Södra bruket industriminne

Södra bruket ruiner efter alunbruket

Mitt mål var egentligen att besöka Degerhamns berömda kalkugnar. Tyvärr visade det sig vara både dåligt skyltat och betydligt längre att gå än jag hade räknat med. Efter att först ha njutit av den lilla charmiga fyren Ingrunden i hamnen, som ligger mitt emot Garpen på fastlandet, fick dagen istället en oväntad höjdpunkt. Jag blev nämligen glatt överraskad av de välbevarade industriminnena vid Södra bruket.

När vi kom fram blev jag förvånad över hur mycket som faktiskt finns kvar. Trots att industriverksamheten sedan länge har upphört är det lätt att få en känsla av hur platsen en gång såg ut.

De gamla arbetarbostäderna står fortfarande kvar och är riktigt fina att titta på. Husen har vackra spröjsade fönster och flera av dem har de karaktäristiska takkuporna som ger byggnaderna ett alldeles eget utseende. 

Arbetarbostäder Södra bruket på Öland

Den höga skorstenen reser sig fortfarande över området. Runt omkring ligger murar och grundrester efter verkstäder, magasin, ugnar och andra byggnader som en gång utgjorde ett av Sveriges största alunbruk.

Det är lätt att tro att alunskiffern fraktades hit från fastlandet, men historien är faktiskt den omvända. Redan på 1700-talet bröts alunskiffer i Degerhamn, men eftersom Öland hade ont om skog saknades det ved för att driva alunbruket. Därför skeppades den öländska alunskiffern över Kalmarsund till Lovers bruk vid Loverslund på fastlandet, där tillgången på ved var betydligt bättre.

Jag har tidigare skrivit om Lovers alunbruk på fastlandet varifrån man fraktade alun till Degerhamn: Rödfyren: röd mark efter alunbruket

Fakta om Degerhamn och Södra bruket

När jag kom letade jag fakta på nätet och detta var lite av fann jag fann.

Under nästan 300 år var detta ett av Sveriges viktigaste industriområden. Här avlöste alunbruk, kalkbruk och cementfabrik varandra och gav arbete åt generation efter generation av ölänningar. Hela samhället växte upp kring industrierna, och fortfarande finns många av spåren kvar för den som tittar lite extra.

Historien börjar redan år 1723, då det första alunbruket anlades i Degerhamn. Här fanns gott om alunskiffer, en bergart som användes för att framställa alun. Alun var en mycket eftertraktad produkt och användes bland annat vid garvning av skinn, färgning av textilier, papperstillverkning och till vissa medicinska ändamål.

Problemet var att aluntillverkningen krävde enorma mängder ved. Öland hade ont om skog och därför blev verksamheten kortvarig. Själva tillverkningen flyttades över Kalmarsund till Lovers bruk på fastlandet, medan alunskiffern fortfarande bröts i Degerhamn och skeppades dit med små segelfartyg.

I början av 1800-talet förändrades allt. Man hade då upptäckt att alunskifferns eget organiska innehåll kunde användas som bränsle. Därmed behövdes inte längre de enorma mängderna ved, och 1804–1806 anlades Ölands alunbruk, det som idag kallas Södra bruket. Under några decennier blev det ett av Skandinaviens största alunbruk och exporterade stora mängder alun till Europa.

Kring bruket växte ett helt litet samhälle fram med arbetarbostäder, herrgård, kontor, lanthandel och jordbruk. Som mest, under 1820-talet, arbetade över 300 personer här. År 1822 fanns hela 322 anställda, och av dem var 116 barn. Det säger en hel del om hur annorlunda arbetslivet såg ut på den tiden. Barnarbete var en självklar del av industrin, och många började arbeta redan innan de fyllt tolv år. 

Men utvecklingen sprang så småningom ifrån alunbruken. Under andra halvan av 1800-talet började den kemiska industrin framställa alun på ett billigare sätt. Efterfrågan minskade och lönsamheten försämrades. Under 1890-talet upphörde produktionen vid Södra bruket, och anläggningen lämnades så småningom att förfalla. Idag återstår skorstenen, arbetarbostäderna och murarna som ett av Sveriges bäst bevarade industriminnen från alunbruksepoken.

Samtidigt växte en ny industri fram. Kalkstenen på södra Öland hade länge varit känd för sin höga kvalitet, och under 1880-talet anlades flera kalkbruk i Degerhamn. Kalkstenen bröts i de närliggande brotten och brändes i stora kalkugnar. Den färdiga kalken användes bland annat inom byggnadsindustrin, jordbruket och järnindustrin. Som bränsle användes ofta den oljerika alunskiffern, vilket gjorde att de två industrierna kompletterade varandra.

Bara några år senare kom nästa stora förändring. År 1886 anlades en av Sveriges första cementfabriker i Degerhamn, Ölands Cement AB. Cementindustrin tog tillvara den kunskap som redan fanns kring kalkstenen och utvecklades snabbt till ortens viktigaste arbetsgivare. När alunbruken försvann tog cementindustrin över rollen som samhällets motor.

Under större delen av 1900-talet var cementfabriken Degerhamns hjärta. På 1980-talet hade fabriken omkring 100 anställda, och många familjer hade arbetat där i flera generationer. Men även cementindustrin förändrades med tiden. Konkurrens, minskad efterfrågan och ökade miljökrav gjorde att verksamheten successivt minskade. Den storskaliga cementproduktionen upphörde slutligen 2019, vilket satte punkt för mer än ett sekel av cementtillverkning i Degerhamn. Idag används delar av anläggningen för mindre specialiserad produktion.

Fyren Utgrunden i Degerhamn

I Degerhamns lilla hamn står en liten söt fyr som direkt fångade min uppmärksamhet. Först trodde jag att det var den gamla fyren Utgrunden, men när jag läste på upptäckte jag att det faktiskt är den gamla lanterninen från Utgrunden fyr som idag har fått ett nytt liv här i hamnen.

Den riktiga Utgrunden fyr står fortfarande ute i Kalmarsund, ungefär mitt emellan Öland och Småland. När fyren byggdes 1946 var den något alldeles extra. Den ersatte ett fyrskepp som tidigare hade väglett sjöfarten på den förrädiska Utgrundsbanken och blev världens första kassunfyr som kunde fjärrstyras via radio, en teknisk sensation på sin tid.

År 2003 byggdes fyren om och den ursprungliga lanterninen togs ner. Istället placerades den här i Degerhamns hamn, där den idag fungerar som en liten museifyr och ett fint minne över sjöfartens historia i Kalmarsund.