Utflyktochvandringsbloggen.blogspot.com: Besöksplatser kring Dackes sista strid i Virserum

Besöksplatser kring Dackes sista strid i Virserum

Nils Dacke i Virserum – här avgjordes Dackefejden

Slaget mellan Virserumssjön och Hjorten, Dackeberget, Dackegrottan och den mörka sägnen om Skallö

Det finns platser där landskapet nästan börjar berätta av sig självt. Virserum är en sådan plats. Mellan Virserumssjön och den större sjön Hjorten finns ett näs med skog, höjder och smala passager. För närmare 500 år sedan fylldes det av tusentals människor, hästar, vagnar, krutrök, gevärssalvor och kanoneld.

Det var här, i mars 1543, som Nils Dackes bondehär drabbade samman med Gustav Vasas kungliga trupper i det slag som kom att avgöra Dackefejden. Det är lätt att bara se Dacke som en gestalt ur en historiebok. Men i Virserum blir berättelsen påtaglig. Här finns sjöarna och näset där striden stod. Här finns berget där Dacke enligt sägnen spanade efter kungens här. Här finns grottan där han ska ha gömts svårt sårad. Ute i Hjorten ligger dessutom ön Skallö, omgiven av en av traktens mörkaste berättelser.

Man kan kalla Nils Dacke för upprorsman, rebell, bondeledare eller frihetskämpe. Ordvalet berättar ofta från vilken sida man betraktar historien. För Gustav Vasa var han en farlig fiende som måste krossas. För många småländska bönder blev han den man som vågade säga ifrån när skatterna, fogdarnas hårda metoder, handelsförbuden och kungens ingrepp i kyrkan hade gått för långt.

Därför gjorde de småländska bönderna uppror

Dackefejden bröt inte ut på grund av en enda händelse. Missnöjet hade vuxit under lång tid. Gustav Vasa höll på att bygga en starkare centralmakt där kungen och hans fogdar fick större kontroll över skatter, handel, kyrka och människors vardag. För många i Småland innebar förändringarna att ett äldre lokalt självbestämmande försvann.

I gränsbygderna mot det då danska Blekinge hade människor under generationer handlat med varandra. Smålänningarna sålde bland annat oxar, smör, tjära och andra varor söderut. Ronneby var en viktig dansk handelsstad och även andra marknader och bondehamnar i Blekinge låg naturligare till än Kalmar. Där kunde bönderna dessutom ofta få bättre betalt. Gustav Vasa ville styra handeln mot svenska städer och stärka kronans inkomster. När den gamla gränshandeln begränsades drabbades människors möjlighet att försörja sina familjer.

Till detta kom återkommande skattekrav och fogdar som kunde gå mycket hårt fram. Reformationen skapade ytterligare vrede. Människorna hade levt med den katolska tron i generation efter generation. Nu förändrades gudstjänstlivet samtidigt som kronan tog kyrksilver, klockor och andra värdeföremål ur sockenkyrkorna. Det som kungen beskrev som en nödvändig reform kunde för folket upplevas som att både deras tro och det som de själva hade skänkt till kyrkan berövades dem.

Dackefejden handlade därför inte bara om skatt. Den handlade också om handel, religion, lokalt självbestämmande, rätten att leva efter gamla sedvänjor och om motstånd mot överhetens växande kontroll.

Nils Dacke – bonden som blev ett hot mot kungen

Nils Dacke kom från gränsbygden mellan södra Småland och Blekinge. De säkra uppgifterna om hans tidiga liv är få och mycket av det som skrevs om honom kom från kungens sida, som hade allt att vinna på att framställa honom som brottsling och förrädare. Omkring år 1536 deltog Dacke i dödandet av fogden Inge Arvidsson efter en konflikt som berörde Dackes släkt. Händelsen blev en viktig del av hans väg in i motståndet mot kungamakten.

När upproret bröt ut på allvar 1542 visade Dacke att han var mer än en missnöjd bonde. Han kunde samla människor, bygga ett nätverk mellan socknarna och använda den småländska terrängen till sin fördel. Bönderna kände skogarna, stigarna, sjöarna och de trånga passen. De byggde bråtar – hinder av fällda träd – och slog till där kungens soldater hade svårt att ordna sina led.

Under hösten 1542 växte upproret till något som på allvar hotade Gustav Vasas ställning. Dackes män vann stora framgångar och behärskade Småland, Öland och delar av Östergötland. Området kom att kallas Dackeland. Det har beräknats att omkring en fjärdedel av Sveriges dåvarande befolkning levde inom detta område.

Den 8 november 1542 slöts ett stillestånd. Dacke kunde fira jul på Kronobergs slott utanför Växjö och stod då på höjden av sin makt. Gränshandeln med de danska landskapen öppnades åter och katolska gudstjänster tilläts. Men Gustav Vasa använde stilleståndet till att isolera Dackeland, sprida propaganda, samla pengar och bygga upp en ny krigsmakt.

Gustav Vasas här marscherade mot Småland

Under vintern 1542–1543 förberedde kungen sitt avgörande anfall. Enligt det material som den lokale Dackeforskaren Folke Jacobsson sammanställde bestod den kungliga huvudstyrkan, det så kallade Kisa-detachementet, av omkring 4 000 man. Där fanns tyska legoknektar, kavalleri, artilleri och soldater med långa pikar. Männen utrustades med fotbroddar för att kunna gå på is och hala vintervägar. Yxor följde med för att hugga ved och bygga läger – men kunde naturligtvis också användas för att röja böndernas bråtar.

Ordern var hård. Byar som gjorde motstånd kunde plundras och brännas. När hären drog genom Kinda, Sevede och Aspelands härader flydde människor till skogs med det lilla de kunde bära med sig.

Den kungliga hären marscherade från Östergötland genom Kisa och Vimmerby och vidare söderut. Vid sjön Hulingen, vid dagens Hultsfred, försökte en mindre grupp Dackemän komma åt trossens slädar när de drogs upp från isen. Trossen med mat, ammunition och annan utrustning var härens svaga punkt, men anfallet misslyckades.

Marschen fortsatte längs Silveråns öppna marker till Stora Åby i Mörlunda. Spejarna rapporterade att vägen vidare mot Högsby och Kalmar var fylld av upprorsmän och väldiga bråtar. De kungliga befälhavarna vågade inte fortsätta genom den täta skogen. Styrkan vände tillbaka mot Målilla, tog sig över Emån vid Gårdveda och följde den gamla vägen över Skärslida mot Virserum.

Det är denna rörelse som förklarar varför det avgörande slaget kom att stå just mellan Virserumssjön och Hjorten. De frusna sjöarna fungerade som dåtidens vintervägar. Där kunde en stor här med soldater, hästar, artilleri och proviantvagnar förflytta sig utan att fastna på smala skogsstigar. På öppen is kunde de utbildade legoknektarna dessutom formera sig och använda gevär och kanoner. Men för att nå från den ena sjön till den andra måste hären passera det smala och skogiga näset. Där väntade Dackes män.

Dackeberget – här ska Dacke ha sett hären komma

SÄGN OCH TROLIG REKONSTRUKTION: Enligt den lokala traditionen stod Nils Dacke och hans män på Dackeberget ovanför Virserumssjön och såg den kungliga armén röra sig över isen. Man kan försöka föreställa sig synen: tusentals soldater, hästar, kanoner, slädar och proviantvagnar i en marschkolonn som kan ha varit flera kilometer lång.

Dackes plan kan ha varit att låta en del av hären gå över näset innan anfallet började. Om kungens styrka hade varit uppdelad mellan Virserumssjön, näset och Hjortens is hade bönderna kunnat slå mot mindre delar var för sig. Skogen och höjderna gav Dackemännen skydd, medan den långa kungliga kolonnen hade svårt att snabbt vända och formera sig.

I dag är utsikten från själva Dackeberget delvis skymd av vegetation. Från den närbelägna friluftsanläggningen Dackestupet får man en bättre överblick över Virserumssjön, Virserum och det omgivande landskapet. Det är en bra plats att börja sitt besök på, eftersom landskapets höjdskillnader blir tydliga.

Slaget mellan Virserumssjön och Hjorten

PLATS: Näset och höjderna mellan Virserumssjön och sjön Hjorten, troligen i området kring dagens Hjortöström. Delar av striden fortsatte ute på Hjortens is. Någon enda exakt punkt där hela slaget stod går inte att märka ut, eftersom striden rörde sig över ett större område.

TID: Slaget brukar dateras till måndagen den 20 mars 1543. Äldre skriftliga uppgifter är inte helt exakta och talar om tiden före påsk eller slutet av mars. Datumet den 20 mars är därför den vanliga lokala dateringen, men man bör känna till att den exakta dagen inte är helt oomtvistad.

De kungliga befälhavarna visste att Dackes män fanns i närheten. Soldaterna fick därför order att marschera tyst och inte avlossa några skott utan befälets tillstånd. Men när delar av hären hade kommit ut på sjön ska ett par soldater ändå ha skjutit. Var det ett misstag, nervositet eller hade de sett något i skogen? Det vet vi inte.

Dackemännen kan ha trott att deras bakhåll var avslöjat och anföll tidigare än planerat. På ett ögonblick bröt kaoset ut. Kungens egna krönikor berättar att soldater sköt ”hux flux” – huller om buller – och att kungliga män i förvirringen även träffade sina egna.

Dacke och hans huvudstyrka tycks ha befunnit sig vid näset, där eld kunde riktas mot dem från två håll. Det var mitt i denna förvirring som Dacke träffades. En kula gick genom båda låren. Han blödde svårt och kunde inte längre leda sina män.

Bondehären var starkt knuten till sin ledare. När ryktet spreds att Dacke var svårt sårad bröts sammanhållningen. Många upprorsmän drevs ut på Hjortens öppna is, där de blev lätta mål för de disciplinerade legoknektarnas gevärssalvor och kanoner.

Den häftigaste striden ska ha pågått i mer än en timme. Per Brahe uppgav att 500 Dackemän låg döda kvar på platsen. Det är en uppgift från den segrande kungliga sidan och den exakta siffran går inte att kontrollera. Det har också förekommit uppskattningar om att upp emot 20 000 människor kan ha deltagit i hela slaget. Även den siffran är osäker. Säkert är däremot att detta var en mycket stor och blodig drabbning och att Dackes skada förändrade hela förloppet.

När krutröken skingrades låg döda och sårade människor och hästar kvar i den smältande snön. Kungens här hade vunnit den avgörande segern. Dackefejden var ännu inte helt slut, men efter Virserum kunde upproret aldrig återfå samma styrka.

Dackegrottan – gömstället under klippblocken

SÄGN: När Dacke hade träffats bar några av hans män honom bort från striden. Enligt den lokala traditionen fördes han till den Dackegrotta som ligger i den steniga sluttningen nära Virserumssjön. Där ska hans sår snabbt ha lagts om medan kungens soldater letade efter honom.

Dackegrottan är ingen stor grottsal där man obehindrat promenerar in. Det är ett litet och trångt hålrum bland klippblock, skrevor och brant terräng. Den som vill ta sig in får försiktigt backa ner genom öppningen. Längre ner finns även en mindre ingång som bara passar den rörliga och vige. Grottans form kan dessutom ha förändrats under de nästan fem sekler som har gått sedan slaget.

Att Dacke verkligen låg i just detta hålrum går inte att bevisa. Berättelsen är en sägen. Men den passar väl in i händelseförloppet. Grottan låg nära slagfältet, var dold av den svåra terrängen och kunde fungera som ett tillfälligt, lättförsvarat gömställe. Det är troligt att en man som hade blivit skjuten genom båda låren först måste få blödningen stoppad innan han kunde föras längre bort.

Det är också viktigt att skilja den historiska naturgrottan från den moderna grillstuga vid Dackestupets friluftsanläggning som också kallas ”Dackegrottan”. Den riktiga Dackegrottan ligger ute i den steniga sluttningen och nås till fots.

Från grottan till prästen i Näshult

HISTORISKT STÖD OCH LOKAL TRADITION: Dacke stannade troligen inte länge i grottan. Enligt berättelsen fördes han vidare till den Dacketrogne och läkekunnige prästen Laurens, även kallad herr Lars, i Näshult. Att människor i trakten hjälpte och gömde Dacke får stöd av senare bötesuppgifter. Prästen straffades mycket hårt och fick enligt olika sammanställningar böta ett stort antal oxar, en stut och silver.

Dacke ska därefter ha vårdats hos arrendatorn Grim på Skärvete gård i Stenberga. Även han straffades. Uppgifter i saköreslängder och tingsmaterial berättar dessutom om personer i Virserumstrakten som hade härbärgerat Dacke. Byarna Kråketorp och Öskögle nämns i det lokala forskningsmaterialet.

De här uppgifterna gör berättelsen större än själva grottan. Dacke kunde inte rädda sig ensam. Människor öppnade sina hem, gav honom vård och riskerade mycket hårda straff. Motståndet levde alltså kvar bland befolkningen även efter nederlaget.

Dacke visade sig i Fagerhult

Trots sina svåra skador överlevde Dacke. Den 1 juni 1543 framträdde han enligt det lokala forskningsmaterialet på kyrkvallen i Fagerhult och försökte åter samla män till motstånd. Men kungens styrkor fanns nära och rädslan var stor. Dacke fick inte ihop den bondehär han behövde.

Förföljd tog han sig genom Älghult och Lenhovda mot skogarna vid den danska gränsen. Den 1 augusti 1543 dödades han vid Sörsjön i Rabbe, nära Flaken i dagens Blekinge. Hans kropp fördes därefter till Kalmar, där den styckades och ställdes ut som en varning. Huvudet sattes på en påle och ska enligt en uppgift ha försetts med en krona av koppar – kungens makabra sätt att visa att ”bondekungen” var besegrad. Dackes 10-årige son togs till fånga och svalt Ihjälp på Kalmar slott. Man var rädd för sonens vedergällning skulle komma den dag han blev vuxen.

Vill du följa berättelsen vidare till Dackes gränsbygd, hans gårdar, platsen där fogden Inge Arvidsson dödades, Flaken och platsen för Dackes död kan du läsa mitt tidigare inlägg Road trip i Nils Dackes gränsbygd.

Den mörka sägnen om Skallö

LOKAL SÄGEN: Ute i Hjorten ligger sjöns största ö, Skallö. Dess namn har länge förknippats med dem som dog i slaget.

Enligt sägnen brydde sig de kungliga legoknektarna inte om att begrava de stupade bönderna. De döda plundrades på sina få ägodelar. En särskilt mörk berättelse säger att soldaterna sprättade upp kroppar för att leta efter mynt som männen kunde ha svalt för att undgå att bli bestulna om de tillfångatogs.

Efter slaget slog vädret om. När mildare luft kom började kropparna på slagfältet lukta så svårt att odören enligt sägnen kändes i byarna flera kilometer bort. Av rädsla för sjukdom drog ortsbefolkningen ut kropparna på Hjortens is till den stora ön. Där lades de i högar och brändes. Ön ska därefter ha fått namnet Skallö efter skallarna som blev kvar i askan.

På öns västra udde ska det länge ha stått ett gammalt träkors till minne av de döda. Folke Jacobsson berättade också att en halv säck människoben hittades på Skallö under 1930-talet. Uppgiften är intressant, men den bevisar inte i sig att sägnen är sann. Benen behöver ett säkert arkeologiskt sammanhang och en datering för att kunna knytas till slaget.

Det är just så här sägner ofta fungerar. De kan bära på ett minne av en verklig händelse, men detaljerna förändras när berättelsen förs vidare från generation till generation. Sägnen om Skallö ska därför inte läsas som ett fullständigt bevisat händelseförlopp. Men den visar hur djupt slaget måste ha satt sig i människorna runt Hjorten.

Spåren som pekar mot Hjorten

De samtida källorna ger ingen modern adress till slagfältet. Därför har forskare fått lägga samman många olika ledtrådar: beskrivningen av en tät skog intill en sjö och ett näs, den kungliga härens troliga marschväg, uppgifter om lägret efter slaget, lokala ortnamn, böteslängder, gamla berättelser och fynd från området.

Runt Hjorten har det enligt det lokala forskningsmaterialet hittats kanonkulor, spjutspetsar och äldre yxor. Vid upptagning av sjömalm under 1800-talet ska flera föremål ha kommit upp från sjöbottnen. Sådana fynd är spännande, men alla har inte ett säkert dokumenterat fyndsammanhang. De kan därför inte ensamma bevisa var varje del av striden stod.

Alexander Steinvall undersökte frågan i kandidatuppsatsen Slaget vid sjön Hjorten – Dackefejdens okända slag som avgjorde Sveriges framtid vid Växjö universitet 2008. Hans analys och det lokala material som Folke Jacobsson samlade pekar mot näset mellan Virserumssjön och Hjorten och vidare ut över Hjortens is. Det är därför missvisande att föreställa sig att hela slaget utkämpades mitt ute på sjön. Det började sannolikt i skogen och på näset, spred sig i kaoset och slutade för många av Dackes män ute på den öppna isen.

Dackestatyn på torget i Virserum

Börja gärna ditt besök på torget i Virserum. Här står Arvid Källströms staty av Nils Dacke, rest 1956 till minne av Dackefejden och slaget vid Virserum.

Titta noga på statyn. Dacke bär ett armborst, böndernas vapen och en symbol som också finns i Smålands landskapsvapen. I handen håller han ett yxskaft som konstnären lät peka mot Stockholm och Gustav Vasa.

Även sockeln berättar. På framsidan finns oxar som påminner om den förbjudna handeln med Danmark. På en annan relief syns Dacke tillsammans med sina landsmän vid ett ting. På den tredje rider en man med en budkavle. Budkavlen förde meddelanden från by till by och socken till socken och var viktig när bönderna organiserade sitt motstånd.

Besök platserna i Dackes Virserum

Staty av Dacke pekande mot Stockholm
Av Arvid Källström, Gamle torg Virserum

Dackestatyn på Virserums torg

Börja här och studera statyns alla detaljer. Platsen ligger centralt och är den lättaste av Dackeplatserna att besöka.

GPS: 57.318878, 15.582722 Dackestatyn i Google Maps

Dackestupet och utsikten över landskapet

Dackestupet är en modern friluftsanläggning söder om Virserum. Här finns en stor parkering och vid toppstugan finns grillplats och utsiktsplats. Från höjden får du en fin överblick över Virserumssjön, samhället och det kuperade landskap där Dackefejdens avgörande händelser utspelades.

GPS till Dackestupet: 57.303329, 15.566954 Öppna Dackestupet i Google Maps

Den historiska Dackegrottan

Från Dackestupets område finns skyltning mot Dackegrottan. Grottan ligger i svår och stenig sluttning nära Virserumssjön. Vägen fram och själva öppningen är inte tillgängliga för rullstol och är olämpliga för den som har nedsatt balans eller svårt att gå och klättra. Använd stadiga skor och var mycket försiktig när marken är våt, isig eller täckt av löv.

GPS: 57.306667, 15.568600 Öppna Dackegrottan i Google Maps

Näset och Hjortöström – det troliga slagfältsområdet

Det avgörande slaget stod över ett större område på näset mellan sjöarna och ute på Hjortens is. Hjortöström är ett bra geografiskt riktmärke, men det finns ingen enda säkert fastställd punkt där man kan säga att ”just här stod hela slaget”. Visa hänsyn till bostäder och privat mark och upplev landskapet från allmän väg.

Ungefärlig punkt vid Hjortöström: 57.313035, 15.551490 Öppna Hjortöström i Google Maps

Smalspåret - järnvägen vid Hjortöström

Vid näset mellan sjön Hjorten och Virserumssjön passerar smalspåret vid Hjortöström 57.27959, 15.55596 Här finns också en äldre järnvägsbro över ån mellan de bägge sjöarna.

Sjön Hjorten och Skallö

Skallö ligger ute i Hjorten och hör främst till berättelsen och utsikten över sjön. Ön ska inte beskrivas som ett vanligt besöksmål utan att tillträde, båtmöjlighet och markägarförhållanden först har kontrollerats.
Visa Skallö i Hjorten på Google Maps

Tillgänglighet

Dackestatyn på torget är det mest lättillgängliga stoppet. Till Dackestupet går det att köra bil och där finns en stor parkering nära toppstugan och utsikten. Underlaget och den sista sträckan till den bästa utsiktspunkten bör ändå bedömas på plats om du använder rullstol, permobil eller rollator.

Dackegrottan ligger däremot i brant, blockrik och ojämn terräng. Den är inte rullstolstillgänglig och kräver både gångförmåga, balans och viss klättring. Även den som inte kan ta sig fram till grottan kan få en stark upplevelse av historien genom att besöka statyn, köra till utsikten vid Dackestupet och se landskapet kring de båda sjöarna.

Hjortöström kan du köra igenom med bil

Och en kortare promenad från parkeringen tar dig till Dackestupets skidanläggning med utsikt över Virserumssjön

Ett bondeuppror som kungen aldrig glömde

Gustav Vasa vann och historieskrivningen kom länge att tillhöra segraren. Men minnet av Dacke gick inte att utplåna. I generation efter generation levde berättelserna kvar i grottor, gårdar, sjöar, skogar och ortnamn.

Under lång tid efter upproret fanns rädslan för en ny Dackefejd kvar hos kungamakten. Flera historiker och lokala forskare har menat att detta gjorde senare makthavare mer försiktiga och mer uppmärksamma på böndernas missnöje. Vid riksdagen 1544 var böndernas representation större än vid Gustav Vasas tidigare riksdagar.

Dackes kamp slutade med nederlag, men den berättar någonting viktigt om Sveriges historia. Den berättar att vanliga människor inte alltid stillatigande accepterade beslut som hotade deras tro, försörjning och självbestämmande. Och när du står i Virserum och ser ut över sjöarna är det just detta som gör platsen så stark. Här möts naturen, historien och människornas egna berättelser.