Utflyktochvandringsbloggen.blogspot.com: Avrättningsplatser på Öland

Avrättningsplatser på Öland

Galge rör vid Rösslösa – människorna bakom Ölands gamla avrättningsplats

Strax söder om Bårby borg på södra Öland ligger Galge rör, även kallad Rösslösa galgbacke eller Rösslösa avrättningsplats. Det är en plats där det öppna landskapets skönhet möter en mörk och smärtsam historia.

I dag är platsen stilla. Vinden rör sig över Stora alvaret och från höjden breder utsikten ut sig över Mörbylångadalen. Det är svårt att föreställa sig att människor en gång fördes hit för att dö inför åskådare.

Men bakom orden galgbacke, brott och straff fanns verkliga människor. Där fanns människor som hade dödats och familjer som lämnades kvar i sorg. Där fanns också dömda människor som hade levt i fattigdom, utsatthet och svåra sociala förhållanden.

Att försöka förstå deras liv är inte detsamma som att ursäkta deras handlingar. Det är att låta dem fortsätta vara människor – även när vi berättar om det allra mörkaste.

Ett bronsåldersröse blev avrättningsplats

Galge rör ligger på ett stort förhistoriskt gravröse, troligen från bronsåldern. Röset är omkring 22 meter i diameter och tre meter högt. Runt omkring finns ytterligare fornlämningar i form av stensättningar, en hällkista och en rest sten.

När rösets topp räknas in når platsen ungefär 57,4 meter över havet och brukar därför beskrivas som Ölands högsta punkt. Eftersom själva röset har byggts av människor råder det dock delade meningar om det ska räknas som öns högsta naturliga punkt.

Det är tankeväckande att samma plats först användes som gravplats och långt senare blev platsen där samhällets hårdaste straff verkställdes.

På rösets topp finns i dag även ett cementfundament med en äldre triangelpunkt som använts vid Lantmäteriets mätningar. Platsen har alltså hunnit vara förhistorisk gravplats, avrättningsplats, landmärke och mätpunkt.

Galgbacken kan spåras till 1600-talet

Det äldsta kända belägget för galgbacken är från 1634. Då besökte antikvarien Johannes Haquini Rhezelius Bårby borg och avbildade även den närliggande avrättningsplatsen. På teckningen syns både en galge och ett bål.

Platsen finns därefter markerad på flera äldre lantmäterikartor. På en karta från 1735 kallas området för rättareplats och galgen. En karta från 1790 visar själva röset och ett antal pålar med hjul – anordningar som användes vid stegling. Den avrättades kropp eller delar av kroppen kunde placeras på hjul och pålar och lämnas synliga.

Marken omkring platsen kallades Galghorvan. Avrättningsplatsens höga och öppna läge var ingen tillfällighet. Den skulle synas från vägen och från det omgivande landskapet. Straffet riktades mot den dömda människan, men platsen skulle samtidigt injaga rädsla hos alla som passerade.

Åtta människor som vi känner till

Genom kyrkböcker, domböcker, tidningar och äldre kartor har åtta personer kunnat knytas till avrättningar på Rösslösa galgbacke mellan 1796 och 1842. Eftersom platsen användes långt tidigare var det verkliga antalet sannolikt större.

De människor som har kunnat identifieras är Kristin Jönsdotter, Kajsa Larsdotter, Olof Nilsson, Anders Ekeroth, Petter Jonsson, Carl Magnusson, Jonas Jaensson och Anders Beting.

Bakom varje namn finns en berättelse.

Kristin Jönsdotter – en mor i djupaste fattigdom

Den 3 februari 1796 avrättades Kristin Jönsdotter från Bjärby i Kastlösa socken. Hon var hustru till båtsmannen Per Örling och omkring 30 år gammal.

Kristin hade dömts för att ha dödat sin snart ettårige son Jonas. Av domstolshandlingarna framgår att hon hade lämnat hemmet med pojken för att tigga. Hon vandrade norrut längs Öland och kom till trakten av Färjestaden. Där nådde hon en punkt då hon inte längre såg hur hon skulle kunna försörja både sig själv och barnet.

Det hon gjorde var fruktansvärt. Hon gick ner till vattenbrynet och lät sin lille pojke drunkna. Men bakom handlingen fanns också en förtvivlan som är svår att ta in. Kristin befann sig i ett sådant armod att hon inte längre kunde se någon väg framåt.

Hon erkände vad hon hade gjort. Häradsrätten dömde henne till döden och Göta hovrätt fastställde domen. Kristin skulle förlora sin högra hand, halshuggas och därefter brännas på bål.

I familjen fanns även två äldre barn. De hade först förlorat sin lillebror och därefter sin mor. Hur deras liv påverkades av det som hände berättar inte domstolens handlingar. De gamla dokumenten redovisar brott, domar och straff, men barnens sorg ryms sällan mellan raderna.

Kristins berättelse handlar därför inte bara om ett brott. Den berättar också om en tid utan sociala skyddsnät, då fattigdom kunde driva en människa till den yttersta gränsen. Både den lille pojken och hans mor blev offer för en tillvaro där hjälpen aldrig nådde fram.

Kajsa Larsdotter – dömd av en lag som inte såg hennes utsatthet

Nästan ett år senare, den 25 januari 1797, avrättades den 29-åriga Kajsa Larsdotter tillsammans med sin styvfar Olof Nilsson.

De hade dömts för blodskam och fosterfördrivning. Med blodskam menades en sexuell relation mellan personer som enligt lagen betraktades som släkt. Kajsa och Olof var inte biologiskt besläktade, men han var hennes styvfar.

I rättsmaterialet berättas att relationen hade börjat när Kajsa var omkring 14 eller 15 år. Hon ska då ha blivit förledd av sin betydligt äldre styvfar. Ur ett nutida perspektiv är det svårt att se henne som en jämbördig part. Hon var ett barn och han var en vuxen man med makt och ställning i hennes familj.

Kajsa blev gravid och graviditeten avbröts. Händelsen hade inträffat flera år tidigare, men genom rykten i bygden kom den åter till myndigheternas kännedom. Både Kajsa och styvfadern betraktades av domstolen som skyldiga.

Under den långa rättsprocessen satt Kajsa fängslad på Kalmar slott. Där födde hon ännu ett barn, en liten son med en annan far. Vad som hände med honom när modern fördes till Rösslösa galgbacke framgår inte tydligt av berättelsen.

Kajsa och Olof halshöggs samma dag. Efter avrättningen brändes hennes kropp på bål, medan Olof Nilssons kropp steglades och visades upp på platsen.

När vi läser Kajsas historia i dag är det svårt att inte känna sorg. Hon dömdes som vuxen, men hennes utsatthet hade börjat redan när hon var barn. Den tidens rättssystem såg brottet och straffet, men saknade mycket av den kunskap vi i dag har om sexuellt utnyttjande, beroendeställning och barns sårbarhet.

Anders Ekeroth – den unge sjömannen som begravdes på galgbacken

År 1826 avrättades den 24-årige sjömannen Anders Ekeroth. Han var född i Kalmar slottsförsamling och hade som ung flyttat till Björnhovda på Öland.

Anders hade arbetat som sjöman inom handelssjöfarten. Han var gift med Lena Eriksdotter och tillsammans hade de en liten son som också hette Anders. Familjen tillhörde inhysesfolket, vilket innebar att de inte ägde någon egen gård utan bodde hos andra.

Anders Ekeroth dömdes för att ha dödat sjömannen Olof Törnquist. Mellan männen hade det tidigare funnits en konflikt. Anders erkände gärningen, men uppgav att han inte hade haft för avsikt att döda Olof. Han hade velat hämnas efter en tidigare osämja och ett slag som skadat honom vid ögat.

Det förändrade inte konsekvenserna. Olof Törnquist var död och hans familj hade förlorat en människa som stod dem nära. Anders Ekeroth dömdes till halshuggning.

Efter avrättningen fick hans kropp inte begravas i vigd jord. Han begravdes i stället på själva avrättningsplatsen. Någonstans vid Rösslösa galgbacke kan den unge sjömannen, maken och småbarnsfadern fortfarande vila.

Hans son växte upp utan sin far. Även här ser vi hur våldet spred sig långt utanför de människor som var direkt inblandade. En man hade dödats, en annan avrättades och två familjer fick leva vidare med följderna.

Tre drängar och en familj som aldrig blev densamma

Den 13 april 1836 avrättades drängarna Petter Jonsson, Carl Magnusson och Jonas Jaensson på Rösslösa galgbacke.

Tre år tidigare hade bonden Jonas Nilsson i Holmtorp blivit utsatt för en mycket svår misshandel. Hans barn bevittnade delar av våldet och försökte enligt de samtida uppgifterna få männen att sluta. Jonas Nilsson avled några dagar senare av sina skador.

Bakom rättsprocessens ord fanns därför också en hustru och barn som förlorade en familjemedlem på ett brutalt sätt. Barnen tvingades bära med sig minnet av det de hade sett.

Rättsprocessen blev lång och komplicerad. Det gick inte att fastställa vem av de tre männen som hade orsakat den dödliga skadan. Hovrätten mildrade först domarna, men målet prövades på nytt och alla tre dömdes slutligen till halshuggning.

När prästen skrev in de tre männen i dödboken avslutade han anteckningen med orden:

”Gud bevare mig från att behöfva göra flera sådana anteckningar.”

I den korta meningen finns en mänsklig reaktion som annars sällan syns i de officiella dokumenten. Prästen hade tvingats anteckna ännu fler våldsamma dödsfall – först den dödade bonden och därefter de tre unga män som avrättades för hans död.

Fyra människor var döda och flera familjer hade slagits sönder. Dödsstraffet kunde inte göra barnens upplevelser ogjorda och inte ge dem deras far tillbaka.

Anders Beting – den siste som avrättades vid Rösslösa

Den sista dokumenterade avrättningen på Rösslösa galgbacke ägde enligt Resmo kyrkobok rum den 17 mars 1842.

Den dömde var Anders Beting från Mysinge. Han var 19 år gammal när han avrättades för mordet på Jöns Olsson och Brita Olsdotter i Stenåsa. Jöns var 73 år och Brita 75.

Domstolens handlingar berättar att Anders hade vuxit upp utan att veta vem hans biologiske far var. Rätten skrev att han under sin ungdom hade saknat kärleksfull vård och tillsyn från modern och styvfadern.

När Anders var omkring 15 år lämnade han hemmet och började arbeta som dräng. Under vintern före brottet hade han ingen stadig tjänst. I stället vandrade han mellan byarna och försökte försörja sig genom att sälja småvaror. Ibland fick han bo hos en kusin.

Den 15 april 1841 gick Anders över Stora alvaret. Han hoppades bland annat kunna hitta arbete. Under dagen kom han till det äldre parets stuga i Stenåsa. Brita satt där inne och spann.

Någonting brast i den unge mannen och mötet slutade i en våldsam attack. När Jöns kom hem drabbades även han. Anders stal en mindre summa pengar och lämnade platsen.

Dagen därpå använde han en del av pengarna till att köpa sill, salt och brännvin. De enkla inköpen säger något om den hunger och fattigdom som omgav honom, men de förändrar inte det fruktansvärda i det han hade gjort. Två äldre människor hade berövats sina liv i sitt eget hem.

Under rättegången berättade Anders om händelsen under tårar och med vad domstolen beskrev som tecken på djup ånger. Men någon nåd fick han inte. Knappt ett år efter brottet fördes han till Rösslösa galgbacke och halshöggs.

När vi tänker på Anders behöver vi också tänka på Brita och Jöns. De var inte bara två namn i en dödbok. De var två äldre människor som levde ett stilla liv i Stenåsa tills våldet kom in i deras hem.

Samtidigt var Anders inte bara sitt brott. Han var också ett barn som vuxit upp utan tillräcklig omsorg, en kringvandrande ung man som försökte försörja sig och en 19-åring som slutligen fördes till skarprättaren.

Empati innebär inte att välja mellan honom och hans offer. Den innebär att våga se tragedin i allas öden.

Spåren efter avrättningarna finns kvar

På och omkring röset har man funnit yngre skelett som saknat kranium eller haft fotbojor av järn. Fynden har kopplats till människor som avrättades och begravdes på platsen.

När vi står vid Galge rör är det lätt att först tänka på galgen, bödeln och de hårda straffen. Men platsen handlar ytterst om människor. Om människor som föll offer för våld. Om barn som förlorade föräldrar. Om fattigdom, utsatthet och förtvivlan. Om människor som begick svåra brott och därefter själva berövades livet.

De människor som dog här kan inte längre berätta med egna ord. I stället finns deras liv utspridda i kyrkböcker, domstolsprotokoll och korta tidningsnotiser.

Kanske kan vi visa dem respekt genom att inte bara minnas hur de dog, utan också försöka förstå något av de liv de levde. Genom att se brottsoffren, de efterlevande och de dömda som människor – med relationer, sorger, rädslor och drömmar.

Galge rör är en vacker men allvarsam plats. En plats att besöka i stillhet och med respekt för dem vars liv och död blev en del av dess historia.