 |
| Stationsbyggnaden i Sävsjöström (Privatägd) |
Sävsjöström – järnvägen som förändrade den lilla bruksorten
(Längre ned i blogginlägget kan du läsa om att cykla banvallsleden)
Sävsjöström i Uppvidinge kommun är en plats där mycket av det gamla industrisamhällets historia fortfarande går att följa i landskapet. Här fanns järnbruk, sågverk, kvarnar, pappersbruk och andra verksamheter långt innan järnvägen kom, men när rälsen drogs fram under 1800-talets senare del förändrades förutsättningarna ordentligt. Sävsjöström blev först slutstation för järnvägen från Nybro och utvecklades senare till en riktig järnvägsknut där normalspår och smalspår möttes.
Järnvägen från Nybro kom 1876
Den 15 maj 1874 fick Nybro–Sävsjöströms Järnväg koncession och under hösten samma år började arbetet med den nya järnvägen. Banan blev omkring 43 kilometer lång och byggdes med normal spårvidd, 1 435 millimeter. Redan två år senare var järnvägen framme i Sävsjöström och därmed fick bruksorten en helt ny förbindelse med omvärlden.
När man börjar leta efter exakt vilket datum järnvägen öppnades blir historien faktiskt lite mer komplicerad. Kalmar Järnvägars egen historik anger att Nybro–Sävsjöströms järnväg öppnades för allmän trafik den 14 oktober 1876, medan senare posthistoriskt material anger den 21 oktober. Däremot vet man att den stora invigningshögtidligheten hölls den 20 oktober 1876. Ett extratåg gick då från Kalmar och vid ändstationen Sävsjöström hade man gjort sig ordentligt redo för firandet. Där förklarade landshövding Gustaf Jakob Edelstam järnvägen invigd.
Järnvägen gick från Nybro vidare genom bland annat Orrefors och Målerås innan den nådde Sävsjöström. Från Nybro fanns sedan förbindelsen vidare mot Kalmar, eftersom järnvägen Kalmar–Emmaboda redan hade öppnats 1874. Plötsligt hade den lilla bruksorten långt inne i de småländska skogarna fått en betydligt snabbare väg både till Kalmar och vidare ut i landet.
Järnvägen fick stor betydelse för bygden
Det är svårt att idag riktigt förstå hur stor förändringen måste ha varit när järnvägen kom 1876. Vägarna var betydligt sämre än idag och tunga transporter av timmer, trävaror och industriprodukter var både långsamma och kostsamma. Med järnvägen kunde stora mängder gods transporteras på ett helt annat sätt, samtidigt som människor fick betydligt bättre möjligheter att resa.
Just skogen var viktig för järnvägen. I trakterna kring Sävsjöström, Målerås och Orrefors fanns stora skogstillgångar, sågverk och så småningom en växande glasindustri. Samma år som järnvägen öppnade, 1876, anlades också ångsågen vid Skogstorp strax söder om Sävsjöström. Järnvägen blev därmed en viktig transportled för en bygd där stora mängder råvaror och färdiga produkter skulle fraktas långa sträckor.
Sävsjöström var ändstation i nästan fyrtio år
Från 1876 fram till början av 1914 slutade järnvägen i Sävsjöström. Det innebar att stationen fick större betydelse än en vanlig station utefter en genomgående järnväg. Här behövde tågen kunna vända och här fanns bland annat lokstall, vändskiva och de andra funktioner som krävdes vid en ändstation.
Under de här åren kom och gick resande, gods lastades och lossades och järnvägen blev en självklar del av vardagen. Från den 1 januari 1877 började även posten transporteras med järnvägen mellan Nybro och Sävsjöström och postkontoret i Lenhovda flyttades samtidigt till Sävsjöström. Postkontoret fanns sedan kvar här fram till den 1 april 1905, då verksamheten förändrades och ett nytt förvaltningspostkontor inrättades i Nybro.
Nybro–Sävsjöströms järnvägsbolag fick efter några år ekonomiska problem och 1888 ombildades bolaget. År 1909 köptes järnvägen av Kalmar nya järnvägsaktiebolag, som redan drev järnvägen mellan Kalmar och Emmaboda. Därmed knöts banorna ännu tydligare samman.
Stationshuset flyttades 1913
Allra mest fascinerande med järnvägshistorien i Sävsjöström är stationshuset. Det gamla stationshuset låg från början på bangårdens södra sida, på en utfyllnad ute vid sjön Alstern. Där stod det under de år då Sävsjöström fortfarande var järnvägens ändstation.
När planerna på att fortsätta järnvägen norrut blev verklighet behövde hela stationsområdet förändras. Sävsjöström–Nässjö Järnväg fick koncession den 10 juni 1910 och när den nya banan byggdes behövde bangården i Sävsjöström byggas ut. Det gamla stationshuset stod då helt enkelt i vägen.
År 1913 genomfördes därför en rad stora förändringar på bangården. Stationshuset flyttades från sin gamla plats på södra sidan av spåren till den andra sidan och även uthus, vattentorn och andra delar av järnvägsmiljön flyttades eller förändrades. Det är alltså samma järnvägsmiljö som ändrades när Sävsjöström gick från att vara en ändstation till att bli en station på en genomgående järnväg.
Jag tycker att det gör stationshuset extra intressant. Ett gammalt stationshus kan vara sevärt bara genom sin ålder, men här berättar själva byggnaden också om hur järnvägen växte. Huset har bokstavligen flyttats för att ge plats åt nästa kapitel i Sävsjöströms järnvägshistoria.
1914 kunde tågen fortsätta mot Åseda och Nässjö
Den 16 januari 1914 öppnades den nya normalspåriga järnvägen mellan Sävsjöström och Åseda för allmän trafik. Därmed upphörde Sävsjöströms nästan fyrtio år långa tid som ändstation och tågen kunde fortsätta vidare norrut.
Resten av den 95 kilometer långa Sävsjöström–Nässjö Järnväg färdigställdes samma år. Den 12 december 1914 öppnades sträckan hela vägen till Nässjö via bland annat Åseda och Vetlanda. Sävsjöström hade därmed blivit en del av en genomgående järnvägsförbindelse från Kalmar och Nybro till Nässjö och Södra stambanan.
Det här gjorde också resvägen från Kalmartrakten mot det småländska höglandet och vidare norrut betydligt genare. Senare kom det att gå genomgående tåg mellan Kalmar och Nässjö och från 1929 kördes även snälltåg på sträckan. Det fanns periodvis till och med direkta vagnar vidare mot Stockholm och Göteborg.
1922 kom smalspåret till Sävsjöström
Men Sävsjöströms järnvägshistoria stannade inte vid den normalspåriga järnvägen. Redan den 25 juni 1909 hade koncession beviljats för en smalspårig järnväg mellan Brittatorp och Sävsjöström. Den 1 juni 1912 beviljades dessutom koncession för en fortsättning från Sävsjöström till Älghultsby och den 8 november 1913 bildades Östra Värends Järnvägsaktiebolag.
Byggandet drog dock ut på tiden och arbetena kom igång först 1917. Järnvägen byggdes med spårvidden 891 millimeter, alltså betydligt smalare än normalspåret genom Sävsjöström. Först i december 1922 kunde den nya Östra Värends Järnväg tas i bruk. Även här finns en mindre skillnad mellan de historiska källorna när det gäller det exakta datumet. En samtida riksdagsredogörelse anger den 5 december 1922, medan posthistoriskt material anger den 9 december som dagen då allmän trafik inleddes.
I samband med att smalspåret kom till Sävsjöström 1922 byggdes stationshuset dessutom till. Samma år uppfördes även ett nytt godsmagasin och stationsområdet anpassades till den nya situationen. Nu möttes två olika järnvägssystem på samma plats.
Sävsjöström blev en riktig järnvägsknut
Det är här Sävsjöströms järnvägshistoria blir riktigt speciell. På ena sidan fanns den normalspåriga järnvägen mellan Kalmar, Nybro, Sävsjöström och Nässjö och på den andra det 891 millimeter breda smalspåret. Eftersom vagnarna inte kunde rulla direkt mellan de båda spårvidderna behövdes särskilda anordningar för omlastning och godshantering.
Smalspåret gav förbindelse västerut mot bland annat Lenhovda och vidare mot Växjö. När järnvägen mellan Älghultsby och Ruda färdigställdes den 22 december 1923 skapades dessutom en sammanhängande smalspårig järnvägsförbindelse vidare österut mot Oskarshamn. Sävsjöström hade därmed hamnat mitt i ett järnvägsnät som sträckte sig åt flera håll genom Småland.
Det är ganska fascinerande att tänka sig hur stationsområdet måste ha sett ut under den här perioden. Här fanns normalspår, smalspår, bangård, godsmagasin, stationshus och andra järnvägsbyggnader och här skulle både resenärer och gods hanteras. Samtidigt var Sävsjöström fortfarande en förhållandevis liten bruksort mitt i skogsbygden.
Järnvägarna blev statliga
Under 1930- och 1940-talen förändrades den svenska järnvägsvärlden när staten tog över allt fler privata järnvägar. År 1938 köpte staten Kalmar Järnvägar och den 1 juli 1940 införlivades verksamheten i Statens Järnvägar, SJ. Därmed var den gamla normalspåriga järnvägen genom Sävsjöström inte längre privatägd.
Vid den här tiden hade järnvägen redan funnits i Sävsjöström i mer än sextio år. Ångloken hade länge varit en självklar del av miljön, men under efterkrigstiden började järnvägen möta allt hårdare konkurrens från både personbilar, bussar och lastbilar.
Järnvägens betydelse minskade
Efter att järnvägen Alvesta–Emmaboda–Kalmar elektrifierades 1955 förändrades resvägarna. Det blev enklare att köra genomgående elektriska tåg via Alvesta och den gamla förbindelsen genom Sävsjöström och Åseda förlorade successivt mycket av sin betydelse för den långväga trafiken.
Samtidigt började delar av det smalspåriga järnvägsnätet försvinna. Persontrafiken försvann från olika delar av nätet under 1960-talet och kvar blev så småningom framför allt godstrafik på vissa sträckor. Den smalspåriga förbindelsen från Sävsjöström mot Lenhovda överlevde länge som en rest av det en gång betydligt större Östra Värends järnvägsnät.
År 1983 upphörde den normalspåriga godstrafiken mellan Orrefors och Sävsjöström och ungefär samtidigt försvann också den sista smalspårstrafiken från Sävsjöström. Den återstående godstrafiken på smalspåret Lenhovda–Sävsjöström upphörde slutligen 1984.
Det sista persontåget 1985
Den 2 juni 1985 upphörde persontrafiken på den normalspåriga järnvägen mellan Åseda och Nybro. Därmed försvann också persontågen från Sävsjöström efter nästan 109 års järnvägstrafik sedan den första banan hade öppnats 1876.
Det är en ganska märklig tanke när man står där idag. Under mer än ett århundrade hade människor kommit till stationen för att resa, möta någon eller skicka iväg gods, men i juni 1985 blev det plötsligt tyst. Järnvägens tid i Sävsjöström var i praktiken över.
Rälsen låg kvar ytterligare några år men 1989 revs spåret mellan Orrefors och Sävsjöström upp. På bara några år försvann därmed stora delar av den järnvägsmiljö som hade byggts upp sedan 1870-talet.
Stationshuset finns fortfarande kvar
Även om tågen och stora delar av rälsen är borta finns stationshuset fortfarande kvar och mycket går fortfarande att upptäcka för den som tittar lite närmare. Den gamla bangården har förändrats men området berättar fortfarande om den tid då Sävsjöström var en järnvägsknut mitt i Uppvidinges skogar.
De gamla banvallarna har dessutom fått ett nytt liv. På flera håll kan man idag cykla eller gå där tågen en gång rullade och på så sätt följa delar av de gamla järnvägssträckningarna mot bland annat Målerås, Lenhovda och Åseda.
 |
| Sävsjöström 1910 |
Banvallslederna genom Sävsjöström
Det som gör Sävsjöström extra intressant är att järnvägshistorien inte bara finns kvar i stationshuset och i berättelserna om tågen. De gamla banvallarna har fått nytt liv och idag går det att cykla, promenera och på vissa sträckor även vandra där järnvägen en gång gick. Sävsjöström fungerar nästan som en liten knutpunkt även idag, eftersom tre olika banvallssträckor utgår härifrån: mot Målerås, Åseda och Lenhovda.
Sävsjöström–Målerås
Sträckan mellan Sävsjöström och Målerås är ungefär 15 kilometer lång och följer den gamla normalspåriga Nybro–Sävsjöströms järnväg. Det är alltså samma järnväg som nådde Sävsjöström 1876 och gjorde orten till ändstation. Det sista persontåget passerade här 1985 och några år senare revs rälsen upp.
Idag är den gamla banvallen en fin led genom det småländska landskapet. Här färdas man genom skog och förbi platser som på olika sätt berättar om järnvägens och industrins betydelse för bygden. Längs sträckan finns informationsskyltar som berättar om sådant man passerar och leden passar bra för den som vill kombinera naturupplevelse med järnvägshistoria.
Det är ganska speciellt att tänka på att man idag kan cykla eller gå där ånglok och senare rälsbussar en gång rullade mellan Sävsjöström, Målerås, Orrefors och vidare mot Nybro.
Sävsjöström–Åseda
Åt andra hållet kan man följa den gamla banvallen mot Åseda. Sträckan är ungefär 20 kilometer lång och följer järnvägen som byggdes vidare från Sävsjöström mot Åseda och Nässjö. Den delen av järnvägen öppnades 1914 och innebar att Sävsjöström inte längre var slutstation utan blev en del av en genomgående järnväg.
Leden går genom ett typiskt småländskt landskap med mycket skog, sjöar och öppnare partier. Här finns också spår efter den gamla järnvägsmiljön och på flera platser informationsskyltar som berättar om historien längs sträckan. Delar av banvallen används idag som cykelled, men framkomligheten kan variera och vissa sträckor kan kräva omledning på mindre vägar.
Det är en fin sträcka för den som vill följa järnvägens gamla väg genom landskapet och samtidigt få en känsla för hur viktig denna förbindelse en gång var mellan Sävsjöström, Åseda och vidare mot Nässjö.
Sävsjöström–Lenhovda
Den tredje banvallsleden går mellan Sävsjöström och Lenhovda och är ungefär åtta kilometer lång. Den skiljer sig från de andra två eftersom den följer den gamla smalspåriga Östra Värends Järnväg. Här var spårvidden 891 millimeter, betydligt smalare än normalspåret genom Sävsjöström.
Persontrafiken på denna järnväg upphörde 1963, men godstrafiken fortsatte ända till 1984. Idag är den gamla banvallen en cykelled genom ett lugnt och omväxlande landskap.
Längs sträckan finns flera historiskt intressanta platser. Man passerar bland annat miljöer med anknytning till sågverk, äldre torp, järnvägsbygget och andra spår efter människors arbete i området. Vid Singelstorp finns en bergskärning som påminner om det tunga arbete rallarna utförde när järnvägen byggdes. Här finns också lämningar efter en äldre varggård, vilket gör sträckan intressant även ur kulturhistorisk synvinkel.
Tre leder från samma järnvägsknut
Det jag tycker är så roligt med Sävsjöström är att man fortfarande kan förstå hur viktig platsen en gång var som järnvägsknut. Från stationen gick järnvägar åt flera håll och idag kan man fortfarande följa dessa sträckningar ut i landskapet.
Man kan börja vid det gamla stationshuset och försöka föreställa sig hur bangården en gång såg ut när både normalspår och smalspår möttes här. Sedan kan man ge sig ut en bit på någon av banvallarna och faktiskt färdas på samma väg som tågen en gång tog genom Uppvidinges skogar.
Det är just sådana miljöer jag tycker om att besöka. Där det idag är stilla och grönt fanns en gång ånglok, godsvagnar, rälsbussar och människor på väg mellan orterna. Banvallarna genom Sävsjöström gör därför järnvägshistorien mycket mer levande och är väl värda att upptäcka.
Cykla banvallsleden Uppvidinge kommun
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar