Utflyktochvandringsbloggen.blogspot.com Tips på utflykter och besöksmål i Blekinge med omnejd. Natur-Kulturhistoria- Djurliv-- Ställplatser- Skogsäventyr
Den fula ankungen
Den fula ankungen, en saga av HC Andersén känner nog de flesta till, om den spräckliga ankungen som växte upp till en vacker svan. Men här är det tvärtom. Det finns en vit and bland de övriga brunspräckliga änderna.
En vit gräsand i flocken
Jag var ute och gick en solig lördag och träffade på en vit fågel bland en grupp gräsänder. Jag funderade naturligtvis på hur det kunde komma sig. Den verkade helt accepterad i flocken och åt och kivandes som de andra om maten. Jag tog lite bilder på den och lade sedan ut dem på Facebook där jag har några riktigt duktiga fågelskådare till Facebook vänner och snart fick jag veta att det var en vit gräsandshanne.
Ytterligare några dagar senare har en annan vän på Facebook hittat ett intressant program från Sveriges radio och Vetenskapsradion som förklarar hur det hela kommer sig med en vit fågel i gruppen.
Vetenskaps radion förklarar
Det är inte en albino som saknar färgpigmentet melanin helt och därför inte kan bilda mörka färger alls utan det här handlar om leucism.
Albino får röda ögon (iris) och blir helt vita. Den här fågeln har mörka ögon och färgade fjädrar. Det är därför troligen just det som beskrivs i Vetenskapsradion en leucistisk fågel.
Avlat tamfågel för att få vita färgvarianter
Men det kan även vara frågan om en korsning med en tamanka. Man har avlat på leucistiska fåglar när det gäller tamankor och höns för att få fram vita exemplar. För att en fågel ska få dessa vita leucistiska drag behöver de få arvet från båda sidorna dvs. från både mamma och pappans sida.
Det är ärftligt betingat och vilken fågel som helst kan få dessa gener vilka senare ärvs vidare i generationer.
Det som är speciellt med leucism är att bara en del av fågeln kan vara färgad som huvudet eller en fjäder. Näbb och ben är ofta helt normalfärgade.
På en gård i Staversby i norra Korsholm står Kaj Löfvik och planterar om växter. För några år sedan levde han ett helt vanligt liv med familj, jobb, hus och två bilar. Men när han märkte att vare sig han eller hans hälsa mådde bra beslöt han att ta ett drastiskt steg och hoppa av hela ekorrhjulet av arbetsliv och konsumtion.
- Den avgörande faktorn var min hälsa, säger Kaj. Jag kände mig överarbetad och tyckte inte jag fick gehör från arbetsplatshälsovården. Samtidigt fyllde jag 50 år och kände att ska jag göra någon förändring måste det ske nu.
Känslan av skuld är borta
Barnen var tillräckligt stora för att börja ha egna inkomster så känslan av försörjningsplikt var inte lika stark längre.
Kaj tog över största delen av skötseln av hans frus hemgård. Nu odlar han sin egen mat och experimenterar med nya metoder. Han mår betydligt bättre och ser på ett annat sätt på sin roll i miljösammanhanget.
- Min känsla av skuld gällande miljön är borta, berättar han. Nu gör jag ju något positivt. Till exempel gör jag massor med kompost, som tillsammans med mina odlingar blir en direkt kolsänka.
Jag märker att min känsla av domedag och hot blir mindre i och med att jag känner att jag gör något för att påverka situationen.
När tryggheten blir ett fängelse
Kaj hade möjligheter som alla inte har. Han hade en egen gård att ta itu med och en partner som kunde tänka sig att fortsätta i arbetslivet för att se till att familjen fortsättningsvis hade en inkomst.
På Krutargård har Kaj Löfvik kunnat börja ett nytt liv.
Det har funkat hittills, även om Kaj berättar att hans fru kommer från arbetsdagen med en helt annan energi, eller brist på energi, än han själv har efter en dag med gårdsarbete.
Men även om alla inte har samma möjligheter, kan alla göra någonting för att ändra på sin tillvaro.
- Kan man inte odla grönsaker kan man istället odla förnöjsamhet, säger Kaj. Ofta räcker det med att bara få en djupare kontakt med naturen för att börja se på sitt liv på ett lite annat sätt.
Men vi människor har en förmåga att förtränga sånt som inte känns bra, sånt som kunde påverka våra liv för mycket. Sånt som helt enkelt känns för stort för den lilla människan. Istället faller man tillbaka på gamla mönster, där man hittar den invanda tryggheten.
Men tryggheten blir också ett slags fängelse, där man sitter fast i huslån, hobbyer, identiteten som ens arbete ger en. Man söker nya impulser och nya kickar, och dem får man när ekorrhjulet snurrar snabbare och snabbare.
Då får man också mer pengar, och med dem kan man köpa mer saker och upplevelser som ger nya kickar.
Men samtidigt finns det ett behov, en känsla av att vi lever lite för komplicerade och abstrakta liv, där det är svårt att känna sin egen naturliga roll i samhället vi skapat.
För mig blir det lite av en dubbeleffekt; när man är mitt i arbetslivet, då vill man göra andra saker, man vill resa bort, man vill komma bort från rutinerna.
- Men för mig är det tvärtom. Här vill jag ju vara, det här vill jag inte komma bort ifrån, säger Kaj Löfvik.
Hur vi identifierar oss, vår identitet, kan bli en av de mentala murar som hindrar oss från att agera vettigt för klimatet..
Aftonbladet hade nästa intressanta artikel som också handlar om människor som vågat gå sin egen väg. Det här paret sålde sitt hus och gav sig iväg i sin husbil....
Hanna och Erik Stengård sålde sitt stora hus för att flytta in i en husbil på 12 kvadratmeter.
Här är deras bästa tips för att klara av livet i en liten husbil.
– För oss har enkelheten i husbil och friheten gjort att vi grälar mindre, säger Hanna Stengård.
Husbilen Casper är Hanna och Erik Stengårds hem sedan december 2019, då paret lämnade Sverige för att resa runt i Europa tillsammans med hunden Sonja. Att leva på 12 kvadratmeter går, men det finns vissa saker som paret inte skulle klara sig utan.
– Wifi-uppkoppling så att man alltid håller sig uppdaterad på trafik, sevärdheter, övernattningsplatser. Toalett och dusch om man väljer som vi att ofta fricampa. Gott kaffe, bra kamera och gärna drönare för häftiga filmsekvenser. Solpaneler på taket är utan tvekan en bra investering för den som vill kunna fricampa men ändå alltid ha tillgång till el, säger Erik Stengård.
