myndigheterna tvingades bygga upp en betydligt större organisation för mottagande och arbetsförmedling.

Ett stort mottagnings- och genomgångssystem byggdes upp. Bland annat blev Öreryd i Småland ett viktigt centrum för norska flyktingar. Därifrån skulle många så småningom komma ut i arbete på olika håll i Sverige.

År 1943 fanns omkring 17 000 norska flyktingar i Sverige, enligt en proposition från regeringen.

De allra flesta levde inte i några disciplinläger.

De arbetade, studerade eller placerades i vanliga flyktingförläggningar.

Men myndigheterna hade samtidigt byggt upp ett system där personer som ansågs bryta mot regler, vägra arbete eller uppträda på ett sätt som myndigheterna betraktade som olämpligt kunde få sin rörelsefrihet begränsad.

Och här kommer Vägershult in i historien.

Vägershult blir disciplinförläggning 1942

Den 25 februari 1942 övertogs Vägershult av det norska flyktingkontoret och fick en mycket speciell funktion.

Det blev en så kallad disciplinförläggning för norska flyktingar.

Det är viktigt att förstå att ordvalet ”arbetsovillig” kommer från dåtidens svenska myndigheter och dokument. Det betyder inte automatiskt att alla människor som hamnade här helt enkelt var lata eller vägrade göra någonting.

Historien är mer komplicerad än så.

Till Vägershult skickades människor som myndigheterna beskrev som ”arbetsovilliga” eller ”indisciplinära”.

I ett officiellt svenskt betänkande från 1945 beskrivs Vägershult som ett disciplinläger för norrmän där de intagna under närmare tillsyn fick ägna sig åt bland annat vägarbeten och liknande arbete. Lägret bekostades av det norska flyktingkontoret men leddes av en svensk förläggningsdirektör.

Socialstyrelsen beskrev redan 1942 syftet med lägret som att ge de intagna träning och arbetsdisciplin.

Det säger mycket om hur myndigheterna såg på Vägershult. Det var inte bara en plats där människor skulle bo. Det var en plats där deras beteende skulle förändras.

Man kunde hamna här utan att vara dömd för brott Det kanske mest tankeväckande är att en norsk flykting inte behövde vara dömd för något allvarligt brott för att hamna i Vägershult.

I riksdagens handlingar från 1943 beskrivs hur personer kunde hamna där efter konflikter kring arbete.

En flykting kunde ha lämnat ett arbete som han blivit anvisad, ansett att arbetet eller betalningen var dålig eller på annat sätt vägrat följa det system som byggts upp.

Först kunde personen varnas.

Om det inte hjälpte kunde frågan gå vidare genom det norska flyktingkontoret och Socialstyrelsen.

Därefter kunde han skickas till Vägershult.

Riksdagen beskriver uttryckligen förläggningen som en plats dit ”disciplinfall och notoriskt arbetsovilliga” placerades efter samråd mellan svenska och norska myndigheter.

Det innebar alltså att flyktingen kunde få sin rörelsefrihet begränsad utan att situationen nödvändigtvis handlade om ett vanligt straffrättsligt brott.

Vägershult var först inte ett helt slutet läger

Det är också viktigt att använda rätt ord när man beskriver Vägershult.

Den norska perioden från 1942 var inte från början ett vanligt fängelse och inte heller ett helt slutet interneringsläger.

Historisk forskning beskriver det som något av en mellanform.

Människorna hade begränsad rörelsefrihet, men lägret var ännu inte omgivet av samma slags stängsel som de slutna interneringsförläggningarna.

När lägerledningen under hösten 1942 ville sätta upp stängsel sade Socialstyrelsen nej.

Vägershult låg alltså någonstans mellan en öppen arbetsförläggning och ett slutet interneringsläger.

Detta skulle senare förändras.

Men under de första åren var själva tanken att människor skulle kunna visa att de kunde sköta ett arbete och därefter återvända till ett friare liv.

Arbetet var en central del av livet i Vägershult

Arbetet var inte någon liten del av vistelsen. Det var själva kärnan i systemet.

I regeringens proposition från 1943 står att det i Vägershult fanns möjlighet till arbete mot betalning enligt då gällande marknadspriser. Genom ”gott uppförande och väl utfört arbete” skulle den placerade visa att han kunde återvända till vanligt arbete utanför lägret.

Arbetet bestod bland annat av vägarbete

Det officiella betänkandet SOU 1945:1 nämner uttryckligen vägarbeten och liknande arbeten. Andra arbeten kunde förekomma inom själva lägret, exempelvis vedhuggning, reparationer och köksarbete. För människorna som skickades hit blev därför arbete samtidigt både försörjning, kontroll och ett slags prov.

Skötte man sig enligt myndigheternas sätt att se på saken kunde man få möjlighet att lämna Vägershult.

Det fanns en väg tillbaka till friheten

Det intressanta är att Vägershult inte ursprungligen var tänkt som en plats där människor skulle stanna under mycket lång tid. Efter en tids vistelse kunde en norsk flykting få en ny chans.

Riksdagens handlingar beskriver hur en flykting efter en tid i Vägershult kunde få möjlighet att återgå till frihet och vanligt arbete. Fungerade det kunde saken vara avslutad. Fungerade det inte kunde personen skickas tillbaka.

Och om någon även i Vägershult fortsatte att vägra följa reglerna kunde personen föras vidare till en strängare och mer sluten förläggning.

Det fanns alltså en tydlig trappa: arbete ute i samhället, varning, Vägershult, och i vissa fall därefter en striktare interneringsförläggning.

År 1943 nämndes exempelvis att flera personer som befann sig på slutnare förläggningar tidigare hade varit placerade i Vägershult.

Ett system som måste ses med dagens ögon också

När man läser de gamla myndighetsdokumenten slås man av språket. Människor benämns som ”arbetsovilliga”, ”disciplinfall” och ibland med andra uttryck som i dag känns mycket hårda. Det är viktigt att återge sådana begrepp eftersom de berättar hur systemet faktiskt fungerade. Men det är lika viktigt att förstå att detta är myndigheternas beskrivning av människorna, inte någon objektiv sanning om deras personligheter.

Bakom varje sådant ord fanns en människa. Kanske en ung norsk man som hade lämnat ett ockuperat hemland. Kanske någon som hade förlorat sitt hem eller sin familj. Kanske någon som hade svårt att finna sig i att först fly från en ockupationsmakt och sedan i Sverige få veta var han skulle bo och vilket arbete han skulle utföra. Det ursäktar naturligtvis inte alla handlingar eller konflikter. Men det gör historien mänskligare.

Hösten 1944 förändras allt

Under hösten 1944 fick Vägershult en helt annan funktion. Den norska disciplinförläggningen upphörde.

Den 20 september 1944 förändrades Vägershult till ett slutet interneringsläger för tyska desertörer.

Denna period varade fram till september 1945. Nu förändrades också själva lägrets karaktär. Det som tidigare hade varit en mellanform blev ett slutet läger. Här placerades bland annat soldater som hade lämnat den tyska krigsmakten och tagit sig till Sverige.

Vilka var desertörerna?

En desertör är en soldat som lämnar sin militära tjänst utan tillstånd. Under andra världskrigets sista år började allt fler tyska soldater försöka ta sig bort från den tyska krigsmakten. Orsakerna kunde naturligtvis vara olika. En del hade blivit motståndare till nazismen. Andra ville helt enkelt överleva.

Några hade tjänstgjort i det ockuperade Norge och tog sig över gränsen till Sverige. När militär personal från krigförande länder kom in i det neutrala Sverige kunde de inte bara släppas fria och fortsätta som vanligt. Neutralitetsregler innebar att främmande militär personal kunde behöva interneras.

Vägershult blev en av de platser där tyska och även österrikiska desertörer placerades. Svenska Militära minnesmärken beskriver att både tyskar och österrikare internerades här.

Riksdagen nämner också Vägershult uttryckligen som en av de förläggningar där tyska desertörer hade omhändertagits. Från disciplinförläggning till slutet interneringsläger

Det är alltså egentligen två olika berättelser som möts vid Sandsjön. Den första handlar om norska civila flyktingar och arbetsdisciplin. Den andra handlar om militär internering och tyska desertörer under krigets slutskede. Det gör Vägershult ovanligt intressant.

Samma baracker och samma skogsområde fick under bara några år två ganska olika funktioner. Och när de tyska desertörerna kom blev säkerheten betydligt hårdare. Lägret blev slutet.

Den frihet som trots allt hade funnits under den tidigare norska perioden var borta.

Kriget går mot sitt slut

Våren 1945 började Nazityskland falla samman. Sovjetiska trupper trängde fram från öster medan de västallierade avancerade från väster.

Den 30 april 1945 tog Adolf Hitler sitt liv i Berlin. Den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland villkorslöst i Europa.

Men för de människor som befann sig i svenska förläggningar innebar fredsdagen inte nödvändigtvis att alla kunde lämna platsen omedelbart. För myndigheterna återstod frågan vad som skulle hända med de internerade.

En del återvände så småningom. Andra blev kvar i Sverige. Och några av dem som hade varit internerade i Vägershult lämnade efter sig ett mycket speciellt minne.

Arbetaren som krossar hakkorset

Vid Sandsjön står i dag ett monument som är svårt att missa när man vet vad man ska leta efter. Det föreställer en arbetare som trampar eller krossar ett hakkors. Monumentet restes 1945. Det är en ovanligt stark bild. Nazismens mest kända symbol ligger under arbetarens fot.

Uppvidinge kommun berättar att en av de tyska desertörerna i Vägershult var murare och bildhuggare och skapade minnesmärket som en tacksamhetsgest för mottagandet vid lägret. På monumentet finns en tysk minnestext till de internerade från åren 1944–1945.

Det är något alldeles särskilt med att detta monument skapades av en människa som själv hade varit internerad här. Det är därför inte bara ett senare monument som någon kommun eller myndighet satt upp. Det är en del av lägrets egen historia.

Ett antinazistiskt monument som vandaliserats

Monumentets historia slutade inte 1945. Det har flera gånger vandaliserats. I början av 2000-talet blev förstörelsen till och med en fråga i Sveriges riksdag.

I en skriftlig fråga 2004 beskrev riksdagsledamoten Carina Adolfsson Elgestam statyn som en symbol mot krig, rasism och nazism och uppmärksammade att den hade vandaliserats upprepade gånger.

Både kommunen och länsstyrelsen har bidragit till reparationer och kopior. Originalstatyn togs så småningom om hand av Lenhovda hembygdsförening.

År 2021 beslutade Uppvidinge kommun att originalet skulle överlämnas till Smålands museum för att bevaras för framtiden. Kommunen beskrev det då som ett av Kronobergs viktigaste krigsmonument.

Minnesmärket finns fortfarande vid Sandsjön

För den som besöker Sandsjön i dag är det alltså inte nödvändigt att försöka föreställa sig allt enbart utifrån gamla dokument. Historien finns markerad på platsen.

Här finns minnesmärket och en informationstavla som berättar om Vägershultlägret.

Svenska Militära minnesmärken registrerar platsen som: ”1945 Minnesstaty över internerade tyskar i Vägershult.”

Det finns ingenting kvar..

Hur mycket finns kvar av själva lägret?

Här behöver man vara lite försiktig.

Det finns inte längre något komplett lägerområde med bevarade baracker som man kan gå omkring bland. Det mesta är borta. Därför är det lätt att passera platsen utan att förstå vad som en gång fanns här.

Det är framför allt monumentet, informationen och själva platsen som i dag gör det möjligt att knyta landskapet till historien. Exakt hur lägrets alla byggnader låg i förhållande till dagens rastplats bör man inte gissa sig till.

Men Riksarkivet har fortfarande ett särskilt arkiv för Vägershult 1942–1945, vilket visar hur omfattande den administrativa dokumentationen kring lägret var.

Två helt olika världar på samma plats

Det är kanske detta som gör Sandsjön så fascinerande.

I dag kör semesterfirare, lastbilar och människor på väg genom Småland längs riksväg 28/31. De stannar för att gå på toaletten. Dricker kaffe. Rastar hunden. Sätter sig kanske vid ett bord och tittar ut över sjön.

Drygt åttio år tidigare levde människor här vars möjlighet att själva bestämma över sin vardag var mycket begränsad. Under de första åren fanns norska flyktingar här därför att myndigheterna ansåg att de behövde disciplineras genom arbete.

Några år senare satt tyska och österrikiska desertörer här medan Nazityskland höll på att gå mot sitt sammanbrott.

Sedan kom freden.