 |
| Tjuvakällaren Lenhovda |
Tjuvakällaren i Lenhovda – ett kusligt minne från den gamla rättskipningens tid
Mitt i Lenhovda, alldeles i närheten av det gamla tingshuset, ligger en liten och oansenlig byggnad som bär på en ovanligt mörk historia. Den kallas Tjuvakällaren, men har även varit känd som Tjuvakistan eller häradsfängelset. Bakom den tunga dörren hölls människor inspärrade i väntan på att ställas inför rätta vid Uppvidinge härads ting.
Tjuvakällaren är inte något fängelse i modern mening. Den liknar snarare en enkel jordkällare och består av ett kallt, mörkt och mycket litet rum med jordgolv. Ljuset kunde bara tränga in genom en liten öppning. Här fanns varken riktiga sängar, uppvärmning eller någon avskild toalett. Fångarna satt fastkedjade med hand- och fotbojor, och i ett av rummets hörn fanns en latringrop.
Det är nästan svårt att förstå att människor faktiskt har varit inlåsta under sådana förhållanden – ibland under långa perioder.
En av Sveriges äldsta bevarade fängelsebyggnader
Uppvidinge kommun uppger att Tjuvakällaren uppfördes omkring 1620, medan Länsstyrelsens mer utförliga byggnadshistoriska undersökning bedömer att den byggnad som finns kvar i dag troligen är från 1669. Det säkraste är därför att beskriva Tjuvakällaren som ett häradsfängelse från 1600-talet. Den räknas som en av Sveriges äldsta och bäst bevarade anläggningar av sitt slag.
Lenhovda hade varit tingsplats långt innan Tjuvakällaren byggdes. Ett skriftligt dokument från 1408 slår fast att Lenhovda var Uppvidinge härads rätta tingsplats, men ting kan ha hållits här redan under 1200-talet. Platsen låg strategiskt där flera viktiga vägar möttes. Den gamla färdvägen mellan Växjö och Kalmar passerade rakt genom samhället, vilket gjorde Lenhovda till en naturlig samlingspunkt för hela häradet.
Uppvidinge härad var betydligt större än dagens Uppvidinge kommun och omfattade tolv socknar.
Uppvidinge härad omfattade socknarna Åseda, Älghult, Hälleberga, Algutsboda, Lenhovda, Ekeberga, Dädesjö, Herråkra, Sjösås, Drev, Hornaryd och Nottebäck. Granhult förenades med Nottebäck 1845 och räknades därför tillsammans med Nottebäck i sammanställningen över häradets tolv socknar.
Människor kunde därför behöva färdas långa sträckor för att närvara vid tinget – som anklagade, vittnen, målsägande eller nämndemän.
Fångarna väntade på att tinget skulle börja
På den tiden fanns ingen domstol som sammanträdde varje vardag. I Lenhovda hölls normalt tre ordinarie ting om året: vinterting, sommarting och höstting. Vid särskilda händelser kunde extra ting utlysas.
Den som greps mellan två ting kunde därför tvingas vänta länge innan målet behandlades. Under tiden kunde den misstänkte placeras i Tjuvakällaren. Det var alltså framför allt ett häkte för människor som väntade på rättegång, inte ett fängelse där ett längre straff avtjänades.
Uppgifter om hur många fångar som samtidigt kunde hållas där varierar något. Uppvidinge kommun beskriver tre fångplatser, en i vart och ett av rummets hörn, medan en annan lokal uppgift berättar att så många som fyra personer kunde spärras in samtidigt. Enligt en berättelse återgiven av SVT kunde en del människor sitta i det kalla och dragiga rummet i upp till ett år innan deras sak avgjordes. Uppvidinge kommun, SVT Nyheter
Man bör också komma ihåg att den som satt här ännu inte nödvändigtvis var dömd. Bland de inspärrade kan det ha funnits människor som senare frikändes eller som anklagats på svaga grunder. Det gör platsen ännu mer tankeväckande. Den berättar inte bara om brott och straff utan också om hur utsatt en människa kunde bli i ett äldre rättssystem.
Spögubben på taket varnade förbipasserande
På Tjuvakällarens tak stod tidigare en så kallad spögubbe. Det var en träfigur med sträng eller bister uppsyn och ett ris i handen. Figuren skulle påminna alla som passerade om vad som kunde hända den som bröt mot lagen.
Spögubben finns beskriven i en reseskildring från 1759. Eftersom Tjuvakällaren stod intill den livligt trafikerade vägen mellan Växjö och Kalmar blev den en mycket synlig del av samhället. Resande, bönder, handelsmän och kyrkobesökare passerade den varnande figuren och kunde knappast undgå budskapet.
Straffen i det äldre samhället var ofta offentliga. De skulle inte bara drabba den dömde utan också avskräcka andra. Att placera spögubben på taket gjorde därför själva häktet till en del av överhetens maktspråk.
Från häktet till tingssalen – och ibland vidare till Skarpåsen
Tjuvakällaren ingick i en historisk miljö där hela den gamla rättskipningen går att följa. Först satt den misstänkte i häradsfängelset. Därefter fördes personen till tingshuset för att möta häradshövdingen och nämndemännen. Om domen blev döden väntade den sista färden till avrättningsplatsen Skarpåsen, drygt två kilometer sydost om Lenhovda.
Häradsfängelset, tingshuset och avrättningsplatsen har därför beskrivits som rättskipningens mörka treenighet.
Skarpåsen var Uppvidinge härads avrättningsplats. Den sista som avrättades där var Carl Petersson, dömd för rånmord. Han halshöggs den 20 januari 1847 av länsskarprättaren Johannes Jönsson Orädd. Avrättningar drog till sig stora skaror av åskådare. Det berättas till och med att arbetet vid bruket i Klavreström kunde avstanna när människor gav sig av för att bevittna en avrättning.
Under 1800-talet dömde Uppvidinge häradsrätt 26 personer till döden. De flesta dödsdomarna mildrades dock av högre instanser. Fyra domar godkändes slutligen av kungen, men endast tre avrättningar genomfördes eftersom en av de dömda avled i sin cell.
Tingshuset och den historiska miljön
Det nuvarande tingshuset uppfördes 1779 och de första förhandlingarna hölls där 1780. Tingsverksamheten fortsatte fram till 1970, varefter den överfördes till Växjö tingsrätt. Tingshuset förklarades som byggnadsminne 1975.
När du besöker platsen är det värt att försöka se hela miljön framför dig. Här kom människor resande från häradets olika socknar. Här möttes domare, nämndemän, vittnen, anklagade och anhöriga. I det närbelägna gästgiveriet åt och övernattade människor medan förhandlingarna pågick. Gästgiveriet förstördes i en brand 1940, men tingshuset, tingsstallet och Tjuvakällaren hjälper fortfarande besökaren att förstå hur betydelsefull Lenhovda en gång var.
Kontrasten mellan byggnaderna är stark. Tingshuset är stort och representativt, byggt för att inge respekt. Tjuvakällaren är liten, mörk och nästan undangömd. På ena sidan fanns rättens företrädare med sina ämbeten och höga samhällsställning. På den andra satt de anklagade fastkedjade på ett jordgolv.
Ett litet besöksmål med en stor berättelse
Tjuvakällaren tar inte lång tid att se, men platsen lämnar ett starkt intryck. Stanna gärna en stund utanför den tunga dörren och försök föreställa dig hur det måste ha känts att föras in i mörkret utan att veta när rättegången skulle hållas eller vilken dom som väntade.
Det är inte storleken som gör Tjuvakällaren sevärd. Det är närheten till de människor som en gång satt där. De kalla väggarna, jordgolvet, det svaga ljuset och de gamla bojorna gör historien påtaglig på ett sätt som är svårt att uppnå genom enbart böcker och utställningstexter.
Tillsammans med tingshuset och Skarpåsens avrättningsplats bildar Tjuvakällaren ett av Kronobergs mest intressanta områden för den som vill förstå äldre svensk rättskipning, brottshistoria och människors levnadsvillkor.
 |
| Skylten över dörren till Tjuvakällaren |
Adress: Tingsgatan, Lenhovda
GPS-koordinater: 56.996943, 15.285034
Google Maps: Öppna Tjuvakällaren i Google Maps
 |
| Lenhovda kyrka |
Lenhovda kyrka
Lenhovda kyrka reser sig mitt i samhällets gamla historiska centrum, nära prästgården, det gamla tingshuset och Tjuvakällaren. Utifrån ser kyrkan ut som en typisk stor småländsk sockenkyrka från 1800-talet, men innanför dörrarna väntar betydligt äldre föremål. Här finns inventarier som har följt församlingen genom flera århundraden, däribland ett stort romanskt krucifix från omkring år 1200.
Kyrkan ritades 1838 av arkitekten Carl Gustaf Blom-Carlsson. Byggmästare var Jonas Malmberg. Arbetet pågick under flera år och över huvudingången står att kyrkan byggdes under kung Karl XIV Johans regering år 1842. Den togs i bruk första advent 1843 men invigdes formellt först 1846.
Den nya kyrkan ersatte en äldre kyrka
Innan den nuvarande kyrkan uppfördes hade Lenhovda en äldre kyrka. När den nya, större kyrkan byggdes revs den gamla, men flera av dess viktigaste föremål bevarades och flyttades över.
Det är dessa äldre inventarier som gör ett besök i Lenhovda kyrka särskilt intressant. Kyrkobyggnaden är huvudsakligen från 1800-talet, men inne i kyrkorummet kan du möta spår från både medeltiden, 1600-talet och 1700-talet.
En stor och ljus nyklassicistisk kyrka
Lenhovda kyrka är uppförd som en enskeppig salkyrka. Den har ett rektangulärt långhus, kor i öster och torn med huvudingång i väster. Bakom koret finns en halvrund utbyggnad med sakristian. Det finns även ingångar på långhusets norra och södra sidor.
Den putsade fasaden, de höga fönstren och det stora, öppna kyrkorummet är typiska för 1800-talets nyklassicistiska kyrkoarkitektur. Under den här perioden byggdes många större kyrkor på den svenska landsbygden. Befolkningen hade vuxit och de äldre medeltida kyrkorna hade blivit för små.
Den rikt snidade altaruppsatsen
Längst fram i kyrkan finns en rikt dekorerad altaruppsats från 1748. Den tillverkades av Peter Segervall och stod ursprungligen i den gamla kyrkan.
Altaruppsatsen innehåller flera bibliska motiv. I mitten ser du Jesus på korset tillsammans med Jungfru Maria och aposteln Johannes. Under korsfästelsen finns en relief som visar den första nattvarden.
Ovanför korsfästelsen avbildas Kristi gravläggning. Högst upp står den uppståndne Kristus på jordklotet med en segerfana i handen. Intill honom finns två små änglar som blåser i basuner och håller palmkvistar.
Titta gärna på altaruppsatsen en stund och följ berättelsen nerifrån och upp. Den är inte bara en vacker dekoration utan fungerar som en bildberättelse om nattvarden, korsfästelsen, gravläggningen och uppståndelsen.
Det medeltida krucifixet från omkring år 1200
På kyrkans södra sida hänger ett stort romanskt krucifix från omkring år 1200. Det är ett inhemskt arbete och är därmed ett av kyrkans äldsta och kulturhistoriskt mest värdefulla föremål.
Krucifixet har överlevt den äldre kyrkans rivning och förts vidare till den nuvarande kyrkan. Det har dock förändrats under århundradena. Den ursprungliga kronan har ersatts av en törnekrona.
Det medeltida krucifixet är lätt att missa om du endast riktar uppmärksamheten mot altaret. Sök därför efter det stora korset på kyrkorummets södra, högra sida. När du står framför det ser du ett konstverk som skapades ungefär sexhundra år innan den nuvarande kyrkan byggdes.
Två dopfuntar från olika tidsperioder
I Lenhovda kyrka finns också två äldre dopfuntar.
Den dopfunt som används i kyrkorummet är tillverkad av röd, delvis polerad kalksten. Den stod tidigare i den gamla kyrkan och skänktes 1658 av överste Håkan Nilsson Skytte och hans hustru Elisabeth Oliveblad. Deras initialer och vapensköldar är inhuggna i stenen. Dopfunten tillverkades troligen i Kalmar.
Till dopfunten hör ett rikt ornamenterat dopfat av mässing. Fatet är ett tyskt arbete från 1500-talet och har årtalet 1637 ingraverat. Det skänktes till kyrkan 1658 av Håkan Nilsson Skytte.
I vapenhuset finns dessutom den gamla kyrkans medeltida dopfunt. Glöm därför inte att titta efter den när du går in eller lämnar kyrkan.
Predikstolen och dess symboler
Predikstolen tillverkades 1845 av snickaren Sven Nilsson för den nya kyrkan. På predikstolen finns fem snidade emblem med kristna symboler.
Här kan du bland annat se:
- en bokrulle med hänvisning till Johannesevangeliet 3:16
- ett kors och ett ankare
- ett brinnande hjärta genomborrat av två korsade pilar
- två korslagda nycklar
- en nattvardskalk
Under predikstolens tak hänger en silvermålad duva som symbol för den helige Ande. Duvan är äldre än själva predikstolen och kommer från den gamla kyrkans predikstol. Den tillverkades 1745 av bildhuggaren Mäster Segerwald i Växjö.
Nedanför predikstolen finns ett inglasat broderi på en ambo från 1967. Det är ett så kallat broderat bokbräde från 1846.
Föremål som visades på världsutställningen i Paris
Fyra av Lenhovda kyrkas äldre inventarier skickades till världsutställningen i Paris 1867. Det visar hur kulturhistoriskt och hantverksmässigt betydelsefulla föremålen ansågs vara redan under 1800-talet.
Tre av föremålen var tillverkade i Tyskland och hade skänkts till församlingen under 1650-talet. Bland kyrkans äldre föremål finns en vinkanna från omkring år 1600, tillverkad i Lübeck av Claus Wiese, det rikt utsmyckade dopfatet av mässing och en oblatask av silver från 1657.
Orglarna och den bevarade orgelfasaden
Kyrkans huvudorgel byggdes 1964 av orgelbyggaren Nils Hammarberg. I koret finns även en mindre kororgel, byggd 1983 av Walter Thür.
Själva orgelläktaren och orgelfasaden är betydligt äldre. De tillverkades 1849 och hör därmed till den nuvarande kyrkans ursprungliga inredning.
Bakom orgeln, i ett tornrum som normalt inte är synligt för besökare, finns delar av den gamla kyrkans läktarbarriär bevarade. Där finns målningar från 1755, utförda av Johan Christian Zschotzscher och hans lärjungar. Bilderna illustrerar olika delar av bönen Fader vår. En av målningarna föreställer orden om det dagliga brödet.
Uppvidinge kommun, Kronobergs län Lenhovda-Herråkra församling
Adress: Kyrkogatan 2, Lenhovda
GPS-koordinater: 56.998861, 15.284778
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar