 |
| Då det är inte finns så många synliga lämningar efter avrättningsplatserna använder jag här en AI-bild. |
Avrättningsplatser låg ofta utanför samhällena, på höjder eller intill vägar där de skulle synas. I dag kan de vara skogsdungar, parker, odlingsmark eller nästan helt bortbyggda. Det här urvalet är därför inte en fullständig förteckning över Småland, utan tio berättelser där plats, källor och en mänsklig historia går att föra samman.
Äldre källor använder ibland dömande språk och berättar mer om den dömde än om den som utsattes för brottet. Här nämns brottsoffren vid namn när det är möjligt. Empati är inte detsamma som att ursäkta en gärning; den innebär att ingen människa reduceras till bara ett brott, ett straff eller en dramatisk sägen.
Kartpunkter märkta som ungefärliga är valda för orientering. Respektera privat mark, stanna bara där det är trafiksäkert och låt eventuella gravar och lämningar vara orörda.
Hamneda galgbacke – gravarna som återgav de döda en plats
Kommun: Ljungby kommun · Län: Kronobergs län
I Hamneda möts en gammal tingsbygd, en utpekad galgbacke och arkeologiska gravar som visade att platsens historia var äldre och mer komplicerad än sägnen.
När man följer gamla Riksettan söder om Hamneda är det lätt att tänka på vägen som en förbindelse mellan orter. Förr kunde en landsväg också leda till rättens yttersta gräns. Hamneda var länge en central plats för Sunnerbo härad, och på en karta från 1685 finns en »Rätteplatz« med galge markerad.
Den plats som i dag skyltas som Hamneda galgbacke hör till den lokala traditionen. När arkeologer 2011 undersökte en annan plats i närheten fann de däremot gravar med åtta vuxna människor. Fyndet blev viktigt, eftersom det visade att minnet av en avrättningsplats kunde vara riktigt samtidigt som den exakta punkten hade förskjutits under århundradena.
Åtta människor utan bevarade namn
I två gravar låg fem män, två kvinnor och en person vars kön inte kunde bestämmas. De flesta hade varit mellan ungefär tjugo och fyrtiofem år. Flera tecken pekade mot hängning, och en av de döda kan ha varit bunden. Dateringarna förde huvuddelen av begravningarna tillbaka till 1300- och 1400-talen. Gravarna hade dessutom öppnats och återanvänts.
Vi känner inte deras namn eller vad de anklagades för. Det är en särskild sorts sorg: människor som en gång haft röster, ansikten och någon som kände dem har blivit »individer« i en rapport. Samtidigt gav utgrävningen dem något tillbaka. De blev omsorgsfullt undersökta och kunde träda fram som människor, inte bara som en mörk uppgift i en karta.
Att kropparna lades utanför kyrkogården var en del av straffet. Utestängningen fortsatte efter döden. I dag kan vi välja ett annat förhållningssätt. Vi behöver inte veta om de var skyldiga för att erkänna deras mänsklighet, och vi behöver inte förminska eventuella brottsoffer för att känna medkänsla med den som mötte galgen.
Två platser – en varsam påminnelse
Den skyltade galgbacken är den plats som besökare kan söka sig till. Den arkeologiskt bekräftade gravplatsen ligger på annan mark och sammanfaller inte med traditionens markering. Skillnaden är viktig: den gör historien mer sann, inte mindre. Minnet kan leva kvar i landskapet även när koordinaten vandrar.
Besök den skyltade platsen och betrakta den som en minnesplats. Försök inte leta efter den undersökta gravplatsen på egen hand.
Vägbeskrivning
Kör gamla Riksettan söderut från Hamneda och följ lokal skyltning mot galgbacken. En liten anslutningsväg leder till besökspunkten. Den arkeologiskt undersökta gravplatsen ligger på annan plats och är inte angiven här.
Google Maps: Öppna vägbeskrivning
Koordinater: 56.690541, 13.835698 · skyltad besökspunkt enligt Naturkartan
Källor och vidare läsning
Kulturparken Småland: Avrättningsplatsen i Hamneda – arkeologisk rapport
Lunds universitet: Den arkeologiska undersökningen i Hamneda
Naturkartan: Hamneda galgbacke
Galgbacken i Ljungby – ynglingen i den muntliga berättelsen
Kommun: Ljungby kommun · Län: Kronobergs län
Söder om Ljungsjön levde minnet av en avrättningsplats kvar i ortnamnet. En sägen om en ung man ger platsen känslomässig närhet, men måste berättas som tradition och inte som protokoll.
I första hälften av 1800-talet ska minst fyra människor ha avrättats på galgbacken i Ljungby. Platsen låg söder om Ljungsjön, i närheten av dagens Ljungsjövägen. När staden växte kom den gamla utkanten närmare bebyggelsen, och det som en gång skulle synas för resande blev till en nästan osynlig del av vardagslandskapet.
Till platsen hör en berättelse om en yngling som gav ett löfte, bröt det och under dramatiska omständigheter dödade en ung kvinna. Han dömdes och halshöggs. Sägnen har berättats i olika former och bär motiv som återkommer i muntlig tradition: julnatten, ett omen, kärlek som förvandlas till rädsla och ett straff som ingen kan undkomma.
Vad en sägen kan – och inte kan – berätta
Det finns inte tillräckligt underlag i den publicerade berättelsen för att ge ynglingen och kvinnan säkra namn eller ett bestämt datum. Därför ska de inte få påhittade repliker eller känslor. Men sägnen säger ändå något sant om människors behov av att förstå en plats där liv togs offentligt. När handlingarna tiger, fyller berättandet tomrummet.
Kvinnan i sägnen får ofta rollen som den vars död sätter rättsmaskineriet i rörelse. Ändå är det hennes förlorade liv som först bör få vår uppmärksamhet. Hon var mer än orsaken till någon annans dom. Den dömde ynglingen var samtidigt mer än sitt sista våldsdåd. Två framtider gick förlorade, och omkring dem fanns familjer som fick leva vidare.
Staden som växte över sin gräns
Avrättningsplatser lades gärna utanför tätorten, nära en väg och öppet för blickar. Ljungbys galgbacke följer det mönstret. När platsen i dag söks mellan gator och modern bebyggelse blir förändringen tydlig: samhället har flyttat sin gräns, men ortnamnet fortsätter att viska om den äldre.
Det är klokt att stå kvar i osäkerheten. Vi vet att avrättningar ägde rum i trakten, men den enskilda sägnen är inte samma sak som en verifierad domstolshandling. Just den skillnaden gör berättelsen värdig. Den visar respekt både för källorna och för de människor vars liv vi inte längre kan återge fullständigt.
Berättelsen om ynglingen återges som lokal tradition. Namn, datum och händelseförlopp har inte kunnat beläggas säkert i de använda källorna.
Vägbeskrivning
Besökspunkten ligger vid Ljungsjövägen söder om Ljungsjön. Området är numera en del av Ljungby tätort. Koordinaten är vald för orientering i det område där den äldre galgbacken brukar placeras; visa hänsyn till boende och privat mark.
Google Maps: Öppna vägbeskrivning
Koordinater: 56.846610, 13.944519 · ungefärlig besökspunkt
Källor och vidare läsning
Sagobygden: Ynglingen som halshöggs på galgbacken i Ljungby
SCB: Bor du nära en galgbacke?
Skarpåsen vid Lenhovda – Carl Peterssons sista vinterdag
Kommun: Uppvidinge kommun · Län: Kronobergs län
Den 20 januari 1847 avrättades Carl Petersson på Skarpåsen. Bakom domen fanns David Danielssons död, en avslagen nådeansökan och två familjer som aldrig kunde återvända till livet före brottet.
Skarpåsen ligger ungefär två kilometer sydost om Lenhovda. Skogen sluter sig kring den gamla avrättningsplatsen, men namnet och informationen på platsen gör det möjligt att förstå vad som hände här. Den 20 januari 1847 fördes Carl Petersson fram till stupstocken.
Carl var född den 20 maj 1819 i Ekeberga socken. Han hade dömts för rån och för den misshandel som ledde till att den tidigare hemmansägaren David Danielsson dog. I november 1846 avslogs begäran om kunglig nåd. Därmed återstod vinterns korta dagar och väntan på ett fastställt slut.
David Danielsson – människan före rättsfallet
I berättelser om avrättningar hamnar den dömde ofta i centrum eftersom dom, datum och bödel finns bevarade. Men före avrättningen fanns David Danielssons död. Han var den som utsattes för våldet och den vars liv inte kunde återställas av någon dom. Hans anhöriga behövde bära förlusten långt efter att rättens arbete var avslutat.
Att nämna David vid namn förändrar perspektivet. Det blir inte bara en historia om hur Carl dog, utan om en kedja där en människa först dödades och en annan därefter avrättades. Staten kallade det rättvisa. För familjerna måste det snarare ha känts som att sorgen fick ännu ett datum.
Johannes »Orädd« Jönsson
Avrättningen utfördes av skarprättaren Johannes Jönsson, kallad »Orädd«. Bredvid stupstocken stod enligt den bevarade berättelsen en öppen grav. Det praktiska arrangemanget gjorde budskapet brutalt tydligt: Carl skulle inte återvända från platsen.
Carl var tjugosju år. Det är möjligt att både fördöma hans gärning och föreställa sig den mänskliga utsattheten i hans sista timmar. Medkänslan hör också hemma hos dem som tvingades närvara, hos prästen, vakterna och de människor som bildade spetsgård. Offentligheten var en del av straffet och gjorde många till vittnen.
En plats utan skådespel
I dag finns ingen anledning att återskapa dramat. Skarpåsen kan i stället besökas i stillhet. Låt David Danielssons namn få lika mycket plats som Carl Peterssons. Båda hör till berättelsen, men på olika sätt: den ene som brottsoffer, den andre som ansvarig och dömd. Båda hade ett människovärde som inte upphörde när våldet inträffade.
Besök Häradsfängelset i Lenhova
Häradshäktet kallas "Tjuvakistan" och anses vara från år 1669. Den beskriv som en av landets äldsta och bäst bevarade "tjuvakistor".
Den ligger väl synlig i centrala Lenhovda nära Lenhova Tingshus vid den gamla färdvägen mellan Kalmar och Växjö.
Vägbeskrivning
Från väg 31 vid Lenhovda, sväng mot Merhult och följ Kalmarvägen knappt en kilometer mot den markerade punkten. Naturkartan uppger att det saknas ordnad parkering; ställ bilen endast där det är säkert och utan att hindra trafik eller markägare.
Google Maps: Öppna vägbeskrivning
Koordinater: 56.978837, 15.306874 · markerad plats enligt Naturkartan
Källor och vidare läsning
Naturkartan: Avrättningsplatsen Skarpåsen
Rötter: Carl Petersson, avrättad 1847
Kalmar läns museum: Lenhovda – kulturhistoriskt underlag
Konga härads avrättningsplats i Ingelstad – Paul Göthes sista dag
Kommun: Växjö kommun · Län: Kronobergs län
Mellan Genestorp och Ryd låg Konga härads avrättningsplats. Här avrättades Paul Fredriksson Göthe den 10 april 1850, den siste i Kronobergs län.
I äldre återgivningar sägs ibland att den sista avrättningen skedde »i Ingelstad«. Själva avrättningsplatsen för Konga härad låg dock längre bort, på Genestorps mark mellan Genestorp och Ryd, söder om väg 122. En karta från 1663 markerar platsen på en liten moränhöjd. Skillnaden mellan ortsnamnet i berättelsen och platsen i landskapet är värd att bevara.
Paul Fredriksson Göthe var ledare för ett sällskap som rörde sig i Blekinge och södra Småland. Efter ett rån i Rävemåla 1846 ställdes många människor inför rätta. Tjugoen dömdes, fjorton av dem till döden. För elva män och tre kvinnor ändrades straffen, men inte för Göthe.
Många liv i samma dom
En massrättegång kan göra människorna till siffror. Bakom de fjorton dödsdomarna fanns fjorton personer som väntade på besked och familjer som inte visste om de skulle få se dem igen. När nåden kom till tretton måste lättnaden ha blandats med vissheten om att en enda människa hade lämnats kvar.
Göthes ansvar för grova brott ska inte suddas ut. Samtidigt visar fallet hur en stat kunde välja en människa som den slutliga bäraren av ett helt händelseförlopp. Den 10 april 1850 halshöggs han. Johannes »Orädd« Jönsson utförde sin sista avrättning, och Kronobergs län fick sin sista offentligt verkställda dödsdom.
Vem minns de drabbade?
I korta uppteckningar blir rånets offer ofta anonyma medan ledarens namn lever vidare. Den obalansen går inte alltid att rätta när namnen saknas, men den kan göras synlig. De som överfölls, förlorade egendom eller levde i rädsla hör också till platsens historia.
Det gör även de dömdas anhöriga. De hade inte begått brotten, men bar följderna i form av skam, fattigdom och förlust. När vi ser en avrättningsplats som ett nav i många människors liv blir berättelsen mindre lockad av det spektakulära och mer uppmärksam på allt lidande runt omkring.
En höjd vid vägen
Platsen valdes för att vara synlig i ett landskap där människor färdades mellan gårdar och socknar. I dag är den svårare att urskilja. Koordinaten nedan är därför en ungefärlig orienteringspunkt i sträckan mellan Genestorp och Ryd, inte en garanti för stupstockens exakta läge.
Stanna inte på väg 122. Marken kan vara privat och lämningen är inte anpassad som besöksmål.
Vägbeskrivning
Följ väg 122 österut från Ingelstad mot Linneryd. Den historiska platsen anges söder om vägen mellan Genestorp och Ryd. Kartnålen är en ungefärlig orienteringspunkt; välj endast en laglig och trafiksäker plats om du vill stanna.
Google Maps: Öppna vägbeskrivning
Koordinater: 56.683000, 15.055000 · ungefärlig orienteringspunkt
Källor och vidare läsning
Kulturparken Småland: Väg 122, Nöbbele–Linneryd – arkeologisk rapport
Rötter: Paul Fredriksson Göthe
Naturkartan: Skarpåsen, med uppgift om Johannes Jönssons sista avrättning
Galgamon i Värnamo – tre namn över två århundraden
Kommun: Värnamo kommun · Län: Jönköpings län
Mitt i det moderna Värnamo finns minnet av en plats där Karin Nilsdotter, Per Erlandsson och Petter Kuno miste livet under skilda tider.
Galgamon låg en gång utanför samhället. I dag finns minnet nära Bangårdsgatan och Åsenvägen, bland järnväg, verksamheter och stadens rörelse. Det är typiskt för hur äldre avrättningsplatser har fångats in av växande tätorter: utkanten blev vardag, men ortnamnet blev kvar.
År 1642 avrättades Karin Nilsdotter för barnamord. Den korta uppgiften rymmer en historia som vi inte längre kan se i sin helhet. Under äldre tid kunde en ogift graviditet innebära skam, ekonomisk utsatthet och rättsligt hot. Det förklarar inte ett barns död, men det påminner om att Karin kan ha levt med en rädsla som samhället själv hade skapat.
Per Erlandsson och två unga offer
År 1766 avrättades Per Erlandsson efter att ha dömts för två mord. De dödade beskrivs i de lokala uppgifterna som en vallpojke och en vallflicka. Deras namn har inte följt med lika tydligt som den dömdes. Ändå är det de båda unga människornas liv som först gick förlorade.
När offer blir anonyma finns en risk att själva avrättningen tar över berättelsen. Därför behöver vi stanna vid det vi faktiskt vet: två unga människor kom inte hem, familjer saknade dem, och ingen senare dom kunde gottgöra den förlusten.
Petter Kuno – den sista
Den siste som avrättades på Galgamon var Petter Kuno, dömd för att ha dödat sin hustru med en yxa. Lokala uppgifter anger den 13 januari 1836, medan en genealogisk sammanställning anger den 14 januari. När källorna skiljer sig åt bör osäkerheten få stå kvar.
Det viktigaste är inte vilket av de två datumen som trycktes rätt, utan människorna bakom dem. Hans hustru utsattes för dödligt våld i sitt hem. Kuno fördes därefter till en offentlig död. Äktenskapets historia slutade med två liv och en familjekrets sönderslagen.
En skylt där galgen stod
Den exakta avrättningspunkten har förändrats genom bebyggelse och järnvägsmiljö. En skylt nära Bangårdsgatan och Åsenvägen hjälper i dag besökaren att orientera sig. Den gör platsen läsbar utan att vi behöver fylla den med dramatiska rekonstruktioner.
Galgamon påminner om att rättshistoria också är social historia. Karin, Per och Petter levde under olika århundraden, men alla gjordes till offentliga exempel. Barnet, vallpojken, vallflickan och Kunos hustru förtjänar samtidigt att räknas in i minnet.
Vägbeskrivning
Sök dig till korsningen Bangårdsgatan–Åsenvägen i Värnamo. Informationsmarkeringen ligger i stadsmiljö nära järnvägsområdet. Följ gångvägar och respektera avspärrningar kring spår och verksamhetsmark.
Google Maps: Öppna vägbeskrivning
Koordinater: 57.192083, 14.033916 · besökspunkt enligt Naturkartan
Källor och vidare läsning
Skillingaryd.nu: Avrättningsplatsen på Galgamon
Galgabacken i Komstad – Anders »Farao« Anderssons dom
Kommun: Sävsjö kommun · Län: Jönköpings län
Västra härads avrättningsplats användes från 1700-talet till 1858. Den sista domen gällde Anders Andersson, men berättelsen börjar med Nils Petter Blick och Sigrid Catarina Andersdotter.
Galgabacken ligger i Komstad, en bygd där vägar, kvarn- och stenmiljöer fortfarande bär spår av äldre tid. Platsen användes som Västra härads avrättningsplats från 1757 till 1858. Den 11 februari 1858 samlades människor här för den sista avrättningen.
Den dömde var Anders Andersson, kallad »Farao«. Smeknamnet gör honom lätt att minnas, men kan också ge historien en sagolik glans som den inte behöver. Bakom domen fanns två verkliga dödsfall: Nils Petter Andersson Blick avled den 24 januari 1857 och Sigrid Catarina Andersdotter två dagar senare.
Arseniken i maten
Rätten kom fram till att de hade förgiftats med arsenik som blandats i mat. Giftet hittades och Anders dömdes för båda dödsfallen. Ett giftmord sker nära det vardagliga – kring mat, tillit och ett hushåll – och bryter sönder den plats där människor borde ha kunnat känna sig trygga.
Nils Petter och Sigrid Catarina ska därför inte bli statister i berättelsen om en färgstarkt benämnd brottsling. De hade egna liv, relationer och framtidsplaner. Deras död kom snabbt, med två dagars mellanrum, och lämnade människor omkring dem i chock.
Den 11 februari 1858
Ett drygt år senare fördes Anders till Galgabacken. Offentligheten var avsiktlig. En spetsgård höll publiken på avstånd och skarprättaren verkställde domen inför dem som kallats eller sökt sig dit. I lokala berättelser har detaljer och sägner vuxit kring dagen, men det säkra är tillräckligt: ett människoliv avslutades som ett offentligt straff.
Anders hade ansvar för det som domstolen lagt honom till last. Ändå behöver vi inte glädjas åt hans död. Ett samhälle kan tydligt stå på brottsoffrens sida och samtidigt känna obehag inför att staten gjorde avrättningen till en uppvisning.
Minnet i Komstad
I dag är Galgabacken ett kulturhistoriskt besöksmål. Det går att se platsen utan att veta exakt hur folkmassan stod eller var varje moment ägde rum. Det räcker att låta namnen följa med: Nils Petter, Sigrid Catarina och Anders.
När deras öden hålls samman blir platsen en berättelse om mer än dödsstraff. Den handlar om tillit som bröts, sorg som inte kunde dömas bort och en syn på rättvisa som vår tid har lämnat bakom sig.
Vägbeskrivning
Följ vägen till Komstad strax öster om Sävsjö och använd kommunens markerade besökspunkt för Galgabacken. Parkera varsamt och följ eventuella lokala skyltar eller stigar.
Google Maps: Öppna vägbeskrivning
Koordinater: 57.391538, 14.609127 · kommunens besökspunkt
Källor och vidare läsning
Skillingaryd.nu: Galgbacken i Komstad
Priarp norr om Eksjö – Peter Carlsson och familjen som blev kvar
Kommun: Eksjö kommun · Län: Jönköpings län
Den 2 april 1834 avrättades Peter Carlsson på Södra Vedbo härads avrättningsplats. Hans hustru Catharina var död och deras dotter blev ett avgörande vittne.
Den gamla avrättningsplatsen låg väster om den äldre Stockholmsvägen, ungefär mellan Priarp och Klockarp norr om Eksjö. Resande skulle se vad lagen kunde göra. I dag är platsen svår att läsa, men källorna placerar den vid vägstråket mitt emot vägen mot Nya Råsa.
Peter Carlsson dömdes för att ha förgiftat sin hustru Catharina Eliedotter. Arsenik hade blandats i brännvin. Den äldsta dottern, Christina Persdotter, såg vad som skedde och hennes uppgifter kom att väga tungt i rättsprocessen.
Catharina och Christina
Catharina var inte bara »hustrun« i ett mål om giftmord. Hon var en människa i ett hushåll där den person som stod henne nära blev den som tog hennes liv. Våld i hemmet har en särskild grymhet, eftersom det gör tryggheten till en fara.
Christina blev kvar med både sin mors död och sin fars dom. Att vittna kan ha varit nödvändigt, men också oerhört tungt. Ett barn eller en ung människa som berättar sanningen blir inte befriad från kärlek, rädsla eller sorg. Rätten fick sitt bevis; Christina fick leva vidare med följderna.
Morgonen den 2 april
Klockan nio på morgonen den 2 april 1834 verkställdes domen. Enligt den bevarade uppgiften höggs Peters högra hand av före halshuggningen och kroppen visades därefter offentligt. Straffet skulle inte bara döda utan också märka kroppen med skam.
Peter bar ansvar för Catharinas död. Men den offentliga lemlästningen visar en rättsordning som ville förlänga straffet bortom själva dödsögonblicket. För åskådarna, och särskilt för familjen, kan den inte ha gjort Catharina levande igen.
Inte den sista på platsen
Peter var inte den siste som avrättades vid Priarp. En lokalhistorisk källa uppger att två män avrättades där 1842. Det påminner om att en väl dokumenterad berättelse bara är en del av platsens historia.
Vid ett besök kan vi låta Catharina och Christina stå i centrum. Den ena miste livet, den andra tvingades bära minnet. Peter ska inte göras till ett monster utan sammanhang, men hans gärning får heller inte skymma dem som drabbades mest.
Kartpunkten är ungefärlig. Den äldre vägens sträckning och dagens trafikmiljö gör platsen olämplig för spontana stopp vid vägkanten.
Vägbeskrivning
Följ vägen norrut från Eksjö mot Priarp och Klockarp. Den historiska platsen anges väster om den gamla Stockholmsvägen, ungefär mitt för vägen mot Nya Råsa. Kartnålen är en orienteringspunkt; stanna endast på en laglig och trafiksäker plats.
Google Maps: Öppna vägbeskrivning
Koordinater: 57.723220, 14.940599 · ungefärlig orienteringspunkt
Källor och vidare läsning
Rötter: Peter Carlsson, avrättad 1834
Norra Solberga hembygdsförening: Något om tro och vantro
Södra Stolpen i Kalmar – Catarina Maria Öman först i minnet
 |
| Stolpen avrättningsplats Fotograf Robert Andersson. Kalmar museum |
Kommun: Kalmar kommun · Län: Kalmar län
Kalmars sista offentliga avrättning ägde rum den 31 oktober 1854. Johan August Bank dog på galgbacken, men berättelsen börjar med hans hustru Catarina Maria Öman.
I juli 1852 dödades Catarina Maria Öman av sin make Johan August Bank. I senare återberättelser har själva avrättningen blivit berömd för trängseln, skarprättaren och en fältskär med en skopa. Men före allt detta fanns en kvinna vars rop hördes och vars liv inte räddades.
Dagen efter såg några kvinnor från stadsmuren hur Bank hanterade kroppen i bostaden. Polisen ingrep och han erkände under rannsakningen. Catarina hade då redan blivit föremål för andras blickar och berättelser. Att börja med hennes fulla namn är ett litet sätt att återställa hennes plats som människa, inte bara som upptakten till Kalmars sista avrättning.
Den 31 oktober 1854
Drygt två år efter mordet fördes Bank med präst till avrättningsplatsen. Barn hade fått ledigt från skolan för att se på, människor klättrade i träd och en spetsgård höll publiken tillbaka. Skarprättaren Lars Löfgren högg av huvudet med ett slag.
I folktron kunde blod från en avrättad människa bota sjukdom. Fältskäraren Claes Didrik Prien försökte därför samla blod med en långskaftad skopa. Löfgren blev rasande och jagade honom med yxan. Episoden har en nästan burlesk form, men under den finns en brutal verklighet: en död kropp hade gjorts till skådespel och tänkbart läkemedel.
Var låg platsen?
Sandås har ibland pekats ut, men äldre uppgifter placerar avrättningen vid Södra Stolpen, ungefär en fjärdedels gammal mil från stadens dåvarande nollpunkt. Svanebergsgatan följer här en del av den äldre södra landsvägen. Galgbacken har senare blivit en liten obebyggd kulle i Johannesborgsområdet.
Bebyggelse och förändrade vägar gör att en modern koordinat inte kan läsas som stupstockens millimeterexakta läge. Kartnålen leder därför till närområdet, inte till en säker arkeologisk punkt.
Att vända blicken
Det är lätt att minnas bödeln som sprang med yxan. Svårare, men viktigare, är att minnas Catarina och fråga varför hennes rop inte ledde till hjälp. Hennes historia handlar också om omgivningens ansvar och om hur våld i nära relationer kan ske inför andra.
Bank var dömd för hennes död och avrättades av staten. Medkänsla med hans sista utsatthet behöver inte konkurrera med lojaliteten till Catarina. Tvärtom kan båda perspektiven hjälpa oss att avvisa både det privata våldet och det offentliga dödandet.
Punkten nedan är en ungefärlig besökspunkt i Johannesborg nära den historiskt belagda Södra Stolpen.
Vägbeskrivning
Sök dig till Johannesborg och Svanebergsgatan i sydvästra Kalmar. Den äldre Södra vägen gick genom området. Galgbackens kulle ligger i dagens bostadsmiljö; gå varsamt, respektera privata tomter och använd allmän gata eller gångväg.
Google Maps: Öppna vägbeskrivning
Koordinater: 56.662500, 16.331500 · ungefärlig besökspunkt vid Södra Stolpen
Källor och vidare läsning
Destination Kalmar: Den sista avrättningen
Torgetbloggen: När bödeln tappade huvudet
Kalmar läns museum/DigitaltMuseum: Galgbacken vid Stolpen
Vassmolösa – Peter Danielsson och vägen som började i barndomen
Kommun: Kalmar kommun · Län: Kalmar län
Vassmolösa var både tings- och avrättningsplats för Södra Möre. Här avrättades Peter Danielsson den 26 mars 1850 efter ett kort liv präglat av arbete, rymningar och grova brott.
Sedan 1600-talet fanns tingsplats, gästgiveri och arrest i Vassmolösa. När domar skulle verkställas användes galgbacken i närheten. Landskapet kring den gamla landsvägen samlade därmed både resande, rättens vardag och dess yttersta straff.
Peter Danielsson kallades Köhlmanna-Pelle eller Tjuvmanna-Pelle. Han föddes omkring 1825 som son till båtsmannen Daniel Köhlman och lämnade hemmet redan som nioåring för att arbeta som lilldräng. Vid femton års ålder dömdes han för stöld. Senare följde rymningar, nya brott och ett liv som i efterhand har omgetts av många historier.
Mellan människa och sägenfigur
I den folkliga berättelsen blir Peter en listig förklädnadskonstnär med grottor, kumpaner och namn som låter lånade från en äventyrsroman. Sådana detaljer kan vara delvis sanna, men de riskerar att göra honom till underhållning. Rättskällorna berättar också om rån, våld och mord – handlingar som drabbade verkliga människor.
De lättillgängliga sammanfattningarna ger inte alla brottsoffer tydliga namn. Det är en brist som bör sägas högt. De utsatta får inte försvinna bara för att den dömde hade ett minnesvärt smeknamn. Deras rädsla, skador och förluster var berättelsens allvar.
Gripandet och domen
Den 16 september 1849 greps Peter och hans följe vid en grotta nära Lövshult utanför Tvärskog. Han dömdes för mord, rån och stölder. Den 26 mars 1850 avrättades han i Vassmolösa, omkring tjugofem år gammal.
Ett kort liv kan innehålla både egna val och omständigheter som formar dem. Peters tidiga tjänst som barn, fattigdomen och den hårda samhällsordningen ursäktar inte de människor han skadade. Men de hjälper oss att se en utveckling, inte en människa som föddes till en sägenomspunnen brottsling.
Kulturstigen och den försvunna punkten
Marken har förändrats, bland annat genom täkt och bebyggelse, och den exakta avrättningspunkten är inte ett enkelt besöksmål. Vassmolösas kulturstig börjar vid det tidigare gästgiveriet och berättar om tingsplatsen, arresten och Peter Danielsson. Den är en bättre ingång än att försöka leta efter en bortschaktad eller osäker punkt.
När vi går stigen kan vi hålla två saker samtidigt: ansvar för svåra gärningar och sorg över ett liv som tidigt kom på avvägar. Framför allt kan vi lämna plats åt dem som utsattes för hans brott, även när arkivet inte ger oss deras namn.
Kanaberg
En av de platser Köhlmanna-Pelle ska ha gömt sig är vid Kanaberg. Där sägs det att även Nils Dacke ska ha gömt sig.
Vägbeskrivning
Kulturstigen i Vassmolösa börjar och slutar vid det tidigare gästgiveriet. Den cirka 2,7 kilometer långa rundslingan har informationsskyltar om ortens historia. Kartlänken går till ledens officiella startpunkt, inte till en påstått exakt stupstock.
Google Maps: Öppna vägbeskrivning
Koordinater: 56.601131, 16.164505 · kulturstigens startpunkt
Källor och vidare läsning
Vassmolösa samhällsförening: Kulturstigens skylt 1
Naturkartan: Kulturstigen – Friluftsområde Gropen
Tvärskogs hembygdsförening: Köhlmanna-Pelles historia
Stegla vid Gamleby – den fattige drängens omtvistade oskuld
Kommun: Västerviks kommun · Län: Kalmar län
Väster om Gamleby låg Tjusts senare avrättningsplats. En nedtecknad sägen om den sista dömde drängen ställer en fråga som fortfarande känns modern: vad händer när fördomar får väga tyngre än bevis?
Tjusts äldre galgbacke låg vid Tallåsen norr om Gamleby. När hängning ersattes av halshuggning flyttades avrättningsplatsen längre inåt landet, till Stegla omkring fem kilometer väster om samhället. Namnet levde kvar i trakten, liksom berättelser om Galjbacken, Skansen och Galgbryggan.
Att Stegla verkligen användes styrks av uppgifter om avrättningar där. Den 7 april 1829 avrättades en man efter rånet mot posten året innan. Hembygdsföreningens berättelse säger att den sista avrättningen kan ha ägt rum 1855, men namnet och alla detaljer är inte säkert verifierade i den publicerade texten.
Ella Westermarks berättelse
Lärarinnan Ella Westermark nedtecknade en lokal tradition om en fattig dräng som dömdes för att ha överfallit diligensen, mördat postiljonen och stulit postkassan. Bevisningen beskrivs som indirekt: drängen hade gått vägen fram och hade några ovanliga mynt när han kom till marknaden.
Han sade att han hittat pengarna på vägen och bedyrade sin oskuld ända fram till stupstocken. I sägnen ropade han att horn skulle växa i pannan på den verkligt skyldige. Senare sades en illa omtyckt storbonde ha fått märkliga knölar i pannan, och folket tog det som drängens upprättelse.
Fördomarna i texten
Den äldre berättelsen använder ett nedsättande ord om resandefolk och förklarar drängens egenskaper med hans far. Det språket återges inte här. Däremot är fördomen en viktig del av källkritiken: fattigdom, rykte och härkomst kan ha gjort det lättare att misstänka och döma honom.
Vi kan inte använda sägnen som bevis för att drängen var oskyldig. Men vi kan höra den som lokalsamhällets oro över en dom som kanske inte kändes trygg. Den visar att människor också förr förstod risken med indicier och socialt utanförskap.
Den dödade postiljonen
I berättelsen får den dömde drängen mest utrymme, men postiljonen var den som mördades. Hans liv, namn och anhöriga hamnar i bakgrunden. Om drängen var oskyldig fanns dessutom en verklig gärningsman som aldrig ställdes till ansvar. Oavsett domens riktighet fanns därför ett brottsoffer som förtjänar att stå i minnet.
Stegla lämnar oss utan en enkel slutsats. Det är kanske platsens viktigaste arv. Rättvisa kräver omsorg om offret, men också säkra bevis och ett försvar mot fördomar. När staten inte kan göra en dödsdom ogjord måste tvivlet tas på största allvar.
Berättelsen om den siste drängen är en nedtecknad lokal tradition. Den ska inte läsas som ett fullständigt eller säkert återgivet domstolsprotokoll.
Vägbeskrivning
Stegla låg på Rödja ägor väster om Gamleby. Kartnålen leder till Rödjatrakten som en ungefärlig orienteringspunkt. Den exakta äldre platsen är omtvistad och området är inte ordnat som besöksmål; respektera privat mark.
Google Maps: Öppna vägbeskrivning
Koordinater: 57.922211, 16.363156 · ungefärlig orienteringspunkt i Rödjatrakten
Källor och vidare läsning
Gamleby sockens hembygdsförening: Sista avrättningen
Rötter: registerpost för avrättning vid Stegla den 7 april 1829
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar