Utflyktochvandringsbloggen.blogspot.com: Vesaborg och Vissefjärda kyrka med kulturmiljö

Vesaborg och Vissefjärda kyrka med kulturmiljö

Vissefjärda kyrka och kyrkstallarna på var sin sida om Lyckebyån

Sägnen om borgen Vesborg

Kyrkan och Vesaborg Vissefjärda

Det finns en berättelse om att det i Vissefjärda skall ha funnits en borg som hette Vesaborg och att den förstördes av garpar (tyskar) som angrepp borgen.

Det berättas också att rester av denna borg ska finnas under stenfoten till klockstapeln i Vissefjärda.

Någon mil uppströms Lyckebyån finns en annan plats Rockstockaholme. Den ligger mitt emellan Grimmansmålasjön och Rockstockasjön som Lyckebyån rinner igenom och där berättas det att hövdingen Algut ska ha ha haft sin gård och att sockennamnet Algutsboda ska ha kommit efter denne storman.

Skillnaden mellan Vesaborg och Rockstockaholme är att man på den senare platsen faktiskt gjorde en undersökning 2004, genom ett samarbete mellan Kalmar länsmuseum och Emmabodas historiska förening. Där fann man att Rockstockaholme varit en befäst gård, troligen hade biskopen i Växjö intressen i denna gård eller ägde den.

Den byggdes upp under 1100-talet och brann ned under 1400-talet. Rockstockaholme kan då ha varit en sätesgård för Bielkeätten. Ett sätesgård, detsamma som ett nuvarande säteri, var fram till år 1810 skattebefriade för frälset, det vill säga adeln.

På 1300-talet hette gården på Rostockaholmegården, Lybeck och var huvudgård för Nils Tureson Bielke som var en länsman, lagman, riddare och kungens närmaste man.

De arkeologiska utgrävningarna som gjorts i ett samarbete mellan Emmabodas Historiska förening och Kalmar länsmuseum visar att gården var bebyggd från 1200-talet fram till 1400-talet då gården brann ned.

Man hittade vid undersökningen rester av en stenskodd kaj och en källargrund till ett hus. Man fann säd i brandresterna, hänglåsdelar och rester efter trätunnor. Även stenåldersfynd har gjorts på holmen som visar att trakten kring Lyckebyån varit säsongsbebodd sedan jägarstenåldern för 9000-år sedan.

I dag går den 6,5 kilometer långa Bielkeleden över ön Rockstockaholme som ligger mellan Rockstockasjön varigenom Lyckebyån rinner och Grimmansmålasjön.

Växjöbiskopens gyllene tillfälle

Under 1300-talet hände det som gått till historien som Skåneaffären, Danmark kom på ekonomiskt obestånd och pantsatte Skånelanden där Halland och Blekinge ingick till en tysk greve. Detta var ett gyllene tillfälle för den svenske kungen Magnus Eriksson som köpte Skånelanden av den tyska greven för 34 000 mark silver år 1332. Blekinge blev därmed svenskt fram till att den danske kungen Valdemar Atterdag tog tillbaka Skånelanden runt 1360. Under den här tidsperioden av nästan 30 år kunde Växjöbiskopen som stod kung Magnus Eriksson mycket nära utnyttja de blekingska hamnarna för sina affärer. Biskoparna på den här tiden var lika mycket världsliga ledare som religiösa och detta sammanfaller väl med Rockstockaholme, Vesaborg samt kanske också med den kungsgård som ska ha legat vid Lyckebyån i det blekingska Åbyholm, samt den 1300-tals rest av en byggnad som kallas Gåsanabben på en ö i sjön Älten intill huvudvägen söder om Vissefjärda.

Men Vesaborg har aldrig blivit arkeologiskt undersökt men även berättelsen om Vesaborg har vandrat i socknen genom generationer och kan ha en historisk grund.

Vesaborg, sägnen om en borg vid Vissefjärda kyrka

Så jag börjar med att undersöka vad Kalmar länsmuseum och riksantikvarieämbetet har att säga om platsen. Där kan jag läsa att klockstapeln vilar på en sexkantig stenkonstruktion och i samband med att man bygden den intilliggande muren togs delar av en stentrappa bort. Intill den hittade man ett skelett efter en ung flicka som vilade huvudet i trappen. Enligt lokala berättelser skall det i äldre tider funnits vallar och gravar som omgärdat kyrkan. Där kan jag även igen läsa den berättelse jag hört muntligt att det var garpar (tyskar) som angrep och raserade Vesaborg. På motsatta sidan av Kyrksjön, vid gården Udden finns ett näs ut i sjön som kallas Garpaudden vilket gör berättelsen än mer spännande.

Vesaborg och Vissefjärda kyrka med kulturmiljö

Äldre kartor och visar att Vissefjärda kyrka låg på en egen ö i Lyckebyån i kartmaterialet från 1640 fram till 1800-talet.

Lantmäteriet instiftades år 1628 och då ingick det i lantmätarnas uppgift att rita kartor över deras tilldelade område vilket gör att vi idag i Sverige har kartor från 1600-talet och framåt. Kartorna är inte alltid namngivna eller uppmätta och därför stämmer de ofta inte helt hundraprocentigt med verkligheten. Men de ger oss ända en klar fingervisning om de miljöer vi är intresserade av som vi inte hade haft någon kunskap om alls utan dessa källor. Först under 1800-talet började man mäta upp marken och ange olika sorters mark. Man skilde då på betesmark, odlad jord, inägor och utmarker.

Märklig gränsdragning

Kyrkans placering mitt i gränsen mellan länen och häradens är mycket märklig. Västerut ligger Kronobergs län och häradet Kåraböket. Österut ligger Kalmar län med häradet Södra Möre. Gränsen gick i Lyckebyån och på gamla kartor kan man se att gränsen gick i den östra åfåran så att Vissefjärda kyrka som låg på ön kom att tillhöra Kronobergslän och Kårabökets härad.

Följden blev att socknen delades mellan två län som också utgjordes av två häraden.

Här av kom det sedan att människorna från Södra Möre hade sina kyrkstallar på den östra sidan av Lyckebyån och sockenborna som tillhörde Kåraböket i Kronobergs län byggde sina kyrkstallar på den västra sidan av Lyckebyån.

Det som är unikt med Vissefjärda kyrka är denna placering. Man kan fråga sig om delning av en kyrka med tillhörande socken mellan två häraden, som dessutom ligger i två olika län finns någon annanstans i landet?

De kyrkstallar som idag finns bevarade och där man har servering och museum sommartid är de som tillhör Södra Möre.

Kåre i bokskogen

Namnet Kåraböket kommer sannolikt av namnet ”Kåre” och ” böket” kommer av ”bok”, alltså trädet bok/ bokskog. En man med namnet Kåre, eller en släkt som bär namnet Kåre bosatta i bokskogen.

För Vissefjärdas del kommer namnet från ”Vese” med betydelsen ”vass” och fjärd har sin självklara betydelse som den öppna vattenvägen där Lyckebyån rinner genom Hörnsjön och ut i Kyrksjön i höjd med kyrkan.

Kyrkan och Vesaborg

Den nuvarande kyrkan invigdes den 28 februari 1773.

Klockstapeln som enligt sägnen står på den plats där Vesaborg en gång legat, byggdes i anslutning till att den nya kyrkan byggdes. Men även klockstapel har ersatt en tidigare klockstapel på platsen. Då den nya kyrkan byggdes fanns två stigluckor kvar in till kyrkogården som genom åren har byggts ut. En stiglucka var en port som man gick igenom som markerade att man trädde in på helig mark.

En äldre salskyrka

Den tidigare stenkyrka låg på samma plats som den nuvarande enligt Per Melin och Rolf Jansson. Grunden och en del av väggen i det sydöstra hörnet finns kvar från den tidigare medeltidskyrkan. Av bevarade dokument och ritningar på den äldre medeltidskyrkan kan man dra slutsatsen att den var byggd med en romansk utformning vilket var vanligt under slutet av 1100-talet och början på 1200-talet. Kyrkan var mindre salkyrka med ett korskrank mellan kyrksalen där allmänheten bevistade gudstjänsten och altaret där bara prästerna fick gå in genom en korportal, det vill säga en dörr vilket var vanligt under den katolska tiden.

Det var vanligt förekommande under tidig medeltid att stora gårdar, borgar eller herresäten bekostade en egen kyrka eller delar av kostnaden för kyrkans uppförande. Det var en lyx som ingick i det maktspel som man gärna ville visa upp. Makt och rikedom var viktiga attribut även på den tiden.

En stormannagård

Om man då även betänker att Vissefjärdas kyrka inte ligger mitt i socknen utan fått denna udda placering på en ö och tillhörande två olika län är det närmaste att tänka sig att den allra första kyrkan inte byggdes som en socken kyrka utan som en kyrka byggd av en storman intill dennes stormannagård.

När stormännen byggde sina gårdar med funktionen av en befäst borg men i den här delen av landet var de ofta av trä under den tidiga medeltiden. Ett exempel på det var den första borgen som byggdes i staden Lyckå, nuvarande Lyckeby där ruinen av det senare slotten ännu finns kvar och låg med en vallgrav runt sig där Lyckebyån rinner ut i Östersjön. Problemet som uppstår för oss som är intresserade av historia att träet ruttnar och försvinner. Men ibland kan en arkeologisk undersökning komma till stånd och med lite tur finna spåren under mark. När det gäller den nedströms Lyckebyån liggande träborgen i Lyckå fann man på 1970-talet då undersökningar gjordes inför byggandet av nya bostadshus rester av stolpar och vallgrav tillhörande träborgen.

Men om vi antar att det funnits en storman, tillhörande de högra samhällsklasserna i Vissefjärda som förlade sin av trä befästa gård på en ö vilket var den lättare att försvara. En träborg kan ha haft en träpalissad runt om, men det är troligare att det varit en gård där det fanns män med uppgift att försvara gården om den blev hotad. Krigen var många och Vissefjärda ligger nära den forna gränsen mot Danmark sedan Blekinge blev svenskt först 1658 vid freden i Roskilde. Röverier var också mycket vanligt.

Folkminnet går i generationer

Några kilometer norr om Vissefjärda ligger idag en motorbana som kallas Rövaredalen. När jag under några år bodde i Vissefjärdatrakten berättade en granne till mig att förr, innan den nya vägen byggdes var Rövaregölen mycket större och att det fanns en sägen om den. Det sades att när krigsmän för länge sedan kommit till Vissefjärda och hotat att röva bort allt kyrksilver ur kyrkan tog sockenborna och gömde kyrksilvret i Rövaregölen för att krigsmännen inte skulle kunna hitta det. Men när sockenborna sedan det blivit fred i socknen igen skulle dra upp kyrksilvret hade det sjunkt i den bottenlösa gölen och kunde aldrig återfinnas. Kyrksilvret skulle enligt sägnen fortfarande finnas i dyn på den bottenlösa gölen. Jag fick samtidigt höra en annan berättelse där en tvätterska en gång fallit i vattnet på Rövaregölen och aldrig återfunnits. Även detta som ett bevis i sägnen om att Rövaregölen verkligen är farlig och bottenlös och att ingen därför vågat sig på att dragga efter kyrksilvret.

När jag några år senare börjar läsa om Gustav Vasa och Vissefjärda visar det sig att Vissefjärda kyrka var en av de kyrkor som vid reformationen blev hårdast bestulna på kyrkans tillgångar av silver då Gustav Vasa plundrade kyrkorna på värdesaker för att kunna stärka krigskassan.

Det finns också dem som menar att detta var en olycklig slump och att värdesaker och utsmyckningar togs från de tidigare katolska kyrkorna vid reformationen berodde på den nya protestantiska uppfattningen att tron skulle vara personlig och sitta i var människas inre och inte i yttre pråligheter som i utsmyckade kyrkor. Ja, vad man än tänker om detta så är berättelsen om kyrksilvret i Rövaregölen en av de gånger då folkminnet lever kvar i generationer.

Kanske är det kändaste exemplet på levande folkminne det som forskarna fann när Sandbyborg på Öland började grävas ut. Forskarna fick ta del av flera berättelser som gått i berättats i generationer om att borgen var en farlig plats och att man skulle akta sig för att gå dit. Man menar att folkminnet levt vidare i trakten under de drygt 1500 år som gått sedan massakern i Sandby borg ägde rum i slutet av 400-talet e.Kr. Här på lokalplanet hade det verkligen funnits krigsmän som tog kyrksilvret i Vissefjärda kyrka och det hade funnits en stormannagård på Rockstockaholme där spåren kunde hittas. Så varför skulle det inte också kunna finnas en sanning i berättelsen om Vesaborg? Den skall i varje fall inte avfärdas allt för lättvindigt.

Om vi då tänker oss att det på ön i Lyckebyån som Per Melin och Rolf Jansson berättar om fanns en gård som kontrollerades av en storman. Så har han kunnat kontrollera transporterna eller dragit nytta av den väg som gick från Blekingekusten förbi Vissefjärda mot Lenhovda sedan urminnes tider. Under den kalla årstiden använde man vintervägarna på ån och sjöarnas isar och området är rikt sjöar och vattendrag.

Stora gårdar och borgar som omgett sig med vatten finns det flera exempel av i södra Sverige. Åsehus, borgen i Åhus som enligt senare forskning kan antas vara den äldsta stenborgen i Skandinavien låg på en ö.

Lillö hus från 1300-talet som ligger intill nuvarande Kristianstad ligger på en ö i Helgeån.

Trolle-Ljungby slott som från början var en befäst sätesgård ligger med vallgravar runtom och intill kyrkan från 1200-talet.

Kalmar slott började som ett försvarstorn på en ö i Kalmar sund.

Kronobergs slott utanför Växjö ligger på en ö i Helgasjön. Det var helt enkelt så man gärna byggde sina befästningar med omgivande vatten som gjorde platsen lättförsvarad.

Vesaborg, en befäst stormannagård

Vi kan därför anta att sägnen om att Vesaborg där ruinerna fortfarande ska finnas under kyrkstapeln i Vissefjärda har varit en befäst stormannagård och att denna storman legat bakom byggandet av den allra första kyrkan i Vissefjärda.

Garpaudden

Garpaudden är den udde som ligger på den södra delen av Kyrksjön och tillhör gården Udden. Här skall enligt en sägen ett slag mellan garpar och infödingar ha stått. Garparna ska ha besegrats och grävts ner på udden. I en version av denna sägen skall dessa garpar spöka på udden och mörka kvällar skall man se oförklarliga ljus på Garpaudden.

När stormannagården Vesaborg varit igång under 1100-1200- talet om vi utgår från den första kyrkans datering var Blekinge danskt. Ordet ”garp” betyder tysk.

Även om det inte finns några belägg genom skrivna dokument bevarade så är det inte osannolikt att ett slag mellan tyska legosoldater och stormannen på Vesaborg utspelat sig på udden eller i Kyrksjön och begravts på Garpaudden.

Det berättas även om att Garpudden blev en av de begravningsplatser där man jordade pestoffren under åren 1710-1712.

Lyckebyån livsnerven genom Småland och Blekinge

Trakten kring Vissefjärda har varit bosatt sedan 8000-9000 år f.Kr. Och beviset för det är de funna föremål sedan jägarstenåldern kring Lyckebyån.

Det var där de första människorna bosatte sig säsongsvis för att fiska och jaga. Dessa första Vissefjärdaborna kom söderifrån Blekinge och togs sig via Lyckebyån allt längre uppströms. Det är uteslutande kring ån och sjöar som de första människorna fanns säsongsvis eftersom vattendragen var den tidens vägar.

Under järnåldern (500 f.Kr-1066 e.Kr.) fram till vikingatiden (793 -1066 e.Kr.) fanns det i Vissefjärdatrakten bara tre till fyra storgårdar. Dessa låg alla omkring Lyckebyån och den längst norrut var stormannagården på Rockstockaholme där Bielkeleden nu går.

Längre nedströms låg Vesaborg.

I Åbyholm som ligger intill gränsen på Blekingesidan vid Lyckebyån samt Gåsenabben vid sjön Älten i Älmtamåla som inte ligger intill Lyckebyån, men vid den gamla vägen norrut från Lyckå, genom Holmsjö, Vissefjärda, Algutsboda, Lenhovda och norrut genom Uppvidinge härad.

Trakten mellan Vissefjärda och Älmtamåla är rik på sjöar och det är svårt att avgöra hur högt vattnet stod för tusen år sedan men man kan ändock räkna med att det fanns gott om sjöar som man utnyttjade som vägar över isen vintertid.

Huvudgården producerade varor från jordbruk och skogen vilka exporterades till Danmark och där köpte man upp varor som kom utifrån Europa eller ännu längre ifrån. Handeln var livlig och gick genom många mellanhänder.

Ortsnamn, -boda, -torp.

Under 1100-1200-talet förändras synen på storgårdarna och trälarna. Att äga trälar förbjöds slutligen under 1300-talet efter Skarastadgan som utfärdades av kung Magnus Eriksson den 28 januari 1335 i Västergötland och Värmland och sannolikt följde sedan övriga landet efter. Men innan dess började storgårdarna förändra systemet genom att trälar och människor längst ner i klassindelningen fick arrendera torp som byggdes upp på utmarkerna kring storgårdarna. Det var då byanamn som -måla med betydelsen ”utmätt område”, -boda ”bod/bodar” och -torp tillkom.

Torpen betalade då arrende till huvudgården i form av dagsverksarbeten vilket gav ett överflöd som kunde säljas på export. Torparna ägde ingenting och kunde heller aldrig arbeta sig till en bättre ställning då klassindelningen hade hårdragna regler vilket innebar att man ogärna gifte sig inte över klassgränsen och det var bara jordägande bönder som fick närvara vid bystämman och få förtroendeuppdrag i samhället.

Självägande bönder

Självägande bönder kom först på 1600-talet. Fram tills dessa var det stormannagårdar och adeln som ägde mycket stora gårdskomplex som arrenderades ut. Men framåt under 1700-talet började man på vissa håll kunna köpa loss gårdar och självägande bönder på mindre gårdar blev ett nytt sätt att försörja sig. Men då befolkningsökningen kom så började dessa gårdar att splittras upp och flera hemman kunde tillsammans bilda en by. Ett hemman var en gård, en hemvist, som var så stor att ägaren kunde försörja sig själv och sin familj på gården samt betala skatt. Dessa bönder kom att kallas hemmansägare långt in på 1900-talet.

Soldattorpen

När gårdarna och torpen nu splittrades upp ifrån 1700-talet och framåt från att ha varit ensamgårdar på huvudgårdens utmarker bildades nu byar med flera gårdar och torps.

Indelningsverket

Nu instiftade Karl XI år 1682 indelningsverket som innebar att flera gårdar skulle gå ihop och bilda rusthåll och rotar som skulle avlöna en ryttare, soldat eller båtsman till det svenska försvaret. Varje soldat och båtsman fick bo under tjänstgöringstiden på ett torp men lite jord där familjen skulle kunna försörja sig.

När soldaten eller båtsmannen gick i pension eller avled fick familjen flytta ut och nästa person som tog över soldat- eller båtsmanstorpen flyttade in och tog då även ofta över soldat -och båtsmansnamnen från den föregående. På så sätt kan man ofta koppla namnet till en soldat eller båtsman vid ett visst torp.

Ofta fick soldat- och båtsmanstorpen den sämsta jorden och det var hustrun i familjen som fick sköta stor del av torpet medan mannen hade tjänstgöring som kunde vara under långa tider. Dessa soldater och båtsman bodde i små ryggåsstugor och ofta med stora barnaskaror.

I och med detta system så slapp de jordägande bönderna att själva bli utskrivna till krigstjänstgöring och hållandet av rusthållen fungerade som en slags skatt till staten. Det var meningen att soldaterna och båtsmännen själva skulle kräva in sin lön vilken ofta utgjordes av naturaförmåner som utsäde. Indelningsverket ersattes 1901 med allmän värnplikt.

Ramdala kyrka där Sveriges siste båtsman ligger begravd

Sveriges sista båtsman var Sven August Olsson Wahlbom som föddes 1876 i Säby, Ramdala socken utanför Karlskrona i Blekinge. Han gick i pension 1932 och ligger begravd på Ramdala kyrkogård.

Tillsammans kom nu byarna att förutom bestå av olika gårdar och hemman tillkom båtsmans- och soldattorp samt torp som lydde under större jordägande gårdar och som fick betala arrende i form av dagsverken.

Jordkulor

Det fanns även jordkulor där de sämst ställda bodde. De var människor som var helt utblottade. Jordkulor var hus som grävdes in i en backe så att tre av väggarna låg under jord. Den främre väggen var ofta stensatt och ibland med ett fönster. Man fick betala skatt för hur många fönster en stuga hade. Det var också vanligt med en taklucka eller ett takfönster. De tre väggarna under jord stensattes eller kläddes med enestörar allt efter vad man hade tillgång till. I ena hörnan hade man sedan en öppen spis. Därtill fanns backstugor som fått sitt namn av att de stod på bar backe vilket innebar att den jordägande bonden ägde marken och arrenderat ut marken där backstugan stod. Oftast var arrendet på 49 år då det innebar att backstugans ägare inte kunde kräva att bo kvar. I backstugorna bodde ofta hantverkare med familjer och industriarbetare som hade jobb på tegelbruk, kvarnar, järnbruk med mera.

Fram till 1600-talet bestod gårdarna av flera små hus. Man hade fäbod, vedbod, hus för djuren och den egna huset som ofta var en högloftsstuga. Den består i en mindre ryggåsstuga där familjen bodde vintertid och det var där man lagade mat. Kalla vinterdagar bodde även djuren i detta utrymme. På ena och ibland bägge kortsidorna byggde man ett högloft i två våningar. På nedersta våningen bodde djuren och man förvarade hö på våningen över. Alternativt hade man i den andre högloftsdelen matförråd på den nedre våningen och på den övre fanns ett förråd där bland annat tyg och linne förvarades. Sommartid flyttade pigor och drängar ut i loft eller gårdshusen.

Gårdarna flyttades ut

Gårdarna var fram till 1700-talet byggda som klungbyar med ett slags torg i mitten. Där kunde brunnen finnas. Fram till klungbyn från utmarken fanns ofta en fägata med staket eller stenmurar som vallade in djuren från utmarksbetet till byn där man hade uppsikt över dem nattetid. Kalvar och getter hade man inhägnade närmare gården. Det finns några få klungbyar bevarade och byn Stora Silpinge utanför Ronneby är en av dem. Byns gårdar ligger runt den gemensamma Korran som är ett vattensamling där man vattnade kreaturen.

Skiftesreformen

På 1700-talet kom skiftesreformerna som innebar all marken skiftades så att alla skulle få likvärdig mark till sina gårdar och i samband med detta flyttades gårdarna ut för att ligga mitt i den egna jorden, istället för tillsammans i en gemensam inägomark där djuren betade på den gemensamma utmarken. Detta har format hur byarna ser ut idag där gårdarna ofta ligger utspridda i byn och med den tillhörande jorden runt gården.

Hus med skorstenar kom under 1700-talet. Dittills hade man haft en öppning i taket där röken gick ut. Även i bakstugorna och jordkulorna var senare murstocken byggd så att man såg rakt ut genom skorstenen vilket gjorde att kall luft drogs in och kylde ned bostäderna. Skorstenar med spjäll kom senare och vedspisar uppfanns i England på 1780-talet och kom till Sverige först under 1800-talet. Innan dess lagade man maten genom att hänga en gryta över elden i den öppna spisen där inte bara röken gick ut, utan även en stor del av värmen.

Men skorstenen förde med sig att luften i stugorna blev renare och att man kunde bygga innertak i husen, vilket i sin tur innebar att takfönstren som tidigare varit vanligt förekommande flyttades ner och sattes på stugans vägg.

I Kyrkhulsstugan på Skansen som är en högloftsstuga som ursprungligen stått i Kyrkhult utanför nuvarande Olofström i Blekinge kan man se att takfönstret sitter på mittdelen av huset där bostaden var. I den restaurerade Per-August stenkällare som var boningshuset på ett dagsverkstorp i Sillesås utanför Jämjö i Blekinge finns inga fönster alls men intill skorstenen över den öppna spisen finns en taklucka som man kunde öppna sommartid.

Freden, vaccinet och potäterna

Under 1800-talet fick bönderna avsättning för sina jordbruksvaror genom att industrialiseringen kom och allt fler människor flyttade från landsbygden in till städerna. Bönderna fick nu en ny marknad där de kunde sälja sina varor till städernas befolkning. Det kom även en stor befolkningsexplosion under 1800-talet till stor del beroende av freden, vaccinet mot smittkopporna och att den näringsrika potatisen hade slagit rot som basföda.

Missväxten skördade offer

Men i mitten av 1800-talet kom en av de sista stora naturkatastroferna i Sverige. Missväxten slog till åren mellan 1867-1869 beroende på kölden och att våren inte kom som den skulle. Stockholm hade en medeltemperatur på 3,3 grader i maj 1867. Åren mellan 1981-2010 var medeltemperaturen för Stockholm 11.7 grader i maj. I Norrland kunde man så först efter midsommar och isen låg också kvar så sent att lastbåtar med livsmedel inte kunde nå hamnarna i Norrland förrän sent fram mot sommaren. I Lappland frös marken i juli och att svälten var ett faktum. De dåliga skördarna och alldeles försent tillkommen hjälp från riksdagen i Stockholm som länge var mycket ovilliga att bidra med hjälp till de hungrande försvårade hungerkatastrofen ytterligare.

Utvandringen

Missväxten och befolkningsökningen var två stora orsaker till svenskarnas utvandringen till Amerika. Åren mellan 1851 till 1910 utvandrade en miljon svenskar till Amerika. Av dem som var födda under senare delen av av 1800-talet utvandrade 20% av männen och 15% av kvinnorna. Jämförelsevis så utvandrade år 2012 drygt 51 000 svenskar vilket innebär en halv procent av Sveriges befolkning. Utvandringen från Sverige år 2012 gick till Norge, Danmark, Storbritannien och på fjärde plats till USA.

Bebyggelsen ändrade karaktär

Under den senare delen av 1800-talet började man bygga bostadshusen på gårdarna i två våningar samt längre lador som innehöll fähus, hönshus, loge och höloft. Detta innebar att bondgårdarna i trakterna kring Småland och Blekinge nu ändrade karaktär och hade lämnat klungbyarna med många småhus för gott. De ensamliggande gårdarna fick mangårdsbyggnader där de stora och barnrika familjerna på gårdarna med generationsboende och anställda pigor och drängar kunde få plats. I byarna samsades gårdar och torp i olika storlekar utspridda i landskapet med tillsammans med de sista jordkulorna och dagsverkstorpen.